Överlevnadsbarn

Ursäkta om jag år lite OT, men, hittade detta på en blogg:

"High need babies har tolv kännetecken, de:
1) är intensiva 

2) är hyperaktiva

3) är uttröttande

4) vill äta ofta (amma alltså) 

5) är krävande

6) vaknar ofta  

7) är svårtillfredsställda  

8) är oförutsägbara  

9) är känsliga

10) är svåra att lägga ifrån sig  

11) tröstar sig inte själva 

Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart.

Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?

Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?

Konichiwa:
Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
"Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

------------------------

I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.

Utan att ha läst i tråden tidigare;
jag tror att det rä skillnad på föräldrar och föräldrar, d v s samma person från första gången manblir mamma/pappa till en andra och ev tredje, fjärde gång.
Jag menar inte att det inet är skillnad på barn, men jag tror att det kan ligga (mer?) hos föräldern och dennes lugn, attityd, känsla, etc.