Överlevnadsbarn

Hej alla ni med era fantastiska barn!

När visade sig de första "symptomen", dvs hur gamla var era barn då det hela började? På BB? Eller vid de berömda 3 månaderna? Finns det några tidiga tecken man skall hålla koll på?

Min kille är 3 veckor och jag är väldigt intresserad av ämnet.

Tack för era svar! 

Konichiwa:
Du har i en annan tråd skrivit följande ang er krävande son;
"Jag inser förstås att det inte är sonen som är det egentliga problemet, utan att det har blivit en skevhet i skötseln av sonen. Det är för mycket att göra här hemma, och jag tror inte att min man riktigt pallar att sonen börjar gnälla efter mig när han är med honom. Dessutom är huset ett enda stort renoveringsprojekt - det skulle egentligen ha varit färdigt när sonen kom, men det blev försenat i över ett halvår - och vi vill ju bli färdiga någon gång. Jag borde fara iväg och göra någonting alldeles själv - men å andra sidan finns ju det jag vill göra här hemma (sy, baka, formge, skriva). Ibland beordrar jag honom att gå ut med sonen, eller fara iväg med honom. Jag borde göra det oftare, men då blir det å andra sidan väldigt lite gjort här hemma. Var man än vänder sig finns rumpan bak."

samt beskrivit att han från sex månader kunde (kan fortfarande?) sova 30/ 45 min när du lagt ner honom.

Med det känner jag att är det sonen som är krävande (dränerande, jobbig) eller kan det beskrivas på något annat sätt?

Vittra: jag anser att det finns skillnader mellan människor, och därmed även sagt att det finns skillnader mellan barn för jag anser att barn är människor.

------------------------

I min värld så blir det ett skuldbeläggande på bebisen/barnet att det beskrivs som krävande. Det finns vissa av er som säkert inte säger det högt över huvudet på barnet inför släkt, grannar, vänner men det finns säkert lika många som gör det.
Jag har sett att barn är olika, precis som föräldrar är olika, och jag har sett många snälla barn som sitter tysta och lätt apatiska i sina barnvagnar, babysitters och babyskydd medan föräldrarna är upptagna med annat.

Men är inte det som ni beskriver som "överlevnadsbarn" eller "high need" helt normala barn? Vad ska man då kalla barn som verkligen har särskilda behov? "Super high need children" eller "Beyond spirited"? Förstår liksom inte vitsen med det hela. Era barn är ju varken handikappade eller utåtagerande. De är ju bara barn.

Hej alla! Här har ni en till med barn som kräver lite extra. Jag har en som är 26 månader och en som är 9 månader. Äldsta tjejen var en riktigt missnöjd, grinig och väldigt svårtröstad liten tjej. När hon var runt året och började gå och kunna uttrycka sig i ord så hände något med henne, hon blev så mkt mer nöjd! Hon har fortfarande ett sjuhelsikes humör och sover dåligt, men det är en underbar tjej!

Hennes lillebror kräver 100% uppmärksamhet, gråter och gnäller sig igenom sina dagar. Sover mkt dåligt med 5-15 uppvak per natt! Äter bra och utvecklas normalt, men han är superkänslig för det mesta!  Han visade direkt på BB vem han var, skrek och var svårtröstad, han ammade sig igenom sina 6 första månader, sov på mig osv.

Själv är jag väl i det närmsta ett nerv vrak, det känns lite som en ständig terrorbalans här hemma hos oss! Har en underbar man, men han jobbar heltid så jag har ju den mesta tiden själv med barnen. När han är hemma gör han såklart massa saker! Vill inte skriva att han "hjälper till" för han är ju barnens pappa och jag ser det som självklart att vi delar på det vi kan! Detta blev lite rörigt, men lilleman har somnat en liten stund och man vet ALDRIG när han vaknar! Så jag känner mig konstant stressad liksom. Ska jag äta, gå på toan eller sitta en liten stund vid datorn för att få lite stöd, det får jag genom att veta att jag inte är ensam i detta!

Ha en fin dag, nu ska jag slänga imig lite kaffe:)

Vilken intressant tråd! Min high need baby fyllde 20 år förra veckan

När han var liten fanns inte forum som detta och BVC tyckte vi hade en för stark symbios och rekommenderade 5 mm - så jag var så sorgligt ensam i min situation . Jag trodde det var fel, antingen på mig eller honom. Alla andra både duschade och åt mat på dagarna. Jag fick välja. Posten fick  min man ta in när han kom hem. Man lär sig verklgien att prioritera bland sina egna behov och för mig blev det rätt snabbt 1. sömn och 2. mat. Resten gick bort.

Jag minns hur han alltid vaknade med "en smäll". Ena stunden sov han, nästa var det full panik! Själv fick jag ju nästan hjärtslag varje gång *ler åt minnet*

Han ammade konstant tills han en dag tvärvägrade (efter råd om schemaläggning från BVC) och det blev inläggning på sjukhus och en mycket abrupt övergång till fast föda. Han accepterade aldrig att inte vara i famnen och sov oftast inte ens en timme i sträck, första hela nätterna kom när han var 4 år. Ja, ni vet ju hur det är.

Jag tycker dock att det var en väldig tur för han tvingade mig att bli ap långt innan jag visste att något sådant fanns.

Tack vare att han var ett överlevarbarn (termen har jag lärt mig väldigt nyligen) fick jag vända ut och in på allt jag hade trott om barn och barnuppfostran. Jag insåg till slut att barnen vet bäst vad de behöver, det är bara jag som har svårt att förstå eller ibland bristande resurser för att ge (sömnbrist är förödande).

Det ap-förhållningssätt som vi utvecklade har i sin tur lett till att mina två äldsta barn gick igenom sina tonår utan en enda allvarlig konflikt. När sonen blev knallfull i nian ringde han hem så vi kunde komma och hämta honom, dottern vågade låta mig fixa hennes 18-års fest helt utan hennes inblandning.

Jag minns dock hur det var när barnen var små och när jag läser i denna tråd vill jag peppa er som lever mitt i situationen. Jag var så utmattad att det tog flera år av ett mer normalt liv  innan jag slutade att vanemässigt somna var som helst så fort jag fick jag fick en chans. Det tog 13 år innan jag äntligen vågade skaffa mig ett tredje barn (min käre son blev inte så imponerad av att bli storebror när han var 2 år, så det gick från tufft till stentufft. Det var inte förrän jag slutade ta till mig BVC's "nannymetoder" som jag fick viss ordning på livet som tvåbarnsmor.)

Min överlevarson hade det tufft ända tills han kom i puberteten. Jag nattade honom tills han var 12 (och så även syrran - jag kan faktiskt än idag slå mig ner på deras sängkant och prata om livet) och det var också då han slutade komma på nätterna. Året efter vågade han för första gången åka på läger och sova borta. Sen sa det bara BOM! Han växlade över i vuxenläge och har varit en otrolig hjälp och tillgång i mitt liv sedan dess. Jag får tillbaka allt han krävde med råge!

Det härliga är att han är så stor och stark och klok och fri och en helt underbar människa som jag verkligen beundrar! När han väl började flyga på egna vingar så flyger han högt och säkert.  Resan var lång och knagglig men oj, den var värd varenda steg! (Fast jag tror inte jag skulle orka en gång till...)

Mitt råd är ge barnen vad de behöver och titta inte en sekund på nannyprogrammen!

Kram till er alla!

Andra med erfaranheter av barn som vaknar med gråt? 

Jag tror inte folk förstår att alla barn är olika och att det finns barn som oavsett vad man gör är känsligare än andra! Min väninna fick först en dotter, hon var världens goaste bebis, hon sov bra, åt bra, var lugn och fin. Visst hon grät ibland precis som alla barn gör men i stort sett så gick det riktigt riktigt bra. Sedan blev hon gravid med dotter nr 2 och redan under graviditeten gick det snett. Min väninna fick blodproppar i benen, bebisen sparkade hela tiden, min väninna var illamående och gick ner i vikt. När barnet föddes ville hon ammas hELA tiden och min väninna rasade i vikt! Hon ville inte sova, hon ville bli buren hela tiden...hon sov inte en hel natt förrän hon var 4 år! Två döttrar, en superbra mamma, men åh vilken skillnad mellan dem två!

Men jag håller med de som skriver att överlevnadsbarn gör en till en bättre förälder. Jag sliter som en gnu med att vara en bra förälder till mitt lilla överlevnadsbarn. Jag har en hel bokhylla med böcker om barn och barnuppfostran. Jag gör verkligen mitt bästa och det har gett vissa resultat! Efter MYCKET slit med sömnen så har jag lyckats få henne att sova bra och det gjorde en stor skillnad.

Nu har jag inte läst hela tråden, så kanske har ni redan tipsat/tipsats om boken, men bättre en gång för mycket än en gång för lite.

Raising your spirited child - har ni läst den? Den var vår bibel när sonen var liten, det var så underbart att läsa en bok där han var helt normal! Vi fick mycket hjälp och tips på hur vi skulle hantera olika situationer och främst hur vi skulle hjälpa honom att hantera dem. Det jag tyckte så mycket om var att det inte handlade om att förändra honom, utan att hjälpa honom att hantera sitt sätt att vara.

Vår son är nu snart åtta år, och hans high need-sidor är inte alls lika tydliga längre. När han var yngre, upp till kanske femårsåldern, var situationen dock en helt annan och jag känner igen mig så väl i era beskrivningar. Men som sagt så har det blivit väldigt mycket annorlunda med åldern, kanske kan det vara skönt att veta också?

Ja absolut, men jag tror dottern är lite både och. Beror på vad man syftar till, jag tycker det finns många missuppfattningar om vad begreppen innebär. Tex att introvert är samma sak som blyg, det stämmer ju inte alls, eller att extroverta människor är utåtriktade. Vår dotter är inte alls blyg, hon är bara oerhört försiktig allra helst i främmande situationer och avvaktar hellre än att bara hoppa rakt in i något. Det som är nytt vill hon helst betrakta och lära känna först innan hon är bekväm med det. På många sätt kan jag iofs se henne som introvert, men jag vet inte.. samtidigt är hon ju långt ifrån "lugn" alltså rent känslomässigt, hon är ju en bergochdalbana. Alla känslor är extrema åt alla håll och hon är ju inte "inåtvänd" utan uttrycker dem ju med råge. Åtminstone med oss föräldrar..

Angående extrovert och introvert, läste tidigare att ungefär 70% av "highly sensitive" som min bok handlar om, är introverta medan 30% är extroverta och då tycks man bla utgå ifrån att extrovert = utåtriktade som trivs bland mycket människor medan introvert = svårt för stora folksamlingar och ogillar främlingar.

Men som jag sa innan, jag tycker definitionerna för vad som är extrovert och introvert är svåra och jag kan inte sätta in dottern i något av de facken. Hon ogillar främlingar ja, hon trivs inte i stora folkmassor och är inte impulsiv i sina handlingar. Hon är i mina ögon introvert rent socialt, men emotionellt är hon typiskt extrovert då hon är impulsiv och inte alls reserverad rent känslomässigt. Dock är det ju sociala egenskaper man verkar mäta med extrovert/introvert.

Någon som har mer koll på detta eller har funderingar?

Ska erkännas att jag inte riktigt ser kopplingen mellan extrovert och att inte kunna lugna ner sig själv när man har ett sammanbrott, allra helst som litet barn. Det kan absolut inte vår dotter, och jag kunde det då rakt inte då jag var liten heller (jag brukade svimma i affektutbrott och gjorde så tills jag var 5-6 år).

Som jag ser det så handlar extrovert och introvert om sociala egenskaper, inte emotionella (och förmågan att reglera känslor hör ju till den emotionella utvecklingen som sker i samspelet med en anknytningsperson).

Jag måste fråga er ifall ni har haft likande upplevelser.. jag vet inte riktigt ifall jag inbillar mig eller om jag kan ha kommit på något.

Min son började på dagis för två månader sedan och det går faktiskt bättre än jag väntat mig. Såklart har han nu varit sjuk två gånger. Feber, hosta och snuva. Första gången han blev sjuk så fick han alvedon och han sov helt ok, men vaknade flera gånger. Andra gången, nu för ett par dagar sedan blev han sjuk igen. Vi åkte till sjukhuset eftersom vi misstänkte krupp. Han fick någon medicin, ett par ml  genomskinlig sirap som skulle vidga hans hals i ett par dagar. (Jag bor i USA och kan inte minnas vad medicinen hette.. sorry) Dagen efter fick han feber och vi gav honom amerkansk supp (alltså inte den svenska alvedonen) och han blev som en stucken höna. Han skulle inte sova, åt knapppt någonting på flera dagar, men drack massor. 

Man hör ju ofta att alvedon ska göra barn trötta och att de sover gott om natten - här är det precis tvärt om.  Han var uppe flera timmar mellan 23 och 05. skulle titta på tv och leka i sitt rum och jag vet inte allt vad han kom på. 

Några fler barn som är känsliga mot vissa mediciner och gör dem helt hyper? Nu får jag vara försiktig i fortsättningen och börja läsa på innehållsförteckningar ordentligt!  Har även läst att röda färgmedel gör vissa barn hyper. Det kanske inte är så vanligt i Sverige med färgmedel, men här är det cherry i allt.. extra rött.. pust. Varför envisas de med att ha massa konstiga smaker på medicinen i USA? Jag blir så trött.

Liljan75>> jag tycker du är fantastisk i ditt engagemang, självklart måste även du få chansen att sköta sysslor också! Man kan inte göra allt när dem lagt sig då e man ju själv helt slut;) ibland funkar det bättre att göra saker och ibland sämre beroende på hur barnets sinnesstämning är. Sitter på ett café i detta nu, mitt framför mig sitter 2 mammor med sina söner i 6 månaders åldern! Barnen sitter och joddlar och skrattar glatt, äter rån och känns allmänt nöjda med tillvaron! Tänk va mysigt! Önskar man haft lite sånt också