Överlevnadsbarn

Jo, jag var tydligen själv ett väldigt krävande barn så jag tror nog att det är sant och riktigt :)

Kloka mödrar med kloka barn!

Låt oss starta en tråd för inbördes beundran

Hon låter som min pojke. Jag har egentligen inte läst så mycket om "high need children" men jag gissar att han är en sådan.

I vilket fall var året mellan ett och två absolut värst hos oss. Det var helt galet... precis som du beskriver behövde han konstant passning och hade ett otroligt närhetsbehov... och han var väldigt aktiv.

Sedan har det succesivt blivit bättre och bättre - men han är ju fortfarande "en handfull" och krävande på ett helt annat sätt än de flesta jämnåriga barn. Men han är roligare också - fantasifullare, verbalare, envisare... På gott och ont. En kompis beskrev det som att han gör precis samma saker som hennes ungar - men utan paus så att man aldrig får ett avbrott. Utom då man läser för honom. Nu är han precis fyra fyllda och vi läser långa kapittelböcker och då sitter han som ett ljus hur länge som helst - så det är i alla fall inte koncentrationen det är fel på.

Det som blev bättre vid tvåårsåldern ungefär var att han började intressera sig för filmer (även om han ville och vill att man helst ska sitta med) och böcker och att han - i alla fall litegrann - började förstå mutor och konsekvenser.

Leksaker har han egentligen börjat intressera sig av först nu vid fyra år - och då mest utklädningskläder och figurer han kan leka rollekar med - och lite lego/duplo nu på sista tiden, men då måste man vara med honom och bygga... han har över huvud taget väldigt svårt för att göra saker själv. Han är en social person som vill ha koll på alla och vara med där det händer. Jag tror tex att han kan namnet på alla dagiskompisarnas föräldrar...

All sympati till er! Min och min mans relation knakade också en hel del då ungen var i tvåårsåldern. Det var utmattande helt enkelt. Försök att prata om det - och kanske få tid hos familjerådgivningen - det är en väldigt kämpig tid.

Trösten är att treårstrotset - som många andra tycker är väldigt jobbigt - känns som en västanbris när man har ett sådant barn. Han får gärna ligga på golvet och skrika en stund, då vet jag ju var jag har honom 

Det är väl precis det som är vitsen - att ha ett begrepp för de "bara barn" som är "lite mer" än andra ungar utan att man kan ge dem någon som helst diagnos. Barn med särskillda behov finns det ju inga som helst problem att beskriva - det är bara att slå upp diagnoskriterierna... varför skulle de behöva kallas något mer?

Min unge är bara en unge som vilken som helst... men faktum är att min mamma gärna passar brorsans jämngamla och hans syster (3 och fem år) i flera timmar och kan ta med dem på stan eller bio - men inte vill ha ensamt ansvar för min treåring över huvud taget. Och det är ju rätt jobbigt att ha ett sådant barn ibland - även om jag vet att det inte är något som helst "fel" på honom. Han är bara intensiv.

Det där är väldigt intressant tycker jag. Min son är fyra och väldigt extrovert. Han kan inte bara namnet på alla sina dagiskompisar - på alla avdelningar (ungefär 40 st) - utan på alla föräldrar och de flesta syskon till barnen i hans grupp. Ända sedan han var i tvåårsåldern har han nästan "vallat" när vi varit i större sällskap som släktträffar. Så fort någon saknas märker han det direkt (vilket jag själv absolut inte gör).

Han får helt klart energi av att vara på dagis och bland människor... men det är viktigt att gruppen inte är för stor eftersom han hela tiden vill ha totalkoll på var alla är. Den han har nu med 14 barn och två pedagoger passar honom väldigt bra.

Mitt problem är att han ska få syskon i höst och jag förstår ärligt inte hur vi ska klara oss med 15h förskola i veckan. Öppnaförskolan med nästan bara bebisar och öppet två förmiddagar i veckan känns inte som ett direkt kompliment och han kommer bokstavligen att klättar på väggarna. Han blir helt enkelt otroligt rastlös av att inte träffa människor - det är som att det börjar krypa i hela hans kropp... Jag hoppas kunna komma överens med några andra föräldrar om att ta med deras barn hem till oss när vi hämtar ibland. Det blir otroligt mycket lugnare hemma redan idag när vi gör så.

Då han började förskolan straxt efter att han var ett år vet jag att jag debatterade i massor av trådar om det här med små barns behov av förskola (som vissa anser inte finns). Mitt barn hade redan då ett socialt behov som jag bara inte kunde fylla. Kanske för att jag själv är en mycket mer introvert person. Förskolan var fantastisk för oss från start helt enkelt.

Jag har en son som jag skulle kategorisera som "överlevnadsbarn", det var väldigt intensivt med honom fram tills han var tre och är på vissa sätt än. Han är snart sex nu.

För ett år sedan fick han ett syskon och det har ju varit jobbigt ibland men i stort ett lyft faktiskt. Det var väldigt bra för honom att inte alltid vara i fokus. Visst kan det bli scener men han älskar verkligen sin syster och för det mesta är han otroligt fin med henne.

Ibland tänker jag att det kanske varit bra om han fått syskon tidigare, men egentligen var det nog en bra tid...

Och lillasyster är ingen överlevnadsunge vilket förstås spelar in. Hon är en väldigt förnöjd och godmodig sort och det kan man ju inte bortse från. Hade hon varit som sin bror hade det varit mycket annorlunda.

Så jag vet inte om jag vågar råda. Men det KAN bli väldigt bra.