Överlevnadsbarn

Jag känner igen mycket av detta från min äldstas (5 år idag) första tid. Någon gång när han var runt året råkade jag också komma i kontakt med liknande information om High Need och det var så rakt in i hjärtat. Han hade inte varit "jobbig", han hade utpräglade överlevnadsinstinkter. Men som nybliven mamma blev jag nästan galen ibland. La ner honom i vagnen sovandes och han vaknade. Vid någon månads ålder köpte vi en begagnad sjal. Vilken räddning. Jag och sonen kom ut ur huset.

Nu är han som sagt 5 år och har för ett par veckor sedan börjat gå och lägga sig själv. Hittills har han nattats tillsammans med 2 yngre syskon men 5åringen klarar väldigt tydligt lite senare kvällar. Och han är helt okej med detta. Det känns ärligt talat jättebra eftersom han fått ta sin tid på sig och nu klarar han därför övergången till att gå och lägga sig själv hur bra som helst (delar sovrum med 2 syskon och det tror jag underlättar att de redan blivit nattade och ligger i rummet och sover).
Jag tror allt handlar om tid. Att göra saker för ett överlevarbarn i rätt tid. Nu i "efterhand" och så menar jag efter spädbarnstiden tycker jag att ett överlevarbarn är mer krävande men ger så mycket mer på något sätt. Jag har uppskattat att se att det spelar ingen roll hur mycekt moderna saker vi än hittar på - barnen är precis som vilka andra barn från förr som helst. De behöver närhet som prio 1 sin första tid i livet.