Är du en apförälder?

Vilken av artiklarna i tråden?
För jag tycker ju det låter märkligt att det ur överlevnadssynpunkt skulle vara BRA med barn som skriker mycket, dessa barn drar ju lätt till sig rovdjur vilket är en fara för barnet och hela stammen, möjligen då att det är bra för barnet att skrika snabbt eftersom dess behov tillgodoses fort för att få barnet tyst igen så att inte rovdjur skall hinna höra medan tysta barn "glöms bort" eller nått....
(nu tänker jag iof inte Afrika av idag direkt utan längre bak i tiden när vår överlevnad verkligen hängde på en skör tråd)

Jag tänker även som så att ser vi till andra däggdjur gör ju de allt för att deras avkommor skall vara så tysta som möjligt just för att inte locka till sig rovdjur...

Ok, kikade närmare på det nu.
Blir ju lite samma slutsats som jag skrev ovan, barn som skriker mycket överlever lättare i vissa miljöer eftersom deras behov tillfredsställs snabbare och noggrannare än de barn som inte skriker och gör sina behov tydliga. Ett barn som skriker mycket i ett samhälle där rovdjur utgör ett reellt hot tex får ju snabbt sina behov tillfredsställda eftersom det är en fara för hela stammen om barnets skrik lockar till sig rovdjur.

F.ö så skriker även andra däggdjurs barn om de lämnas ensama ifall de inte är 100% tillfredsställda.

Utifrån hur jag upplever föräldrar till riktigt skrikiga barn så är det ju just så det blir till sist, föräldrarna blir så utarbetade av att ständigt försöka finna lösningar på skriken att det där riktiga kärleksgullandet blir lidande för ren och skär omvårdnad av mest basic kind. Har man en bebis som skriker och skriker brukar föräldrarna när barnet väl är tyst helst bara vilja sova och vila sina öron, inte gosa och umgås med bebis. Så idagens samhälle så som det ser ut här i Sverige tror jag att ett barn som INTE skriker har en säkrare överlevnad på så sätt att det barnet får en annan kärlek och anknytning till sina föräldrar, medan jag kan tänka mig att i rena överlevnadssamhällen var det det omvända.

(Vill dock bara poängtera att jag så klart inte menar på nått sätt att föräldrar till skrikbarn inte skulle älska sina barn, jag bara upplever att ett barn med stora behov som skriker mycket helt enkelt kräver så mycket av sina föräldrar att de inte orkar med att bara "vara" med sitt barn när barnet väl är tyst)

Det finns viss forskning (om jag kan finna den) som visar på att barn i kulturer där barnbärande hör till kulturen, tex indianer i amazonas som för enkelhetensskull bär sina barn så gott som dygnet runt när de är små med bröstet nära till hands skriker väldigt lite, har även för mig att det är ovanligt med skrikiga barn i tex Mongoliet som även där har en kultur att så fort ett barn piper till skall det ammas och bäras på... jag undrar om Kolik ens finns som begrepp i dessa länder?
Apbebisar skriker ju knappt öht....

Sen tror jag också att barn som skriker väldigt mycket (har kolik eller dyl) inte skriker för att de har ovanligt stora behov/high need baby utan för att det är något som för barnet inte stämmer. Jag är av uppfattningen att små bebisar har ett enda mål i livet och det är att känna sig nöjda, att livet skall vara behagligt. De ska ha en bra kroppstemp, vara mätta, inte ha ont i magen osv. När något inte stämmer för barnet, det får magknip eller har inte sovit ordentligt osv. så ger det ett obehag och barnet skriker tills dess att obehagen är borta igen. Ett "high need" barn tror jag helt enkelt upplever obehag som föräldrarna inte lyckas finna lösningen på, och det kan ju vara väldigt mycker som stör, för ett barn med extra känslig hud kanske det egentligen är något så enkelt som att kläderna skaver lite, för ett annat bar är det gaser i magen som är omöjliga att få bort helt osv.

Jag vet att en bidragande orsak till att bebisar som ammar fritt och har kolik KAN bero på att mamman har för mycket mjölk. Något som sällan undersöks tyvärr...
Sen är ju komjölkprotein allergi en annan sak att undersöka eftersom människan egentligen inte är gjord för att dricka komjölk. En av de allvarligaste orsakerna bakom kolik är ju en osund relation mellan barn och föräldrar, dock en av de mest ovanliga.
Jag tror ju att kolik finns i alla länder, men beroende på kultur ser man på det heeelt olika och i somliga kulturer tas det inte som ett problem utan snarare ett tecken på sundhet och barnet ges en rejäl omvårdnad som kanske inte getts i samma utsträckning. Sen får man ju även ha med i beräkningen att de mest uttalade bärkulturer också är kulturer där familjer vanligen bor tillammans med mor/far föräldrar, kanske syskon och kusiner på ett radikalt annorlunda sätt än vad vi i Sverige gör, då blir ju inte kolikbarn eller "high need" barn ett problem på samma sätt som här då det finns en helt annan form av avlasting och även det hjälper ju barnet att skrika mindre eftersom barnet inte behöver känna av föräldrarnas stress och uppgivenhet på samma sätt!

Om man har väldigt mycket bröstmjölk och bebisen äter ofta så är det extremt vanligt att bebisen får i sig bara den söta mjölken först, denna mättar väldigt dåligt men ger lätt gaser och ont i magen. Det ger en ond spiral av att bebisen skriker, man ammar och bebisen får i sig söt mjölk, det blir lugnt ett litet tag, ny söt mjölk produceras, bebisen skriker, man ammar, bebisen får i sig bara den söta mjölken igen och detta ger magknip. Så håller det på så. Då brukar det fungera att dels amma lääänge så att barnet får i sig även den feta mättande mjölken, att pumpa ur lite mjölk precis innan för att den feta mjölken skall komma snabbare samt att glesa ut amningen lite så att det bildas mindre bröstmjölk så att barnet får en chans att komma åt den fetare mjölken :)
Så jag kan mycket väl tänka mig att det för ditt barn vart kanonbra när han fick amma länge så att han kom åt den feta mjölken som ger bra mättnad och minskar risken för magknip samt att mjölkproduktionen stabiliserade upp sig också.

Symtomen för kolik är att barnen minst tre dagar av sju skall skrika i minst 3 timmar i ett sträck utan synbar orsak och barnet är i övrigt fullt frisk.
Sedan exakt VAD kolik är är det faktiskt ingen som vet exakt, det kan handla om gaser, att barnet lätt blir överstumulerat, att barnet inte tål komjölk osv.

Får barnet en osund relation till sina föräldrar/förälder som gör att anknytningen blir felaktig kan barnet svara med just "kolik". Barnet låter sig helt enkelt inte tröstas av sina föräldrar eftersom barnet inte litar på dem och skriker därför utan synbar anledning tills orken tar slut. Men som sagt, det är en av de sista orsakerna man bör fundera över, oftast rör det sig ju om helt andra bakomliggande skäl till att barnet gråter hysteriskt.

Jag tror vi tänker på lite olika saker nu...
Tex: Ett barn som lätt blir överstimulerat börjar skrika av trötthet på kvällen, föräldrarna finner ingen orsak till skrikandet och pga att de inte kan naturligt eller fått visat för sig ett bar sätt att lugna övertrötta barn så blir föräldrarna stressade, stressen känner barnet av och blir mer ledsen och oroad och det blir en ond spiral. Barn och föräldrar kan ha en skitbra anknytning men just där går det snett och utbrottet av trötthet som hade kunnat bemötas om föräldrarna vetat hur blir inte bemött rätt och barnet diagnostiseras med kolik.

Det jag pratat om handlar om de barn där föräldrarna och barnet från första början inte har en bra anknytning, tex att pappan inte finns med i bilden alls och mamman fått en förlossningsdeprition och inte orkar ta till sig barnet. I det fallet blir det relationen till föräldern/föräldrarna som utlöser koliken och även gör det omöjligt för föräldrarna att lugna barnet, istället för att det är relationen till föräldrarna som gör att koliken inte kan stoppas när den startat av annan orsak.

Vet inte om jag lyckas göra mig förstådd just nu dock...

Kan vara massor. Kolik är liksom ett samlingsnamn för alla former av långvariga skrikperioder hos spädbarn som till synes är fullt friska.

Är det inte gaser kan det vara magknip av annan orsak, allergi tex.
Är det inte det kan det vara överstimulans som gör barnet trött och oroad.
Är det inte det kan det vara att barnet känner sig otrygg.

Osv. osv.

Jag håller med Vittra om att en av de större bakomliggande orsakerna till kolik förutom allergi är att föräldrarna inte ges verktyg att verkligen klara av att hantera sitt skrikande barn på ett bra sätt, och då blir det en ond spiral oavsett vilken av orsakerna är till att barnet från början blir upprörd och skriker.
Jag tror att forskningen just nu inte vågar att verkligen kolla upp kolik utifrån perspektivet om föräldrarnas betydelse eftersom man tror att det kan skuldbelägga föräldrarna isf. Det har hela tiden varit stor fokus på barnets mage som enda orsak till kolik och där har man funnit två lösningar som passar in på en del av barnen, dvs gaser eller allergi. Nu vet jag att nyare forskning börjat fokuser på barnets hjärna i första hand enligt några teorier om att kolikbarn skulle ha ett annat temperament än andra barn, annan utveckling i hjärnan eller att det skulle kunna vara genetiskt på nått sätt...

Jag tror också att svaret ligger i föräldrarna. ALLA barn skriker ju om de har ont i magen, är överstimulerade osv. men hur föräldrarna klarar av det tror jag är grunden för om det blir så mycket skrik att det kan klassas som Kolik.

Vi har ett samhälle där allt skall vara så "pefekt", barnen skall sova si och så mycket från den och den ålder, kunna ditten och datten, vara snälla och glada osv osv. Detta sätter ju en enorm press på föräldrarna och det är lätt att stressa iväg även om man inte ens tänker på det, om då barnet reagerar med gråt och skrik kan stressen öka ytterligare och det blir omöjligt att trösta det lilla barnet på ett vettigt sätt.

Jag tror det är viktigt att forskarna släpper tanken på att det är barnet det är fel på och istället fokuserar sig kring förhållningssätt, attityder och tankar hos föräldrar, jämföra med länder där kolik inte ens förekommer och vad föräldrarna gör där osv.

Jag skrev att SAMHÄLLET har en viss syn på hur bar "ska" vara, hur man "ska" vara som förälder osv. Att det är DET som är stressande för föräldrar, vare sig de är medvetna om det eller ej så påverkar det i förhållningssättet.
Sen är barn olika, vissa barn kräver tidigt mycket stimulans för att vara nöjda, medan ett annat barn knappt klarar en promenad på en timme i vagn utan att bli överstimulerad.
Jag har skrivit flera olika orsaker till att barnet kan börja skrika, men jag tror i slutändan att det är föräldrarnas förhållningssätt som inverkar huruvida barnet får kolik av detta eller ej. Med detta menar jag inte att det är föräldrarnas fel, jag skyller snarare på BVC och andra instanser som borde hjälpa föräldrarna att få ett bättre förhållningssätt till sitt barns skrik, men som i stället bara rycker på axlarna och pratar om att det går över i sinom tid, att det bara är att stå ut under tiden...

Att man hör barnskrik är ju inte märkligt, det som skiljer är ju omfattningen på det hela. Som kolik räknas det ju bara om barnet skriker minst 3 timmar i sträck utan paus, minst 3 dagar i veckan, och jag tror ärligt inte det är speciellt vanligt alls i stammar som lever mer så som människan gjorde förr. Sen har jag även för mig att det bara räknas som kolik om det börjar innan 6 månaders ålder, kolikliknande skrik senare än så räknas som annat och utreds på ett annat sätt vilket jag på sätt och vis finner lite märkligt....

Och jag tycker det är lättvindigt att skylla Kolik på att det enbart är ett fel hos barnet, dessutom att det i 90% av fallen skulle handla om fel man inte ens kan göra nått åt. Jag köper helt enkelt inte attityden som är just nu att det bara är att härda ut.
Det har forskats om kolik utifrån magperspektivet, där fann man möjliga lösningar i gasbildning och allergi mot komjölk. Detta passar dock bara in på ca 10% av alla kolikbarn, övriga är inte allergiska eller har inte överdrivet med gaser i magen och då hjälper det ju inte att få barnet att prutta eller rapa! Sen har man undersökt barnets "temperament" men egentligen inte kunnat finna några belägg för att barn som har kolik senare skulle vara mer krävande eller annorlunda än andra barn...
Slutligen håller man på att försöka finna om det finns ett genetiskt samband eller om kolikbarns hjärnor funkar annorlunda än andra barns.

Jag vet inte jag, men för egen del ser jag ju hellre att "felet" ligger hos föräldrarna så att det faktiskt går att lösa än att det skall vara ett fel på barnet som man bara får leva med under några månader för att det inte går att göra nått åt iallafall....

Vi började f.ö använda vagn på direkten, ser inte vad det har med nått att göra?

Det utreds annorlunda för att man inte vet vad kolik är ens en gång. Jag tror personligen att ett barn kan börja skrika i "kolik" av samma orsak vid 1 månads ålder som vid 8 månaders ålder, men i ena fallet avfärdas det som kolik och inget mer görs (möjligen utredning om komjölksallergi) medan det i andra fallet inte avfärdas utan undersökt från massor av olika håll och kanter...

Nu passar jag på att väva in lite svar på det du skrivit till vittra också hoppas det är ok

Jag tror att ett första steg när någon kommer och har ett barn med kolik är att utesluta komjölksallergi, människan är egentligen inte skapt för att dricka de stora mängder mjölk vi gör här i norden och vi är rätt unika på det sättet, men högst troligt kan det ju påverka små bebismagar! Om det inte hjälper att helt utesluta komjölk ur mammans kost (om hon ammar, alt. mjölkfri ersättning för den som inte ammar) utan barnet fortfarnade har kolik efter en vecka eller två så får man titta vidare på annat. Hur ofta ammar barnet? Om det ammas och är ett barn som snuttar konstant skulle jag ge liknande råd som det du fick via BB: Amma lååånga stunder och gör sedan uppehåll i någon timme så att barnet verkligen får i sig den feta mjölken som främjar tarmarnas utveckling och inte är gasbildande! 
Funkar inte heller detta, alt. barnet äter redan på ett sådant sätt och viktkurva och längdkurva ser normal ut (dvs man kan anta att barnet faktiskt får den mat denne behöver) blir det att gå vidare ytterligare. Det är där det kan komma in att börja handla om hur föräldrarna i övrigt är med sitt barn?
Får barnet ligga själv mycket även om det kinkar tex? (finns ju en del som kör på devisen "barn dör inte av att skrika lite" ), hur är det med den fysiska närheten, ögonkontakt, pratar man med barnet osv.?
Hur ser det ut med aktiviteter, får barnet ha lugna dagar utan några egentliga intryck eller vill föräldrarna mesta möjliga vara i farten och åka runt på aktiviteter? (Iom att kolik är värst på kvällen/natten så finns det ju tyvärr de föräldrar som ändå kör ett rätt högt tempo på dagtid för att "passa på" när barnet inte skriker)
Kommer det så långt som till att handla om föräldrarnas förhållningssätt så finns det ju en hel del att utreda och kolla på, sen måste det göras vettiga avvägningar för varje familj och enskilt barn eftersom inget barn och ingen familj ju fungerar på exakt samma sätt! 

Jag tycker att diagnosen kolik är en skitdiagnos som är gjord bara för att läkarna skall ha NÅN diagnos att sätta på skrikande bebisar utan att behöva göra några större undersökningar.

Vad mer kan du komma på som man kan undersöka? Magen är kollad som sagt, hjärnan, hormoner, personlighet hos barnet, genetik. Vad mer finns som verkar troligt? Ledvärk? Muskelvärk? En av huvudstenarna kring Kolik är ju att barnet inte skall visa tecken på någon annan form av sjukdom, inte verka ha ont i övrigt (hjälper det tex att ge alvedon så är det inte kolik barnet har), inte ha någon infektion osv. Är barnet 100% friskt men skriker ändå DÅ får man diagnosen kolik. Så vad tycker du man skall undersöka i övrigt som vettig orsak till kolik som inte inbegriper att barnet "bara är sådant" och föräldrarna skall stå ut eller att det faktiskt ligger hos föräldrarna att barnet inte kan tröstas?

Jag tror att om man utrett allt kring matsituation, allergier, tarmproblem, förhållandet till föräldrar osv. så finner man en lösning på en eller annan av punkterna. Jag är helt säker på att det inte finns barn som skriker sig blåa under flera timmar så gott som dagligen helt utan orsak.