Inlägg från: canmamma |Visa alla inlägg
  • canmamma

    Överlevnadsbarn

    Jag har bara läst TS, men jag måste bara skriva att jag känner igen mig i den enorma lättnad jag kände när jag insåg att det fanns andra med high need bebisar. Min underbare, 24-7-kroppskontakt, intensive lille son hamnade solklart i den gruppen. Vi har faktiskt en hel del bilder av honom sovandes i vagnen eller i sängen för det var verkligen något så pass ovanligt och unikt att vi ville dokumentera det varje gång. Även om han vaknade två minuter senare...

  • canmamma
    Charlie02 skrev 2010-12-02 15:18:08 följande:
    Hej alla ni med era fantastiska barn!

    När visade sig de första "symptomen", dvs hur gamla var era barn då det hela började? På BB? Eller vid de berömda 3 månaderna? Finns det några tidiga tecken man skall hålla koll på?

    Min kille är 3 veckor och jag är väldigt intresserad av ämnet.

    Tack för era svar! 
    Från start så visste han vad han ville och han var väldigt tydlig i sin kommunikation. Inget gnäll eller småskrik utan fullt-ös-medvetslös-någon-försöker-mörda-mig-skrik ELLER nöjd och glad. De första 4 månaderna så skrek alltid när vi inte kunde ha honom i famnen. Blöjbyten, påklädning, eller vänta medan bärselen sattes på. För att inte tala om bilåkning och försök till vagnåkning. Runt fyra månader så var det lite lättare att hålla kontakten med ögonkontakt och rösten under kortare tider och det ökade succesivt med ålder och mobilitet, medvetenhet om omvärlden. Han är oerhört social och är intresserad av människor - att pyssla med leksaker var inte hans grej förrän han var stor nog att se det som en mer social grej. 
  • canmamma
    Makadam skrev 2010-12-03 10:06:59 följande:
    Konichiwa:
    Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
    "Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

    samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

    Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

    Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

    ------------------------

    I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
    Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.
    Ordets makt är enormt stor och jag tror precis som du att man måste vara medveten om hur man formulerar sig och vem som lyssnar. Samtidigt är det så viktigt att faktiskt få prata om det. Jag kommer ihåg en nästan fysisk lättnad när jag läste om andra överlevnadsbarn. Eller stryk nästan - jag grät av lättnad. Och då var sonen ändå säkert en 8-9 månader gammal och jag var väldigt säker och trygg i min föräldraroll.

    Det är inte svart och vitt heller: det mest underbara i hela världen är en bebis som sover i nackgropen, men om det är bara där han sover så blir det nästan outhärdligt efter ett par dygn. Intensiteten och att aldrig få en paus är utmattande - att få ventlilera, klaga eller applicera lite galghumor är bra, sunda sätt att hantera det på.

    Min "high need" bebis var faktiskt en riktigt lätt bebis i många avseenden: han sa aldrig nej till att amma, jag kunde alltid trösta honom på sekunden, han kunde hänga med överallt bara han fick vara riktigt nära mig och amma fritt, han var glad och kontaktsökande och gosig.

    Dagens små, isolerade kärnfamiljer tror jag gör det hårdare och svårare att ta hand om bebisar i allmänhet och överlevnadbarn i synnerhet. Stöd, avlastning, perspektiv och ett par extra händer gör den här intensiva tiden lättare och mer njutbar. Tyvärr ser det ofta inte ut så.
  • canmamma
    trollmorsan skrev 2011-01-13 12:36:19 följande:
    Men är inte det som ni beskriver som "överlevnadsbarn" eller "high need" helt normala barn? Vad ska man då kalla barn som verkligen har särskilda behov? "Super high need children" eller "Beyond spirited"? Förstår liksom inte vitsen med det hela. Era barn är ju varken handikappade eller utåtagerande. De är ju bara barn.
    Ja de är helt normala underbara ungar, som inte passar någon som helst babyboksbeskrivning eller annan "manual" alls. Nästan alla barn har dessa överlevnadsdrag, men vissa har helt enkelt mer än andra. Och det ÄR jobbigt att vara förälder och bemöta och se en sådan liten, intensiv person. Det tar oerhört mycket energi att vara så på hela tiden. Det är väldigt givande med. Min äldste kille är den minst tråkiga person jag känner. Jag önskar bara att han hade en av-knapp ibland. 
  • canmamma
    novastargaze skrev 2011-02-15 13:25:34 följande:

    Hej alla! Här har ni en till med barn som kräver lite extra. Jag har en som är 26 månader och en som är 9 månader. Äldsta tjejen var en riktigt missnöjd, grinig och väldigt svårtröstad liten tjej. När hon var runt året och började gå och kunna uttrycka sig i ord så hände något med henne, hon blev så mkt mer nöjd! Hon har fortfarande ett sjuhelsikes humör och sover dåligt, men det är en underbar tjej!


    Hennes lillebror kräver 100% uppmärksamhet, gråter och gnäller sig igenom sina dagar. Sover mkt dåligt med 5-15 uppvak per natt! Äter bra och utvecklas normalt, men han är superkänslig för det mesta!  Han visade direkt på BB vem han var, skrek och var svårtröstad, han ammade sig igenom sina 6 första månader, sov på mig osv.


    Själv är jag väl i det närmsta ett nerv vrak, det känns lite som en ständig terrorbalans här hemma hos oss! Har en underbar man, men han jobbar heltid så jag har ju den mesta tiden själv med barnen. När han är hemma gör han såklart massa saker! Vill inte skriva att han "hjälper till" för han är ju barnens pappa och jag ser det som självklart att vi delar på det vi kan! Detta blev lite rörigt, men lilleman har somnat en liten stund och man vet ALDRIG när han vaknar! Så jag känner mig konstant stressad liksom. Ska jag äta, gå på toan eller sitta en liten stund vid datorn för att få lite stöd, det får jag genom att veta att jag inte är ensam i detta!


    Ha en fin dag, nu ska jag slänga imig lite kaffe:)


    Åh vad jag känner igen mig. Man blir så uttröttad att man inte vet var man ska börja när man väl har en minut för sig själv. 
    Vila, mat, motion först. I den ordningen (äta KAN man göra med en gnällig bebis på höften och det går att gå en promenad med en missnöjd bebis, men sova - det går inte). Sedan kan man ägna sig åt omgivningen socialt liv, städning, planering, kreativa saker... Saker som gör att du mår bra.  
    Det kommer att bli bättre! Ta hand om dig själv så att du överlever tills dess. Hittar man bara en balans med tillräcklig vila och avlastning så blir det faktiskt roligt tom. Och gör inte som jag och fastna i någonsorts duktighetsfälla - mer hjälp gör oss till bättre föräldrar! Visst kan vi klara av det här och mycket, mycket  mer, men det blir så mycket trevligare för alla inblandade om vi inte behöver. 
  • canmamma
    SallyBlixten skrev 2011-02-17 01:09:35 följande:
    Vilken intressant tråd! Min high need baby fyllde 20 år förra veckan

    När han var liten fanns inte forum som detta och BVC tyckte vi hade en för stark symbios och rekommenderade 5 mm - så jag var så sorgligt ensam i min situation . Jag trodde det var fel, antingen på mig eller honom. Alla andra både duschade och åt mat på dagarna. Jag fick välja. Posten fick  min man ta in när han kom hem. Man lär sig verklgien att prioritera bland sina egna behov och för mig blev det rätt snabbt 1. sömn och 2. mat. Resten gick bort.

    Jag minns hur han alltid vaknade med "en smäll". Ena stunden sov han, nästa var det full panik! Själv fick jag ju nästan hjärtslag varje gång *ler åt minnet*

    Han ammade konstant tills han en dag tvärvägrade (efter råd om schemaläggning från BVC) och det blev inläggning på sjukhus och en mycket abrupt övergång till fast föda. Han accepterade aldrig att inte vara i famnen och sov oftast inte ens en timme i sträck, första hela nätterna kom när han var 4 år. Ja, ni vet ju hur det är.

    Jag tycker dock att det var en väldig tur för han tvingade mig att bli ap långt innan jag visste att något sådant fanns.

    Tack vare att han var ett överlevarbarn (termen har jag lärt mig väldigt nyligen) fick jag vända ut och in på allt jag hade trott om barn och barnuppfostran. Jag insåg till slut att barnen vet bäst vad de behöver, det är bara jag som har svårt att förstå eller ibland bristande resurser för att ge (sömnbrist är förödande).

    Det ap-förhållningssätt som vi utvecklade har i sin tur lett till att mina två äldsta barn gick igenom sina tonår utan en enda allvarlig konflikt. När sonen blev knallfull i nian ringde han hem så vi kunde komma och hämta honom, dottern vågade låta mig fixa hennes 18-års fest helt utan hennes inblandning.

    Jag minns dock hur det var när barnen var små och när jag läser i denna tråd vill jag peppa er som lever mitt i situationen. Jag var så utmattad att det tog flera år av ett mer normalt liv  innan jag slutade att vanemässigt somna var som helst så fort jag fick jag fick en chans. Det tog 13 år innan jag äntligen vågade skaffa mig ett tredje barn (min käre son blev inte så imponerad av att bli storebror när han var 2 år, så det gick från tufft till stentufft. Det var inte förrän jag slutade ta till mig BVC's "nannymetoder" som jag fick viss ordning på livet som tvåbarnsmor.)

    Min överlevarson hade det tufft ända tills han kom i puberteten. Jag nattade honom tills han var 12 (och så även syrran - jag kan faktiskt än idag slå mig ner på deras sängkant och prata om livet) och det var också då han slutade komma på nätterna. Året efter vågade han för första gången åka på läger och sova borta. Sen sa det bara BOM! Han växlade över i vuxenläge och har varit en otrolig hjälp och tillgång i mitt liv sedan dess. Jag får tillbaka allt han krävde med råge!

    Det härliga är att han är så stor och stark och klok och fri och en helt underbar människa som jag verkligen beundrar! När han väl började flyga på egna vingar så flyger han högt och säkert.  Resan var lång och knagglig men oj, den var värd varenda steg! (Fast jag tror inte jag skulle orka en gång till...)

    Mitt råd är ge barnen vad de behöver och titta inte en sekund på nannyprogrammen!

    Kram till er alla!
    TACK! För att du delade med dig av din historia. 
  • canmamma
    Mamma Kimchi skrev 2011-02-28 17:33:36 följande:
    Andra med erfaranheter av barn som vaknar med gråt? 
    Min yngste vaknade ofta gråtandes och gör det fortfarande ibland. Han är annars inte ett utpräglat överlevnadsbarn som sin storebror, men väl en sömnstrulare av klass. Fram tills han var ca 18 månader vaknade han ofta illvrålandes och vi misstänkte reflux, nattskräck, mardrömmar, kolik, allergier. Vi testade att ge behandling för reflux, men utan egentligt resultat och vi hade koll på hans och mitt (eftersom jag ammar) matintag så att vi skulle kunna se ev korrelationer, men ingenting stod ut där heller. Vi testade också lite olika sovställningar där huvudänden av sängen var upphöjd. Vår barnläkare påpekade att då han växte och utvecklades och var glad och pigg på dagarna så var det nog inget fysisk fel på honom. En annan sak som vår läkare frågade oss om var om sonen snarkade då det kan leda till sömnstörningar, men vår kille är tyst som bara den när han sover (inte för att jag ibland måste kolla att han fortfarande andas eller så...). På nätterna fanns vi bara där för honom och väntade ut stormarna. Nu när han närmar sig två och ett halvt vaknar han sällan gråtandes mer. Ibland har han förstås drömmar och ibland vaknar han liksom på riktigt, riktigt dåligt humör, men det är inte på samma nivå alls som tidigare.  
  • canmamma
    Loriyana skrev 2011-03-03 08:01:33 följande:
    Jag tror inte folk förstår att alla barn är olika och att det finns barn som oavsett vad man gör är känsligare än andra! Min väninna fick först en dotter, hon var världens goaste bebis, hon sov bra, åt bra, var lugn och fin. Visst hon grät ibland precis som alla barn gör men i stort sett så gick det riktigt riktigt bra. Sedan blev hon gravid med dotter nr 2 och redan under graviditeten gick det snett. Min väninna fick blodproppar i benen, bebisen sparkade hela tiden, min väninna var illamående och gick ner i vikt. När barnet föddes ville hon ammas hELA tiden och min väninna rasade i vikt! Hon ville inte sova, hon ville bli buren hela tiden...hon sov inte en hel natt förrän hon var 4 år! Två döttrar, en superbra mamma, men åh vilken skillnad mellan dem två!

    Men jag håller med de som skriver att överlevnadsbarn gör en till en bättre förälder. Jag sliter som en gnu med att vara en bra förälder till mitt lilla överlevnadsbarn. Jag har en hel bokhylla med böcker om barn och barnuppfostran. Jag gör verkligen mitt bästa och det har gett vissa resultat! Efter MYCKET slit med sömnen så har jag lyckats få henne att sova bra och det gjorde en stor skillnad.
    När min lille överlevare var bebis så "samlade" jag på familjer med barns med olika temperament. Mest för att bevisa för mig själv att det inte var mitt fel att jag hade en krävande bebis utan att jag bara mötte hans behov efter bästa förmåga. Familjen med två kolugna barn och en vild illbatting. Mamman som hade en överlevnadsdotter och en liten bebis som somnade själv i sin säng när man lade ner henne "sömning men inte sovandes!" - jag kommer så väl ihåg när min väninna ringde och satte luren mot bebisen så att jag kunde få ta del av miraklet till enkel insomning. Nu har jag ju själv fått en son till och visst är det stor skillnad! Även om han inte sov självständigt för fem öre så har han ett helt annat temperament. Han kunde "gnälla" och var liiite missbelåten till skillnad från storebror som var apförbannad eller strålande glad med få nyanser däremellan.
  • canmamma

    Något annat jag har tänkt på, apropå böcker och definitioner, så är det någon mer som har tänkt på sina high need barn i termer om extrovert/introvert personlighet?

  • canmamma
    Dagsmeja skrev 2011-03-09 16:30:57 följande:
    Nu har jag inte läst hela tråden, så kanske har ni redan tipsat/tipsats om boken, men bättre en gång för mycket än en gång för lite.

    Raising your spirited child - har ni läst den? Den var vår bibel när sonen var liten, det var så underbart att läsa en bok där han var helt normal! Vi fick mycket hjälp och tips på hur vi skulle hantera olika situationer och främst hur vi skulle hjälpa honom att hantera dem. Det jag tyckte så mycket om var att det inte handlade om att förändra honom, utan att hjälpa honom att hantera sitt sätt att vara.

    Vår son är nu snart åtta år, och hans high need-sidor är inte alls lika tydliga längre. När han var yngre, upp till kanske femårsåldern, var situationen dock en helt annan och jag känner igen mig så väl i era beskrivningar. Men som sagt så har det blivit väldigt mycket annorlunda med åldern, kanske kan det vara skönt att veta också?
    Jag gillade Spirited Child. Den var konstruktiv och human och väldigt positiv. 
  • canmamma
    vittra skrev 2011-03-11 21:51:39 följande:
    Ja absolut, men jag tror dottern är lite både och. Beror på vad man syftar till, jag tycker det finns många missuppfattningar om vad begreppen innebär. Tex att introvert är samma sak som blyg, det stämmer ju inte alls, eller att extroverta människor är utåtriktade. Vår dotter är inte alls blyg, hon är bara oerhört försiktig allra helst i främmande situationer och avvaktar hellre än att bara hoppa rakt in i något. Det som är nytt vill hon helst betrakta och lära känna först innan hon är bekväm med det. På många sätt kan jag iofs se henne som introvert, men jag vet inte.. samtidigt är hon ju långt ifrån "lugn" alltså rent känslomässigt, hon är ju en bergochdalbana. Alla känslor är extrema åt alla håll och hon är ju inte "inåtvänd" utan uttrycker dem ju med råge. Åtminstone med oss föräldrar..
    Min kille är en extrem extrovert och jag har tänkt att det är en del av hans "high need". Han _behöver_ verkligen andra människor runt omkring sig för att få energi och få utlopp för sina känslor. Jag har så lite tid nu att jag inte riktigt formulerar mig som jag tänker. 
  • canmamma
    vittra skrev 2011-03-14 10:39:26 följande:
    Angående extrovert och introvert, läste tidigare att ungefär 70% av "highly sensitive" som min bok handlar om, är introverta medan 30% är extroverta och då tycks man bla utgå ifrån att extrovert = utåtriktade som trivs bland mycket människor medan introvert = svårt för stora folksamlingar och ogillar främlingar.

    Men som jag sa innan, jag tycker definitionerna för vad som är extrovert och introvert är svåra och jag kan inte sätta in dottern i något av de facken. Hon ogillar främlingar ja, hon trivs inte i stora folkmassor och är inte impulsiv i sina handlingar. Hon är i mina ögon introvert rent socialt, men emotionellt är hon typiskt extrovert då hon är impulsiv och inte alls reserverad rent känslomässigt. Dock är det ju sociala egenskaper man verkar mäta med extrovert/introvert.

    Någon som har mer koll på detta eller har funderingar?
    Min kille är solklart åt det extroverta hållet och _behöver_ människor omkring sig för att få energi. Att be honom lugna ner sig själv när han har ett sammanbrott finns bara inte på kartan. Och då är han ändå fem år nu. Han behöver någon där för att kunna börja reglera sina känslor och komma i balans. Det märks särskilt tydligt när han är upprörd eller trött, men finns ju alltid där.

    Jag blev själv testad någon gång för en massa år sedan och var precis mitt på skalan mellan introvert och extrovert. Dvs jag behöver både ensamhet och sällskap för att ladda mina batterier, vilket låter smått vrickat. Då tänkte jag nog mest att det behöver väl alla människor och tyckte att hela klassificeringen var rätt så, hmm, tandlös. Nu efter att ha fått min lille kille (och även träffat lite fler människor och levt lite och fått lite erfarenhet) så känns det här med personlighetstyper faktiskt betydligt mer relevant och intressant. Borde ta mig tid och läsa in mig lite mer.  
  • canmamma
    vittra skrev 2011-03-14 15:35:59 följande:
    Ska erkännas att jag inte riktigt ser kopplingen mellan extrovert och att inte kunna lugna ner sig själv när man har ett sammanbrott, allra helst som litet barn. Det kan absolut inte vår dotter, och jag kunde det då rakt inte då jag var liten heller (jag brukade svimma i affektutbrott och gjorde så tills jag var 5-6 år).

    Som jag ser det så handlar extrovert och introvert om sociala egenskaper, inte emotionella (och förmågan att reglera känslor hör ju till den emotionella utvecklingen som sker i samspelet med en anknytningsperson).
    Nej jag uttryckte mig nog inte klart. Men du vet hur en del behöver gå undan lite och få lite lugn och ro (jag pratar inte om time-outs eller så) för att komma ur ett "tantrum" och komma i balans igen? Tja det är _inte_ vår äldste son. Alla råd om att inte ge uppmärksamhet åt utbrott osv skulle resultera i mycket värre och längre utbrott än vad total fokus och kontakt gör. Jag har tolkat det som ett av hans extroverta drag.
  • canmamma
    Mamma Kimchi skrev 2011-03-22 18:55:03 följande:
    Jag måste fråga er ifall ni har haft likande upplevelser.. jag vet inte riktigt ifall jag inbillar mig eller om jag kan ha kommit på något.

    Min son började på dagis för två månader sedan och det går faktiskt bättre än jag väntat mig. Såklart har han nu varit sjuk två gånger. Feber, hosta och snuva. Första gången han blev sjuk så fick han alvedon och han sov helt ok, men vaknade flera gånger. Andra gången, nu för ett par dagar sedan blev han sjuk igen. Vi åkte till sjukhuset eftersom vi misstänkte krupp. Han fick någon medicin, ett par ml  genomskinlig sirap som skulle vidga hans hals i ett par dagar. (Jag bor i USA och kan inte minnas vad medicinen hette.. sorry) Dagen efter fick han feber och vi gav honom amerkansk supp (alltså inte den svenska alvedonen) och han blev som en stucken höna. Han skulle inte sova, åt knapppt någonting på flera dagar, men drack massor. 

    Man hör ju ofta att alvedon ska göra barn trötta och att de sover gott om natten - här är det precis tvärt om.  Han var uppe flera timmar mellan 23 och 05. skulle titta på tv och leka i sitt rum och jag vet inte allt vad han kom på. 

    Några fler barn som är känsliga mot vissa mediciner och gör dem helt hyper? Nu får jag vara försiktig i fortsättningen och börja läsa på innehållsförteckningar ordentligt!  Har även läst att röda färgmedel gör vissa barn hyper. Det kanske inte är så vanligt i Sverige med färgmedel, men här är det cherry i allt.. extra rött.. pust. Varför envisas de med att ha massa konstiga smaker på medicinen i USA? Jag blir så trött.
    Ett av mina barn (inte min lille high need son utan den andre) blir superhyper av Motrin. Visst piggar vanlig Tylenol (paracetamol som alvedon) upp då de känner sig bättre och jag upplever att Motrin (ibuprofen som i ipren) är mer effektiv än Tylenol. Lillebror blir dock som helt förbytt av Motrin och far runt som en liten studsboll. Numer finns många mediciner utan färgämnen här också men man får leta lite bland hyllorna ibland.
  • canmamma
    viljestarkmamman skrev 2012-04-19 09:53:00 följande:
    Liljan75>> jag tycker du är fantastisk i ditt engagemang, självklart måste även du få chansen att sköta sysslor också! Man kan inte göra allt när dem lagt sig då e man ju själv helt slut;) ibland funkar det bättre att göra saker och ibland sämre beroende på hur barnets sinnesstämning är. Sitter på ett café i detta nu, mitt framför mig sitter 2 mammor med sina söner i 6 månaders åldern! Barnen sitter och joddlar och skrattar glatt, äter rån och känns allmänt nöjda med tillvaron! Tänk va mysigt! Önskar man haft lite sånt också
    Så kände jag mig också när mina var spädisar. Jag tittade på alla dessa bebisar som lugnt låg i sina vagnar eller babyskyddsinsatser och var nöjda och det kändes så främmande. Min äldste son gallskrek som om någon försökte mörda honom varje gång jag lade ner honom - varje blöjbyte, varje gång jag skulle ta på eller av någonting, varje gång vi var tvungna att åka någonstans med bilen - tills han var 4 månader eller så. Men å andra sidan var han faktiskt väldigt glad och nöjd bara han fick tillgång till bröstet och fick vara i famnen. Jag kände alltid att jag kunde trösta honom.

    Kommer så väl ihåg hur svärmor sade att vi skämde bort honom och måste lära honom vänta lite. Kommer också ihåg hur hon snabbt som bara den bad oss att få honom att sluta skrika (Oh my God! Just make him stop!!!! för att återge det ordagrant) när vi åkte bil med henne och han i vanlig ordning protesterade. Han var väldigt effektiv i sin kommunikation - hans skrik var olidliga! 
Svar på tråden Överlevnadsbarn