k girl

Äldre 30 Nov 11:01

442 svar

Överlevnadsbarn

Vad spännande Skrutt på väg, min son fastnade ju i förlossningskanalen och togs till sist med sugklocka.
Jag har ju annars samma upplevelse som dig.

Jag skulle vilja säga att min son är ett överlevarbarn också. Beskrivningen är inte helt klockren, men å andra sidan hade sonen gulsot och var trött ganska länge när han var nyfödd.

Kvällskolik: check. Överlag var han skrikig på kvällen fram till dess att han var fyra-fem månader gammal.
Går inte att lägga ner: check. Vaknar om han sover, har aldrig velat vara på golvet i vaket tillstånd.
Bära omkring: check. Helst inte i sele, och gärna så att det händer saker hela tiden.
Ammat mycket: check. Blev lite chockad när någon beskrev det som "intensivamma" att amma varannan timme. Så mycket har ju sonen ammat. Han är ett år och ammar fortfarande många gånger per dag.
Vägrat vagn, egen säng, napp. Jag har fått ställa upp som napp, gör det fortfarande.

Han har vägrat ligga själv. Ligger jag bredvid honom så vaknar han så fort jag kliver upp. Vi samsover, fram till dess att han var ett halvår gammal fick jag lägga mig med honom under dagstid och hade honom i famnen under kvällstid när han somnat för natten. Han är lättväckt och vaknar ofta, men han är å andra sidan inte svårsövd och jag somnar lätt, så det har aldrig varit något problem.

Jag tror egentligen att det är ganska vanligt. Min mor kläckte ur sig att jag var likadan för inte alltför länge sedan. Tack för den, den upplysningen kunde ju ha varit hjälpsam tidigare. En granne berättade hur hon gick omkring med sin gallskrikande son i vagnen (!) i byn.

Jag upplever att det blir bättre med tiden, även om min son har dagar då det är upp och det är ner. Är han frustrerad (som en period då han varken kröp eller gick) blir det värre, liksom om han är sjuk. Det har liksom aldrig varit aktuellt att försöka göra honom annorlunda, även om det kan vara oerhört frustrerande och dränerande, utan vi har gillat läget och anpassat oss.

Tror inte att BVC har speciellt mycket kunskaper om sådant här. Vi har fått en del sneda blickar när vi säger att sonen inte vill ditten och datten, så att vi gör på något okonventionellt sätt istället...

k girl

Äldre 30 Nov 11:15

#8

Makadam skrev 2010-11-30 10:50:03 följande:

Ursäkta om jag år lite OT, men, hittade detta på en blogg:

"High need babies har tolv kännetecken, de:
1) är intensiva

2) är hyperaktiva

3) är uttröttande

4) vill äta ofta (amma alltså)

5) är krävande

6) vaknar ofta

7) är svårtillfredsställda

8) är oförutsägbara

9) är känsliga

10) är svåra att lägga ifrån sig

11) tröstar sig inte själva

12) har separationsångest"

Nu hittade jag ingen åldern då barnen beskrivs vara så här - men, är inte alla barn så här?
Kanske inte alla punkter, men... Jag har svårt för då jag kommer över och föräldrar beskriver sina barn som "krävande" - och jag kanske inte har en aaaaaning om hur ni andar har det - så därför är jag nyfiken på att höra mer, så jag tassar tillbaka och kommer fortsätta snegla på den här tråden.
Bebisa/barn vill vara med, vara nära, amma ofta - för mig är det ursprungligt.

Och jag tycker att det är lite förnumsigt att säga att "barn är på det här sättet". Givetvis är det ett normaltillstånd att barn vill vara nära, det är inte frågan om det. Men du har ju själv ett barn som tydligen kan sova på egen hand - det kan inte min son, och han är lika gammal. Han har aldrig kunnat heller. Han har vaknat så fort jag lagt ifrån mig honom eller så fort jag rest mig upp ur sängen/soffan om jag ligger/sitter bredvid honom. Jag antar att du inte har försökt "träna" din dotter att ligga själv och struntat i hennes signaler?

William Sears, som myntat begreppet efter att han och hans fru fått ett krävande barn, skriver så här:
In some ways all babies are high need babies, and most babies have high needs in at least one area of their life. Some have more high need areas than others. The neediness of the baby is often in the mind of the parent. Some experienced parents of children have widened their expectations of what babies are "normally" like, and they adapt more easily to a baby with high needs; new parents often are not so realistic. After Hayden introduced us to high-need babies, we learned a whole new way to parent. The babies that followed her each had their own particular high needs. We were able to recognize and respond to them because of our experience with her. None of them were as thoroughly "high need" as Hayden, but they came close. In retrospect, we realized that the babies who came before Hayden had high needs, too, in some areas. We had met those needs as best we could, knowing what we knew then. The difference between those babies and Hayden was not only a difference in need levels; Hayden also had the forceful personality to let us know just what she needed.

k girl

Äldre 30 Nov 11:37

#9

Du får ursäkta, Peap, men jag blir faktiskt lite irriterad.
Både jag och min man gör vårt allra, allra bästa att svara på vår sons behov och ge honom det han behöver. Det har vi alltid gjort. Vi har inte försökt göra honom till någon han inte är. Han är oerhört kommunikativ; har alltid varit.
Även om jag visserligen tror att barn som är så svåra att hålla nöjda är vanligare än man tror, så existerar de. Det innebär inte att man är motsträvig mot att ge sitt barn det de vill ha. Och man måste få säga att det är jobbigt, eller dränerande, eller krävande, utan att behöva känna sig "dålig" eller i princip få höra att alla barn är ju på det sättet (underförstått: det är bara du som förväntar dig någonting annat, eller försöker göra ditt barn till något det inte är).

Vaknar ditt barn om du försöker lägga dig på rygg, eftersom det bara sover om det har ditt bröst i munnen?
Vaknar ditt barn och börjar gråta hysteriskt om du, gud förbjude, går upp och kissar under natten?
Vaknar ditt barn och börjar gråta hysteriskt om du - i ett försök att få fem minuter för dig själv för att gå på dass eller hämta någonting - lämnar över ditt barn till dess pappa?
Har ditt barn skrikit hysteriskt om du - gud förbjude - skulle försöka sätta det i en sjal eller en sele, i ett försök att få händerna fria, vila armarna och göra någonting annat än att bära, bära, bära?

Du får ursäkta, men jag tycker att den där kommentaren - "sådana är barn" - är så oerhört odräglig. Alla barn är - förstås - olika, har olika behov, och uttrycker dem på olika sätt.

k girl

Äldre 30 Nov 12:35

#10

Vill tillägga att bara för att någonting är normalt innebär det inte att alla är på samma sätt. Och att alla barn har viljan att amma ofta, vara nära etc, innebär inte att det inte existerar gradskillnader. Mycket dubbelnegationer här, men budskapet går kanske fram i alla fall.

k girl

Äldre 30 Nov 13:30

#15

Me like coffee skrev 2010-11-30 12:45:47 följande:

Det jag vill säga med att framhålla att det är ett normaltillstånd för ett barn att vara så är inte på något sätt att slå någon på fingrarna för att de klagar på att de har ett krävande barn. Absolut inte! Tvärtom vill jag med begreppet "normaltillstånd" ge föräldrar till krävande barn en känsla av att de verkligen inte är ensamma och ge dem styrka i att sluta leta efter fel hos sitt barn och istället lägga energin på att hitta bra vägar tillsammans med sitt barn! Jag tycker det är viktigt att man får klaga, får känna att det är skitjobbigt osv. men jag tror att många letar efter "fel" hos sitt barn när det i själva verket faktiskt är ett helt vanligt barn som inte behöver gå på utredningar, som kanske inte har kolik eller som faktiskt tål mjölk osv. Ofta vill föräldrar till dessa krävande barn på något sätt hitta en diagnos på barnet när det faktiskt "bara" handlar om "ett helt vanligt barn". Och i min benämning av "ett helt vanligt barn" ryms oändliga variationer

Sedan kunde jag inte låta bli att skratta när jag läste om detta att inte kunna gå upp och gå på toa på natten för att ens barn vaknar och blir helt hysteriskt... Been there done that så att säga Fan, ibland kan jag ligga och hålla mig och försöka vänta in en stund som jag tror blir bra för att sedan kliva upp och inom 2 sekunder ha ett barn som skriker sig hes Lååååångt ifrån skrattretande egentligen men jag kände verkligen samhörighet med dig Konichiwa girl då

Tack Skruttpåväg, jag antog nog att du menade något sådant.

Ja, jag håller med om att det är viktigt att framhålla att det är ett normaltillstånd, och att det inte nödvändigtvis behöver vara "fel" på barnet eller att man har "gjort" så att barnet blivit som det blivit bara för att man bär mycket, samsover etc. Men jag tycker också att det är viktigt att framhäva att det visserligen är normalt, men att det givetvis finns barn som är mer krävande än andra - för att säga på det sättet, "är inte alla barn så?", är onödigt skuldbeläggande på föräldrarna, i min mening. I så fall handlar det ju inte om att barnet är svårtillfredsställt, utan bara om föräldrarnas intällning ("varför tycker jag att det är jobbigt när andra tycker att det är så himla mysigt?")

Ja, jag har börjat dra mig för att gå upp och kissa. När sonen var liten fick jag till och med en mild UVI för att jag alltid fick stressa på toa (och hålla mig så förbaskat). Är nog inte riktigt där att jag kan skratta åt det, dock!

k girl

Äldre 30 Nov 13:49

#18

Prodin skrev 2010-11-30 13:31:48 följande:

Samma här, min son är visserligen bara 5,5 månad men så är det här alltid. Jag har alltid sagt att vi har ett lite krände barn, att vi har haft sån tur. Bara 2 gånger har han gråtit otröstligt i mer än några minuter. Det var två kvällar i rad när han var ca en månad. Han hade blivit övertrött och grät hysteriskt och inget hjälpte. Vi bar och bar och efter nån timme somnade han.
Nu gråter han i stort sett aldrig, för att vi inte låter honom. Vill han bli buren, bär vi. Vill han ha tutten i munnen hela natten får han det.
Det är inte snack om att ligga några långa stunder på golvet eller liknande. Jag äter när han sover. Nu sover han i mitt knä och pcn ligger bredvid.
Det är först nu sedan han lärt sig sitta som vi kan äta mat samtidigt utan att en av oss har en unge i knäet. Nu kan han sitta ett tag bredvid oss vid bordet i sin stol och leka med grejer medan vi äter.

Men det är ju så, jag har inte kopplat tidigare att detta är nåt annat än normalt. Det är ju ändå så man vill ha det, att barnet är med.

Jag har inga problem med att gå på toa med publik. Och jag är bara glad åt att gå runt med ungen på armen, det är ju fantastiskt att han vill vara med mig. Fantastiskt och självklart.
Och nu vaknar ungen =) haha

Min son tillbringade sina första månader i livet skrikande, trots konstant bärande och vaggande dag- och nattetid.

Min son har aldrig legat några långa stunder på golvet innan han lärde sig sitta, det har det aldrig varit tal om här heller. Han har skrikit så fort man ens har gjort en antydan att lägga ner honom där.

Jag har aldrig kunnat äta när han har sovit, om jag nu inte skulle ha ätit liggande förstås. Det kan jag inte nu heller. Möjligen kan jag gå och hämta en kopp kaffe, men den hinner jag i regel inte dricka upp.

Jag har aldrig lämnat min son ensam för att gå på toa, inte nu heller eftersom vi bor i ett tvåvåningshus och har toan på övervåningen. Men det är rätt bra att ha händerna fria för att torka sig, och eftersom sonen även har skrikit i sjal och sele... ja, vad gör man?

k girl

Äldre 30 Nov 14:07

#19

viljestarkmamman skrev 2010-11-30 12:39:11 följande:

Tack för alla svar. Det känns skönt att veta att man inte är den ända med ett krävande barn. Han tar somsagt all min tid och det i sig gör kanske inte så mycket. Det var mest lite chockartat i början när man inte riktigt förstod va det innebar att ge upp all sin fritid och sen har det fortsatt, de andra mammorna man pratar med lyckas baka laga mat och storstäda medan jag får vara glad om jag får på mig kläder, Men det har jag ifs vant mig vid. Det som är det jobbigaste är att sonen är så otroligt svårtillfredställd och mycket mycket ledsen stora delar av tiden. saker och ting är inte roliga mer än ett par minuter även om jag tex är med och leker så har han tröttnat på leken efter ett par minuter och börjar gnälla/gråta. Bärsele fungerar fördetmesta bra och i den kan han komma till ro och sova sålänge jag är i rörelse. försöker jag ställa mig och diska plocka med något blir han arg/ledsen. Han kan ibland sova dagtid om jag ligger hos honom. att sova ensam funkar oftast inte, ibland har jag lyckats smyga ut för att försöka äta lite men har då ofta bara hunnit sätta mig ner innan han är vaken och då har han inte alls fått så mycket vila så på sista tiden har jag inte ens försökt för jag tycker det är viktigare att han känner sig trygg med att sova. Han trivs bättre när pappan också är hemma och tillskilland från många high need så tycker han om att vara hos sin pappa sålänge han blir buren där med. Så det är till stor nytta.

Han hade faktiskt en väldigt traumatisk födelse. Jag hade tidig vattenavgång men förstod inte att vattnet hade gått trodde bara det var en hinnsäck för det var så lite och det sipprade inte efter som jag trodde det skulle göra. (han låg och blockerade resten av vattnet) ringde förlossningen och de tyckte att jag kunde stanna hemma till värkarna kommit igång men 1,5 dygn senare hade jag ännu ej fått regelbundna värkar dock väldigt starka och vi beslöt oss för att åka in. det visade sig att jag var öppen 7 cm men sen hände inget mer på flera timmar så de fick sätta igång värkarna på slutet blev sonens puls låg och det blev mycket brottom att få ut honom. Och det slutade med sugklocka. Det visade sig att han bajsat i vattnet, de fick suga vatten i en timme ca på upplivningsbordet direkt när han kom ut innan jag fick honom. han var så tagen av förlossningen samt att han fått någon infektion att han inte hade någon lust att amma eller ta flaska så det fick bli sond i några dagar, men vi fick inet honom att ta bröstet däremot så gick han med på flaska så jag fick pumpa.
så jag tror säkert att det kan ha med det att göra.
Man bara önskar att man kunde göra något mer för sitt barn så han kunde få känna sig glad och tillfreds med livet. Det är slitsamt att se sin son så ledsen hur mycket man än försöker och försöker, Man ska inte känna sig oduglig, tyvärr är det mycket lätt att göra det när man vänt ut och in på sig själv ett antal ggr för att få allt att funka någerlunda. Tack igen för alla svar och tankar. så skönt att få skriva av sig och få respons.

TS, för mig har det varit en tröst att inse att sonen faktiskt är som jag - jag är ju också krävande, vill ha utmaningar, bli stimulerad. Sådan har jag alltid varit. Jag ogillade skolan tills jag fick lite mer att bita i.

Finns det något som gör din son nöjd? Min son vill bli stimulerad hela tiden. Nya intryck. Han är som nöjdast när vi är på något nytt ställe och det finns folk man kan se på, numera också när han pekar ut saker som vi får namnge och berätta om. Jag försöker att komma ut rätt mycket, på babysång, bara åka och handla. Då händer det tillräckligt mycket för att han ska vara nöjd även när det är slentrian här hemma. Vi har satt upp ett fågelbord utanför köksfönstret som han tycker är jättekul att stå och titta på, och så berättar jag vad fåglarna heter. Många böcker här hemma, han gillar när man pratar om bilderna. Kort sagt: vår son gillar att stimuleras mentalt, då är han nöjd. Jag tar det som ett tecken på att han är intelligent.

Och ju mer han rör på sig, desto mer kan han utforska världen för sig själv. Vi låter honom vara nyfiken och utforska i väldigt hög grad, istället för att säga nej.

Vad gäller sömnen försöker jag gilla läget. Det är lite tufft ibland att den enda tid jag har till att göra något annat, det är egentligen om helgen när min man kan ta ut sonen någon timme i pulkan (som han, peppar peppar, gillar att åka i - fram tills i höst blev han missnöjd så fort han kunde känna doften av frisk luft). Jag
passade/passar själv på att sova när han ska sova.

Det enda som egentligen gör mig bekymrad, det är hur det ska funka med barnomsorg när det blir dags för det. Innan dess hoppas jag att han får en lugnare och mindre ytlig sömn och inte behöver ligga och sova i famnen hos någon.

k girl

Äldre 30 Nov 15:18

#21

Prodin skrev 2010-11-30 14:57:22 följande:

Nej det är precis det jag menar. Vi har kunnat undvika gråt och skrik med hjälp av enkla grepp såsom massa bärande, ammande och samsoving = vi har haft tur att få ett "lätt" barn om man får säga så.

En eloge till alla som har skrikbarn och klarar av att fortsätta höra sitt barn och vårda sitt förhållande och inte bli galen själv!

Ja, så länge vi håller vår son tillfredsställd skriker han ju inte. Men man får ge ganska mycket för att hålla honom nöjd.

k girl

Äldre 1 Dec 07:37

#26

Den skrikande vagnen övergav vi ganska tidigt, sele fungerar jättebra att gå med när det händer saker, då kommer han ju upp och kan titta lite mer. Vi har köpt en ergonomisk sele som är väldigt bra nu när sonen har blivit så tung. Angående det motoriska så löser det sig, trots att de inte vill vara på golvet. Sonen började krypa när han var 11 månader.

k girl

Äldre 1 Dec 19:42

#34

Makadam skrev 2010-12-01 18:38:31 följande:

Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart.

Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?

Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?

Jag upplever påpekandet - för det är i min mening mer av ett konstaterande än en faktisk fråga - som ett sätt att säga "det finns inga krävande barn". Eller, om du så vill, "det finns inga barn som är mer krävande än andra och det är hos er problemet ligger om ni tycker att det är jobbigt". Det är i min mening en väldigt oförstående attityd inför en situation som kan vara rejält jobbig. Jag kan villigt erkänna att jag, när jag väntade barn, hade förväntat mig något helt annat än det här. Men jag är inte kunskapslös - jag vet att spädbarn vill vara nära, jag vet att de vill amma ofta om de ammas fritt, jag vet att de gärna vill bli burna. Jag har sett ett par undantag, men de är också undantag av en eller annan anledning.

Men som jag skrev, barn är olika, och jag tycker inte att det är förvånande att barn kan vara mer behövande än andra. I mina ögon, en person som nära nog gått i väggen för att jag gett och gett och gett och det ändå inte är tillräckligt, är det en krävande och jobbig situation och jag har förståelse för att TS tycker att det är jobbigt. För mig var det en jättestor lättnad att läsa om "high need children" och gav mig en betydligt större förståelse för sonen - han var då runt två månader gammal och sov enbart på mitt bröst, vägrade sjal och sele, samt ville vara i konstant rörelse i vaket tillstånd när han inte ammade.

Och det är en sak att säga "jag tycker att du uttrycker dig respektlöst om ditt barn", en annan sak att ifrågasätta existensen av barn som behöver mer av sina föräldrar än andra. Och nej, jag skulle inte känna på något speciellt sätt om min man sade "min fru behöver väldigt mycket av mig just nu, hon är aldrig nöjd, och det tycker jag är jobbigt och frustrerande" (om än jag skulle tycka att det var tråkigt att han kände på det sättet...).

k girl

Äldre 2 Dec 08:56

#42

vittra skrev 2010-12-01 23:29:49 följande:

Jag känner igen mig väldigt mycket i det både madeleineh och konichiwa girl skriver. Eftersom vår tjej nu har hunnit bli 3 år så kan jag bara säga att jag känner exakt som madeleineh när det gäller att man får en sådan otroligt stark bekräftelse på att man gjort rätt när man försökte göra allt för att tillgodose de där starka behoven. När man ser hur självständiga, trygga och sociala de blir när de blivit äldre! Jag kan inte ens i ord förklara hur stolt jag blev i sommras när vår lilla tös sprang omkring och lekte fritt med de andra barnen på midsommarfesten, fullkomligt berusad av lycka var hon, och så fullkomligt trygg med människorna där, med omgivningen, och hon behövde inte ha oss i hälarna för att våga leka. Förra året satt hon helst i vår famn och tittade på allt från håll, kinkade så fort det blev lite för mycket osv. Det är bara ett av många exempel på hur hon utvecklats, och det känns bra i ens lilla mammahjärta när man ser hur glad och social hon blivit, och precis som du säger så tyr hon sig till andra människor på ett sunt sätt istället för att, som förr, vara rädd och/eller avvaktande inför både kända och okända människor.

Som bebis hatade vår tjej att åka bil, att åka vagn, att vara i nya och okända miljöer, hon reagerade negativt på för mycket stimulans, och för lite stimulans, hon skrek sig till sömns under hela sitt första levnadsår, bortsett från en handfull gånger då hon mot alla odds kunde somna in lugnt och tyst (behöver jag tillägga att vi bar, vaggade, hoppade, vankade, ammade, ja allt, men hon skrek ju vad man än gjorde och somnade mycket sällan vid bröstet). Det spelade ingen roll vad man gjorde så var det gnäll och skrik mest hela dagarna. Men framförallt så är det nog hennes oregelbundenhet som har varit jobbig. När vi slutade försöka schemalägga henne blev allt mycket bättre, men hon har aldrig haft några fasta tider varken för mat eller sömn. Sedan vi struntade i att titta på klockan för att bestämma lunchdags (då var hon runt 1½ år) så har hon kunnat äta allt från 10.30-13.30, man vet aldrig när hon är hungrig. Och så är det tyvärr än idag. Samma sak med sömnen. Hon äter dessutom väldigt ojämt, vissa dagar jättemycket, men ofta knappt alls. Som bebis var hon oerhört svår att få nöjd och oftast skrek hon även i bärsjalen. Hon totalvägrade att vara i andras famnar, och klarade absolut inte av att man la ifrån sig henne några sekunder. Hatade givetvis att ligga på mage. Det är faktiskt inte alla barn som är så. Jag har faktiskt inte stött på någon hittills (i verkligheten) som varit så krävande som vår första dotter. Jag blir än idag fullkomligt chockerad när jag ser bebisar ligga och jollra förnöjsamt på ett köksgolv medan mamman lagar mat, eller på ÖF där bebisar ligger och grejar någonstans medan mammorna fikar. De somnar i egna sängar, gillar att åka bil och sover utomordentligt bra i vagn?! Det tillhör inte min verklighet. Så man kan inte komma och säga att alla barn är så här. Då skulle inte barnvagnar eller spjäsängar ens existera och förmodligen skulle inga småbarnsfamiljer ha bil eftersom man inte kan ta sig någonstans utan en fullkomligt hysteriskt skrikande bebis i bilen.

Angående vetenskapligt kring detta så är det framförallt forskning gjord av Thomas och Chess som man grundar idén om temperamentstyperna på. Här står lite om det: en.wikipedia.org/wiki/Temperament
Det rör sig alltså om tre temperamentstyper man funnit hos spädbarn varav "difficult" är en typ. Det är de krävande barnen, fussy, spirited, high need, eller på svenska, överlevarna.

"Difficult babies tend to be very emotional, irritable and fussy, and cry a lot. They also tend to have irregular eating and sleeping patterns."

Precis detta är vad forskningen har kommit fram till, krävande barn tycks ha en känslighet som påverkar det mesta hos barnet. Angående Dr Sears så var det visserligen hon (han, dem) som myntade begreppet "high need" men det har funnits många andra begrepp för samma fenomen långt tidigare. Dessutom så har de främst (endast?) utgått ifrån sin egen erfarenhet med sitt eget barn, och har ingen vetenskaplig grund i tex de 12 kännetecknen. Det är ju bara 12 kännetecken som stämde på deras barn! Därför blir jag ofta lite irriterad när man alltid bara hänvisar till dr sears när det rör diskussioner om "krävande barn", de är bara väldigt duktiga på att sälja sin affärsidé... framförallt irriterar jag mig på den utomordentligt dåliga "översättningen" när det gäller "activity level". Det finns ingenting som säger att dessa barn är hyperaktiva. Det är öht inte vad som menas med activity level, även om nu många (kanske de flesta) av just de krävande barnen har högt på denna så behöver det inte vara hyperaktivt utan det kan lika gärna vara inre aktivitet, mental aktivitet. Tex grubblande och dagdrömmande!

Här står lite mer om temperamentstyperna:
www.psychpage.com/family/library/temperm.htm
Här kan man också läsa en hel del smått och gott:
www.temperament.com/

Något jag läst i en av mina böcker (The development of children av Cole mfl) är att studier har visat att barn med detta temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning än andra barn. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt. De är fruktansvärt svåra att tillfredställda. Och framförallt, skriken och missnöjdheten riskerar att skapa frustration, ilska, maktlöshet och tom depression hos föräldrarna. Det blir en ond cirkel och föräldern får ännu svårare att kunna bemöta de behov barnet har. Därför är det ju verkligen ännu viktigare att man är lyhörd inför dessa barn, och försöker bemöta de extra tydliga och extra starka behov som barnen har, och inte "tränar" dem i att bli självständiga, kanske genom att låta dem skrika... (som många välmenande släktingar kanske ofta råder om)

Peap:
Någon skrev det ganska bra om dessa barn. De kräver helt enkelt mer av allt.
Om andra barn kräver närhet, lyhördhet, bärande, ammande, osv. Då kräver dessa barn allt detta gånger hundra! Och är ofta ändå inte nöjda... jag förväntar mig inte att du eller någon annan som inte har ett sådant barn ska förstå detta, men kanske du åtminstone kan acceptera att alla barn inte är fullt så enkla att ha att göra med?

Det verkar vara väldigt stora variationer. Till skillnad från din tjej har min son egentligen inte haft något problem med att somna, och han somnar oftast vid bröstet, men när han väl sover är han en riktig äggskalsbebis, som vaknar extremt lätt, helst vill ligga oavbrutet med bröstet i munnen, och behöver konstant närhet. Han är väldigt social och gillar att sitta och betrakta människor runtomkring, men är de för "på" blir han ledsen och rädd - men människor han känner igen, till exempel farmor och farfar, är han väldigt gosig.

Till skillnad från din tjej har han väldigt regelbundna sovtider, men å andra sidan är de lättrubbade (sover han några minuter och vaknar "på fel sätt" dvs det ringer eller han hör en främmande röst kan det innebära att han inte kan somna om) och han blir övertrött och´har svårt att komma till ro. Mat - jodå, han äter jättebra. När han äter. Nu har han vägrat mat ett tag, igår ammade han en gång i timmen om inte mer - mer än när han ammade exklusivt. När han var mindre reagerade han på samma sätt på överstimulans, men det verkar ha växt bort. Min pojke är en betraktare och han är i mångt och mycket som Frösöblomster beskriver sin pojke här ovan.

Vad du skriver om otrygg anknytning och "välmenande släktingar", exakt det har vi känt inför att lämna vår son till barnvakt. Aldrig trodde vi att vi inte skulle ha haft barnvakt någon gång under ett år! Men vi kände så djupt i oss att vi inte kan lämna vår pojke till någon som inte förstår sig på vår son och hans behov (för även flera av våra närstående är helt nollade när vi berättar om hur han sover och hur han vägrar vagn, bil etc).

Jag hoppas och tror att vi bemöter vår son på ett vettigt sätt, vi försöker bekräfta honom i hans behov och i de känslor han uttrycker. Men jag kan bli så frustrerad och ledsen ibland, och andra gånger (när folk verkar så nollställda inför det vi berättar om honom) undrar jag bara om vi överdriver.

Det kändes oerhört skönt att få bekräftelse för att det inte bara är en själv det är fel på.

k girl

Äldre 2 Dec 09:09

#43

chokladkaffe skrev 2010-12-02 08:39:03 följande:

Jag vet inte om mitt barn är highneed eller extra krävande eller vad det kan vara. Men jag har själv upplevt det så och min upplevelse är ju faktiskt det som räknas för mig när det avgör mitt mående. Alla föräldrar är olika och alla barn. Alla föräldrar kanske inte upplever konichiwagirls barn som krävande, eller mitt medan vi två (exempelvis) gjort det. Våra upplevelser är ju inte mindre värda för det. Alla människor har olika sätt att hantera olika svårigheter. Jag är en typisk teorimänniska eller vad man ska säga. Jag finner hela tiden hjälp i att teoretisera saker för mig själv. Jag kan en del om utvecklingspsykologin vilket gör mig trygg i att veta att mitt barn saknar vissa förmågor i den åldern han är nu och därför kan jag inte förvänta mig det jag nånstans gör. Det anpassar mig och mitt beteende mot sonen och gör att jag känner mig stärkt när folk lägger sig i hur jag gör. När jag sett hur mammor satt med barnen i knäet och lade dem i sina sängar och själv hade ett barn som bara kunde sova kloss intill mig och jag var ständigt i rörelse för han skulle vara nöjd blev det ett frågetecken. Jag hanterade det då genom att acceptera, detta är mitt barn och även om andra är som de är, är inte min sån. Jag får ta det. Men när jag läste om highneed barnen var det en skön bekräftelse. Aha, jag kanske inte är ensam. Sen om det är mitt barn som passar in på begreppet eller om det är jag som förälder som passar in är enligt mig skitsamma. Jag blev lite irriterad när min svägerska som är förskolelärare och alltid vet allt om barn (på ett sätt jag inte gillar alltid) tyckte det var fånigt med behov av att sätta etiketter på barn. Men samtidigt insåg jag, vi är olika som vuxna. Hon mår bättre i att tänka att barn är olika, hon har säkert en bredare acceptans än mig och det är också okej att tänka så. Men jag tog med mig lättnaden över att jag hittat en modell att förklara sonen i mitt huvud

Det jag vill säga med inlägget är att jag kan ta åt mig när andra säger "så är alla barn" för jag känner inte att det är så. Hur mitt barn är, är inte det viktiga utan hur jag upplever mitt barn. Etiketter och teorier är inte för att stämpla barn utan snarare för att göra sammanhanget begripligt.

Det jag har upplevt i framför allt ap-diskussioner, det är lite av den här attityden att "du möter inte ditt barns behov på ett adekvat sätt, och det är därför barnet blir krävande", för att hårddra det. Och det skulle jag väl kunna förstå, om det vore så att jag gång på gång försökte pracka på honom en säng eller en barnvagn som han inte vill vara i, istället för att faktiskt möta hans behov av närhet och stimulans. "Det är inget fel på mitt barn, men det är heller inget fel på mig" är känslan jag har efter att ha läst om krävande/känsliga/behövande barn.

k girl

Äldre 2 Dec 15:26

#51

Charlie02 skrev 2010-12-02 15:18:08 följande:

Hej alla ni med era fantastiska barn!

När visade sig de första "symptomen", dvs hur gamla var era barn då det hela började? På BB? Eller vid de berömda 3 månaderna? Finns det några tidiga tecken man skall hålla koll på?

Min kille är 3 veckor och jag är väldigt intresserad av ämnet.

Tack för era svar!

Jag skulle i och för sig inte kalla det symptom, men jag skulle nog vilja säga från dag ett när jag tänker tillbaka. Han hade kolik, sov på mitt bröst, jag fick absolut inte lägga ner honom och han började gråta om man satte sig i soffan och han inte ammade eller sov t ex. Men han var runt 2-3 månader då jag började förstå att han inte riktigt var som många andra i hans ålder.

k girl

Äldre 3 Dec 07:36

#57

zelia skrev 2010-12-02 22:49:06 följande:

Det låter ju underbart att ha barn som är så tydliga i sin kommunikation som era överlevnadsbarn. Sunt liksom. Jag tror inte man behöver oroa sig så mycket ifall man har sådana barn. Min erfarenhet är snarare att det är de lugna tysta barnen som är "svårare". Vår autismkille var en ganska lugn baby och rätt svår att tyda. Ibland kunde man hitta honom gråtandes fast utan ljud. Det var jättejobbigt, eftersom man inte visste hur länge han varit ledsen och vi inte hört något. Nu för tiden säger han till med råge, tack och lov, men det har tagit två års intensivträning att komma dit.

zelia skrev 2010-12-02 23:35:11 följande:

Jag har nu läst alla inläggen och förstår att endel upplever det som väldigt jobbigt med high need barn, så jag ber om lite om ursäkt över ovanstående inlägg. Jag ville gentligen bara säga att det är ju en väldigt positiv egenskap att ha en stark vilja och kunna tala om vad man vill, men jag förstår också att det kan ta knäcken av föräldrarna.

Det är jobbigt, men jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Min son är ett år nu och han skriker väldigt sällan - men han är oerhört tydlig i sin kommunikation ändå. Och det ser jag som en jättefin egenskap. Jag tog absolut inte illa upp av ditt inlägg.

k girl

Äldre 3 Dec 11:33

#60

Makadam skrev 2010-12-03 10:06:59 följande:

Konichiwa:
Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
"Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

------------------------

I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.

Faktum är att jag skrev så här i den tråden:
Vid sex månader började jag kunna lägga ifrån mig honom på soffan bredvid mig och han sover ganska gott i en halvtimme-fyrtiofem minuter. Möjligen kan jag hinna gå på dass. Men ofta vill han ha omedelbar tillgång till bröstet. Så är det dagtid också. Men jag är glad att jag äntligen kan sitta och surfa, eller - om jag har tur - sitta och skriva lite. Det går oftast inte eftersom hans sömn är så bruten. Jag hinner inte tänka färdigt.

I samma tråd har jag skrivit:
Fram till för någon månad sedan sov han under dagtid enbart om jag låg bredvid honom och vid några enstaka tillfällen i vagnen så länge jag gick. Klev jag upp ur sängen vaknade han på några minuter. Kvällstid låg han på amningskudden och sov, jag var alltså rätt låst i soffan. Om min man försökte ta över vaknade sonen och blev helt utöver sig. Jag tycker att det är en DRÖM att både dag- och kvällstid kunna lägga ifrån mig honom i soffan bredvid mig, och tvärt kunna hämta en kopp kaffe och sitta och läsa en tidning eller en bok.

Jag har också beskrivit honom som en "high need-baby" i samma tråd, skrivit att jag nog hade uppfattat honom som mindre krävande om han sovit i ett bärhjälpmedel och konstaterat att inte alla barn är så närhetstörstande som han.

Men om det inte framgick kan jag beskriva det lite bättre:
Dagtid. Sonen somnar vid bröstet. Jag försöker lägga ner honom. Han börjar gråta. Han får ligga vid bröstet i en tjugo minuter ytterligare, sedan kan jag lägga ner honom. Han vaknar om han inte har fysisk närhet till mig, alltså ligger han med benen på mina knän. Därefter sitter jag så stilla jag bara kan, för han vaknar om jag rör på mig för mycket och han vaknar om jag reser mig upp. Jag har laddat med vatten, vattenglas och en kaffekopp som vid det laget är ljummen. Efter en halvtimme vaknar han, jag tar upp honom, lägger honom till bröstet. Han sover resterande timme i famnen med bröstet i munnen och vaknar om jag försöker lägga ner honom.

Jag tycker att det låter som en fruktansvärt stor skillnad mot din dotter som, enligt din egen utsago, sover på egen hand i soffan eller er säng. Beskriver du henne som "apatisk"?

Och för att svara på det du skriver i övrigt.
Ja, det är självklart att min son inte är ett problem. Det är däremot ett problem att jag har så otroligt lite tid för mig själv och att jag blir ganska låst, vilket i sin tur beror på att sonen är som han är. Återigen, det är inte han som är problemet men jag kan ju inte sticka under stol med att problemet skulle vara mindre om han kunde sova dagtid på egen hand. Jag sitter i vår soffa under sex av dygnets tjugofyra timmar, jag skulle vilja säga minst fyra timmar med honom i famnen (om jag inte lägger mig och sover i sängen med sonen, tre timmar under dagen uppdelat på två sovtillfällen och från det att han somnar tills vi går och lägger oss). Övrig tid ägnar jag åt att försöka hålla sonen tröstad och nöjd, och det är - som sagt - inte överdrivet enkelt. Min man är hemma 2 timmar innan sonen somnar, två iskalla och becksvarta timmar och "mammamammammamma"-inomhus-timmar. En del av lösningen på problemet - att jag har så lite tid för mig själv och att jag blir väldigt låst - ligger naturligtvis i att min make tar sonen mer.

Jag har för övrigt aldrig sagtatt min son är dränerande eller jobbig, jag har däremot beskrivit situationen som dränerande och jobbig.

k girl

Äldre 3 Dec 11:39

#61

Och jag tycker för övrigt att jag tycker att det sista du skriver om nöjda barn i babyskydd, babysitters och dylikt fär kategoriskt, trångsynt och inbilskt.

(båda inläggen skrivna med en sovande ettåring vid bröstet i famnen)

k girl

Äldre 3 Dec 13:42

#62

Jag ska formuler amig annorlunda. Vår son, med de behov han har och den personlighet han har, har ställt mig och min man inför vissa utmaningar. Med vår livssituation och våra prioriteringar - jämte vår önskan att ge vår sons behov utrymme i möjligaste mån - innebär det att jag hamnar i kläm. Det är inte sonens fel. Men det är tveklöst så att han har behov som flera andra barn i hans ålder inte har (alternativt, inte får utrymme för).

Jag kan därtill tillägga att jag har sagt åt min son att han är jobbig vid ett tillfälle. Det ångrade jag, han är ju det finaste jag har. Nu säger jag - om något - nu vet inte mamma vad du vill, och det tycker mamma är jobbigt. Eller att han är min lilla undebara gnällkaramell och vår lilla gos. Till andra säger vi bara att han har stort behov av närhet och att vi gör som vi gör.

k girl

Äldre 3 Dec 14:49

#65

Prodin skrev 2010-12-03 14:25:00 följande:

OJ! Är han ett år! Jag har nog tänkt att det är helt normalt, i sin ordning och vad man kan vänta sig av en baby. Men då har jag tänkt att han var 0-4 mnd ca. Inte ett år! Vi börjar få en lättare och lättare vardag med sonen som är snart 6 mnd. (nu klistrad på min ena tutte) Nu kan han sitta själv och då är det ok att sitta i sin stol med leksaker på bordet i ca 15 min åt gången. Nog tid för att koka och dricka kaffe, plocka ur en diskmaskin osv. På kvällarna är pappa stora hjälten en timme om han är superaktiv - sjunger och spelar gitar 10 minuter sen OJ! Kolla fiskarna! OJ! leka tittut, OJ! Banka i bordet, OJ leka flygplan, osv. Då har jag egentid i form av lång dusch, glo på datorn, åka och träna och så. Annars skulle jag vara betydligt mer sliten, och nog ganska frustrerad. Att du orkat i ett år tycker jag är fantastiskt!

Jo, ett år och en vecka är han.

Han väger 11 kg och börjar bli tung att bära på ena armen!

Det har ju blivit bättre, det blev bättre när han började sitta, det blev sämre när han ville krypa men inte kunde, bättre när han började krypa (11 månader gammal). Hans pappa gör jättemycket, så mycket han kan när han är hemma, det är inte fråga om något annat, men då är det det att han behöver tröst ganska mycket och är jag i närheten så duger inte pappa då.

k girl

Äldre 18 Jan 14:59

#112

Sonen hade en period där han inte ville sitta i sin stol och vara med när jag lagade mat, eller eldade. Nu när han är tillräckligt stadig har jag börjat ställa honom på en stol så att han kan stå med vid arbetsbänken och det gillar han. Men, jag måste faktiskt säga att vi har en väldigt trevlig tillvaro nu tillsammans. Han koncentrerar sig så mycket på nya färdigheter (att lära sig att gå, har börjat bygga med klossar och gillar att sitta och läsa böcker) att han är jättemysig att ha och göra med. Han vill fortfarande ha med mig, dvs att jag ska sitta och räcka honom klossar, eller läsa för honom, eller bara vara i närheten, men det är ju inte det här akuta gå omkring och bära honom (dit han vill och ingen annanstans) som han efterfrågat tidigare.

k girl

Äldre 27 Jan 11:31

#122

Hur vet man om man fungerar som en trygg bas? Jag fick kommentaren igår att min son är så självständig jämfört med några barn som är i hans ålder. När vi är borta brukar han vilja utforska omvärlden massor, till exempel leka i en lekhörna. Men hans farföräldrar säger att han har koll på var jag går, om vi är hemma hos dem, och jag märker ju själv att han söker kontakt med mig (ögonkontakt, vinkar, tittut-busar, eller krypa fram till mig helt enkelt. Om vi åker bort och det finns något djur där får han bara ögon för djuret och skulle nog kunna följa med vem som helst - men så kan han komma på sig att han är med en främling på ett främmande ställe och då blir han ängslig och vill till mig. Jag vill gärna tolka detta som ett "gummiband" men blir så osäker ibland.

Överlevnadsbarn

INNEHÅLL