Överlevnadsbarn

Har inte läst hela tråden, men har läst lite om high need children och tror min ena kille är en. Har också läst att det ibland kan komma sig av en traumatisk start på livet, att det liksom sitter i minnet då.

Hur var era förlossningar med era barn? Min pojk höll på att kvävas, hade navelsträngen två varv runt halsen, varje gång jag krystade drogs den åt mer. Dom stod redo för urakut ks och jag hade bara 15 minuter på mig när dom beordrade mig att börja krysta (inte det lättaste att krysta utan krystvärkar, men jag fick ut han på 7 minuter, tack o lov för att jag har "lätt" för att föda barn). En igångsättning som gick från noll till 100 på lite mer än 1½ h. Han var lite stressad i magen, hade bajsat i vattnet (vattenavgång utan värkar) så därför blev det en igångsättning.

Sen hade han kort tungband och kunde inte äta ordentligt, var konstant småhungrig. Det klipptes när han var 6 månader, sen var skillnaden i ätandet enorm. Dom 4 första månaderna levde han i sjal på mig, i princip kostant. Satt han inte sjal bar pappan honom.
Han har inte lärt sig något under det första året utan att skrika sig till det, blev nöjd på golvet först när han kunde krypa ordentligt, men det började när han kunde åla runt ordentligt. Han pratade i långa meningar och massor när han var 20 månader, började prata när han var 16 månader. Första ordet kom innan han var 1 år, gurka .

Han är väldigt verbal, alltid behövt sova mycket (vet inte om det enbart beror på hans personlighet, han är under utredning för allergi), sov oroligt fram till 1½ år (slutade då med nattvälling till honom).

Han har häftigt temperament, svårt att styra sig, kan knappt sitta still, lägger sig och sover på fläcken om han är trött, tål inte motgångar när han är trött, är beroende av jämn blodsockernivå, rutiner och att veta vad som ska hända. Han hänger efter mest hela tiden, men mer och mer så gör han eget på annat håll, men då i sällskap av syskon.
Vill gärna se film, men har inte koncentration att se en hel, kan däremot lyssna på en saga som läses, en kortare.

Han närmar sig 4 år och nu är jag ju van och ser det inte som ett problem, gäller bara att planera och vara väldigt ärlig och öppen med honom och  låta han vara med.

Jag har alltid sagt att min 3åring har stark integritet, han har alltid hållt avstånd till alla utom den omedelbara familjen. Han har fått göra det, även om en del gjort sig lustig över det. Men han har behövt få ta det i sin takt. En hel del gånger har han gått med på att komma fram (efter gömt sig under sängen exempelvis) om jag högt och tydligt säger till att ingen får prata med honom eller titta på honom förrän han vill och då säger han till.
Nu kan han möta folk på ett helt annat sätt, kanske för att han är säker på att jag finns där som stöd om och när han behöver det?
Kommer okända fram och säger något så morrade han förr, hans sätt att säga "lämna mig ifred". Numera tittar han bara bort, vill inte vara med.

Stor skillnad mot sin storasyster som liksom hoppar på folk på bussen och pratar vitt och brett om allt, kan be vem som helst läsa en saga för henne och allt möjligt.