Överlevnadsbarn

Jag har en jättebra bok i ämnet, på engelska dock. Ska kolla upp vad den heter!
Jag pratar gärna mer om det, men nu är jag på väg till sängen för att sova. Tittar in imorgon!

Du är inte ensam! 

Tack <3

Nu var inte vår dotter speciellt ledsen men det kanske var för att vi alltid har burit... Men hon har varit vad jag skulle klassa som ganska krävande. Hon har aldrig vilja ligga själv, aldrig gillat vagnen, aldrig sovit en hel natt (fram till året har hon nog vaknat ca 1 gång i timmen på nätterna), ammat sjukt mycket, alltid velat vara i rörelse (alltså räckte det inte med att ha henne i sjalen, hon ville dessutom att jag/min man skulle röra oss), ja, hon har helt enkelt krävt sitt. Dock hade jag ingen uppfattning om att barn inte var sådana så jag förutsatte att det var normaltillstånd Tills jag började se att barn runtomkring faktiskt kunde sitta/ligga stilla i vagnen, kunde sova mer än en timme i sträck, kunde sitta i babysittern och titta på sin mamma när hon åt (vår dotter har nästan alltid suttit i knät när hon var liten och vi åt).

Jag tror faktiskt att det är mer vanligt än folk tror och framförallt så tror jag att vissa inte "tillåter" barnet att vara så utan försöker på olika sätt att träna och lära bort det... Jag tror att det är ett naturligt tillstånd för barn att vara krävande, det handlar ju faktiskt rent biologiskt om ren och skär överlevnad. Jag har också ramlat över några texter om överlevnadsbarn... men jag kommer inte ihåg vart jag läste det. Sedan vet jag att jag även har läst en teori om att barn som kommer genom komplicerade förlossningar (tror faktiskt att det inte ens behövde handla om direkt komplicerade förlossningar utan mer om förlossningar där stressen runtomkring var påtaglig) kan uppleva ett trauma som de bearbetar under sina första levnadsmånader vilket ofta då skulle ta sig uttryck genom skrikiga och krävande barn...

men nä, jag är helt övertygad om att det finns många barn som ditt därute

Ursäkta om jag år lite OT, men, hittade detta på en blogg:

"High need babies har tolv kännetecken, de:
1) är intensiva 

2) är hyperaktiva

3) är uttröttande

4) vill äta ofta (amma alltså) 

5) är krävande

6) vaknar ofta  

7) är svårtillfredsställda  

8) är oförutsägbara  

9) är känsliga

10) är svåra att lägga ifrån sig  

11) tröstar sig inte själva 

12) har separationsångest"

Nu hittade jag ingen åldern då barnen beskrivs vara så här - men, är inte alla barn så här?
Kanske inte alla punkter, men... Jag har svårt för då jag kommer över och föräldrar beskriver sina barn som "krävande" - och jag kanske inte har en aaaaaning om hur ni andar har det - så därför är jag nyfiken på att höra mer, så jag tassar tillbaka och kommer fortsätta snegla på den här tråden.
Bebisa/barn vill vara med, vara nära, amma ofta - för mig är det ursprungligt.

Det är lite det jag menar... för mig är detta normaltillstånd. Men vissa verkar inte hålla med

High need babies är ett begrepp myntat av Sears:

http://www.askdrsears.com/html/5/t050400.asp

Det har funnits trådar under "medlemsgrupper" tidigare....både för äldre och yngre barn.

Vad spännande Skrutt på väg, min son fastnade ju i förlossningskanalen och togs till sist med sugklocka.
Jag har ju annars samma upplevelse som dig. 

Jag skulle vilja säga att min son är ett överlevarbarn också. Beskrivningen är inte helt klockren, men å andra sidan hade sonen gulsot och var trött ganska länge när han var nyfödd.

Kvällskolik: check. Överlag var han skrikig på kvällen fram till dess att han var fyra-fem månader gammal.
Går inte att lägga ner: check. Vaknar om han sover, har aldrig velat vara på golvet i vaket tillstånd.
Bära omkring: check. Helst inte i sele, och gärna så att det händer saker hela tiden.
Ammat mycket: check. Blev lite chockad när någon beskrev det som "intensivamma" att amma varannan timme. Så mycket har ju sonen ammat. Han är ett år och ammar fortfarande många gånger per dag.
Vägrat vagn, egen säng, napp. Jag har fått ställa upp som napp, gör det fortfarande.

Han har vägrat ligga själv. Ligger jag bredvid honom så vaknar han så fort jag kliver upp. Vi samsover, fram till dess att han var ett halvår gammal fick jag lägga mig med honom under dagstid och hade honom i famnen under kvällstid när han somnat för natten. Han är lättväckt och vaknar ofta, men han är å andra sidan inte svårsövd och jag somnar lätt, så det har aldrig varit något problem.

Jag tror egentligen att det är ganska vanligt. Min mor kläckte ur sig att jag var likadan för inte alltför länge sedan. Tack för den, den upplysningen kunde ju ha varit hjälpsam tidigare. En granne berättade hur hon gick omkring med sin gallskrikande son i vagnen (!) i byn.

Jag upplever att det blir bättre med tiden, även om min son har dagar då det är upp och det är ner. Är han frustrerad (som en period då han varken kröp eller gick) blir det värre, liksom om han är sjuk. Det har liksom aldrig varit aktuellt att försöka göra honom annorlunda, även om det kan vara oerhört frustrerande och dränerande, utan vi har gillat läget och anpassat oss.

Tror inte att BVC har speciellt mycket kunskaper om sådant här. Vi har fått en del sneda blickar när vi säger att sonen inte vill ditten och datten, så att vi gör på något okonventionellt sätt istället...

Och jag tycker att det är lite förnumsigt att säga att "barn är på det här sättet". Givetvis är det ett normaltillstånd att barn vill vara nära, det är inte frågan om det. Men du har ju själv ett barn som tydligen kan sova på egen hand - det kan inte min son, och han är lika gammal. Han har aldrig kunnat heller. Han har vaknat så fort jag lagt ifrån mig honom eller så fort jag rest mig upp ur sängen/soffan om jag ligger/sitter bredvid honom. Jag antar att du inte har försökt "träna" din dotter att ligga själv och struntat i hennes signaler?

William Sears, som myntat begreppet efter att han och hans fru fått ett krävande barn, skriver så här:
In some ways all babies are high need babies, and most babies have high needs in at least one area of their life. Some have more high need areas than others. The neediness of the baby is often in the mind of the parent. Some experienced parents of children have widened their expectations of what babies are "normally" like, and they adapt more easily to a baby with high needs; new parents often are not so realistic. After Hayden introduced us to high-need babies, we learned a whole new way to parent. The babies that followed her each had their own particular high needs. We were able to recognize and respond to them because of our experience with her. None of them were as thoroughly "high need" as Hayden, but they came close. In retrospect, we realized that the babies who came before Hayden had high needs, too, in some areas. We had met those needs as best we could, knowing what we knew then. The difference between those babies and Hayden was not only a difference in need levels; Hayden also had the forceful personality to let us know just what she needed.

Du får ursäkta, Peap, men jag blir faktiskt lite irriterad.
Både jag och min man gör vårt allra, allra bästa att svara på vår sons behov och ge honom det han behöver. Det har vi alltid gjort. Vi har inte försökt göra honom till någon han inte är. Han är oerhört kommunikativ; har alltid varit.
Även om jag visserligen tror att barn som är så svåra att hålla nöjda är vanligare än man tror, så existerar de. Det innebär inte att man är motsträvig mot att ge sitt barn det de vill ha. Och man måste få säga att det är jobbigt, eller dränerande, eller krävande, utan att behöva känna sig "dålig" eller i princip få höra att alla barn är ju på det sättet (underförstått: det är bara du som förväntar dig någonting annat, eller försöker göra ditt barn till något det inte är).

Vaknar ditt barn om du försöker lägga dig på rygg, eftersom det bara sover om det har ditt bröst i munnen?
Vaknar ditt barn och börjar gråta hysteriskt om du, gud förbjude, går upp och kissar under natten?
Vaknar ditt barn och börjar gråta hysteriskt om du - i ett försök att få fem minuter för dig själv för att gå på dass eller hämta någonting - lämnar över ditt barn till dess pappa?
Har ditt barn skrikit hysteriskt om du - gud förbjude - skulle försöka sätta det i en sjal eller en sele, i ett försök att få händerna fria, vila armarna och göra någonting annat än att bära, bära, bära?

Du får ursäkta, men jag tycker att den där kommentaren - "sådana är barn" - är så oerhört odräglig. Alla barn är - förstås - olika, har olika behov, och uttrycker dem på olika sätt.

Vill tillägga att bara för att någonting är normalt innebär det inte att alla är på samma sätt. Och att alla barn har viljan att amma ofta, vara nära etc, innebär inte att det inte existerar gradskillnader. Mycket dubbelnegationer här, men budskapet går kanske fram i alla fall.