Överlevnadsbarn

Min dotter stämmer absolut in på vad man kallar High need children. Jag blev lite fundersam nu, är det vanligt att dessa barn har haft en jobbig förlossning med risk för syrebrist? Min dotters förlossning var så.
Hon är snart sex nu och vi har fortfarande vissa problem, speciellt med sömnen, men öven med oro, koncentrationssvårigheter. Man upplever henne som extremt disträ och hon klarar nya miljöer dåligt. Vi har gjort en utredning inom autismspektrat som varken kunde påvisa eller avvisa en diagnos.

Jag har också ett av dessa intensiva barn. Hon stämmer in på alla punkter och hennes första år var definitivt....intressant
Hon fyller sex i år och hon är inte som andra. Hon kan inte somna själv, hon är inte alls självständig, hon kan inte hantera sina känslor, hon läser av minsta skiftning hos andra. Hon har alla tentakler ute, hon är strålande intelligent och hon är helt underbar
Som en liten anekdot kan jag berätta att personalen på förskolan alltid ler åt att hon somnar på vilan och sover lugnt genom hostande barn, skrikande barn, snarkande barn och grävskopor utanför fönstret. Men om personalen så mycket som rör ett lillfinger för att lämna rummet sätter hon sig rakt upp och är klarvaken och följer med upp.

Jag har en tjej som är sju nu. Hon stämmer in på alla punkter på vad man kan kalla high need children.
Hela hennes första år var hon konstant missnöjd. Klarade aldrig av att vara hos andra än oss, inte ens mormor eller farmor, kunde inte leka eller vara nöjd själv., hade stooora sömnproblem och var oerhört lättväckt.
En bärsjal var vår räddning.
Visst blev det bättre efter hand som hon blev äldre, men hon har aldrig klarat av förändringar, är oerhört bunden till framförallt mig och har aldrig kunnat sortera intryck utan tar in allt, vilket gör att nya situationer och stökiga miljöer är uttröttande för henne.
När hon var fyra gjorde vi en utredning för att utesluta asperger. Resultatet var oklart. Hon har någon störning i sina exekutiva funktioner, men inte aspergers. Hennes IQ är högt.

Nu är min egensinniga lilla prinsessa sju år. Hon har utvecklats enormt. Hon har fått självförtroende, hon har vänner, hon kan läsa och skriva långt över sin åldersnivå och för första gången kan jag känna att hon är helt lycklig. Hon har fått växa i sin egen takt, fått oändligt med trygghet och vi har låtit henne vara den hon är. Jag är glad för det. Hon är underbar.

Det är så intressant att läsa om andras erfarenheter. Man hör alltid om allt det jobbiga, men det finns så många positiva saker med dessa barn

Min dotter förutsätter alltid att hon ska bli lyssnad på. Det finns något hos henne som gör att man aldrig avfärdar henne.
Hon är en äkta överlevare och reser sig direkt när något händer
Hon är så stark i sig själv. Även om hon kan verka blyg på ytan så har hon en kärna av stål som inte går att bryta ner.
Hon använder språket på ett sätt som ibland tar andan ur en.

Bara några exempel och  jag tycker det är fantastiska egenskaper att bära med sig i livet.

Jag tänker också så här att man alltid fokuserar så mycket på sitt eget barn. Andra tänker inte på ens barn lika mycket, tycker det är lika stökigt, låter lika mycket osv. som man själv gör. När Hanna var liten tyckte jag att hon var extremt mycket mer högljudd när hon skrek än andra barn, men andra tyckte inte hon var det.

Ja Gud ja, dessa tågresor man har gjort Jag minns en gång när två hundar började slåss i tågkupén precis bredvid vår vagn där lillebror ÄNTLIGEN somnat. Då började folk glo surt på MIG för att min unge skrek. Att två bindgalna hundar hade startat det hela verkade liksom gå dem förbi......

Igår började skolan för min lilla donna. Tyvärr började friidrotten samma dag. Det blev en helt fruktansvärd kväll sen när vi kom hem. Helt klart för mycket intryck på en och samma dag......