vittra

Äldre 1 Dec 13:54

442 svar

Överlevnadsbarn

Vilken bra tråd, lägger denna i favoriter och återkommer när jag har tid att läsa. Har också ett krävande barn, hon är 3 år nu. Vår 3-månaders har en heeelt annan personlighet även om hon också kräver mycket närhet, skriker mer än många andra, ammar ofta och har svårt att sova, så är det så mycket som skiljer att det är omöjligt att inte inse att stora tjejen helt enkelt är ett sk high need (eller känsligt barn som jag oftare vill kalla det).

Har läst jättemycket vetenskapligt om detta och har en del kommentarer om listan med "kännetecken" som Peap skrev, men det får jag återkomma till. Kan bara kort säga att rent vetenskapligt finns det inga krav för att alla dessa punkter måste stämma för att det ska röra sig om denna temperamentstyp. Det finns variationer och vissa är tex mer åt det hyperaktiva hållet medan andra, som min dotter, är inte ett dugg hyperaktiva. Hon är tvärtom om lugn i sitt sätt och i sin lek och leker gärna stillasittande lekar osv. Dessutom är det inte vad det handlar om i grund och botten, långt ifrån... men det kan som sagt vara kännetecken om en bebis är väldigt extrem på några eller de flesta av essa punkter. Som sagt, alla bebisar är väl mer eller mindre så... om man låter dem få utrymme för sina behov!

För mig handlar temperamentet mer om en känslighet som präglar hela existensen hos barnet. Men mer om det som sagt.

vittra

Äldre 1 Dec 23:29

#36

Jag känner igen mig väldigt mycket i det både madeleineh och konichiwa girl skriver. Eftersom vår tjej nu har hunnit bli 3 år så kan jag bara säga att jag känner exakt som madeleineh när det gäller att man får en sådan otroligt stark bekräftelse på att man gjort rätt när man försökte göra allt för att tillgodose de där starka behoven. När man ser hur självständiga, trygga och sociala de blir när de blivit äldre! Jag kan inte ens i ord förklara hur stolt jag blev i sommras när vår lilla tös sprang omkring och lekte fritt med de andra barnen på midsommarfesten, fullkomligt berusad av lycka var hon, och så fullkomligt trygg med människorna där, med omgivningen, och hon behövde inte ha oss i hälarna för att våga leka. Förra året satt hon helst i vår famn och tittade på allt från håll, kinkade så fort det blev lite för mycket osv. Det är bara ett av många exempel på hur hon utvecklats, och det känns bra i ens lilla mammahjärta när man ser hur glad och social hon blivit, och precis som du säger så tyr hon sig till andra människor på ett sunt sätt istället för att, som förr, vara rädd och/eller avvaktande inför både kända och okända människor.

Som bebis hatade vår tjej att åka bil, att åka vagn, att vara i nya och okända miljöer, hon reagerade negativt på för mycket stimulans, och för lite stimulans, hon skrek sig till sömns under hela sitt första levnadsår, bortsett från en handfull gånger då hon mot alla odds kunde somna in lugnt och tyst (behöver jag tillägga att vi bar, vaggade, hoppade, vankade, ammade, ja allt, men hon skrek ju vad man än gjorde och somnade mycket sällan vid bröstet). Det spelade ingen roll vad man gjorde så var det gnäll och skrik mest hela dagarna. Men framförallt så är det nog hennes oregelbundenhet som har varit jobbig. När vi slutade försöka schemalägga henne blev allt mycket bättre, men hon har aldrig haft några fasta tider varken för mat eller sömn. Sedan vi struntade i att titta på klockan för att bestämma lunchdags (då var hon runt 1½ år) så har hon kunnat äta allt från 10.30-13.30, man vet aldrig när hon är hungrig. Och så är det tyvärr än idag. Samma sak med sömnen. Hon äter dessutom väldigt ojämt, vissa dagar jättemycket, men ofta knappt alls. Som bebis var hon oerhört svår att få nöjd och oftast skrek hon även i bärsjalen. Hon totalvägrade att vara i andras famnar, och klarade absolut inte av att man la ifrån sig henne några sekunder. Hatade givetvis att ligga på mage. Det är faktiskt inte alla barn som är så. Jag har faktiskt inte stött på någon hittills (i verkligheten) som varit så krävande som vår första dotter. Jag blir än idag fullkomligt chockerad när jag ser bebisar ligga och jollra förnöjsamt på ett köksgolv medan mamman lagar mat, eller på ÖF där bebisar ligger och grejar någonstans medan mammorna fikar. De somnar i egna sängar, gillar att åka bil och sover utomordentligt bra i vagn?! Det tillhör inte min verklighet. Så man kan inte komma och säga att alla barn är så här. Då skulle inte barnvagnar eller spjäsängar ens existera och förmodligen skulle inga småbarnsfamiljer ha bil eftersom man inte kan ta sig någonstans utan en fullkomligt hysteriskt skrikande bebis i bilen.

Angående vetenskapligt kring detta så är det framförallt forskning gjord av Thomas och Chess som man grundar idén om temperamentstyperna på. Här står lite om det: en.wikipedia.org/wiki/Temperament
Det rör sig alltså om tre temperamentstyper man funnit hos spädbarn varav "difficult" är en typ. Det är de krävande barnen, fussy, spirited, high need, eller på svenska, överlevarna.

"Difficult babies tend to be very emotional, irritable and fussy, and cry a lot. They also tend to have irregular eating and sleeping patterns."

Precis detta är vad forskningen har kommit fram till, krävande barn tycks ha en känslighet som påverkar det mesta hos barnet. Angående Dr Sears så var det visserligen hon (han, dem) som myntade begreppet "high need" men det har funnits många andra begrepp för samma fenomen långt tidigare. Dessutom så har de främst (endast?) utgått ifrån sin egen erfarenhet med sitt eget barn, och har ingen vetenskaplig grund i tex de 12 kännetecknen. Det är ju bara 12 kännetecken som stämde på deras barn! Därför blir jag ofta lite irriterad när man alltid bara hänvisar till dr sears när det rör diskussioner om "krävande barn", de är bara väldigt duktiga på att sälja sin affärsidé... framförallt irriterar jag mig på den utomordentligt dåliga "översättningen" när det gäller "activity level". Det finns ingenting som säger att dessa barn är hyperaktiva. Det är öht inte vad som menas med activity level, även om nu många (kanske de flesta) av just de krävande barnen har högt på denna så behöver det inte vara hyperaktivt utan det kan lika gärna vara inre aktivitet, mental aktivitet. Tex grubblande och dagdrömmande!

Här står lite mer om temperamentstyperna:
www.psychpage.com/family/library/temperm.htm
Här kan man också läsa en hel del smått och gott:
www.temperament.com/

Något jag läst i en av mina böcker (The development of children av Cole mfl) är att studier har visat att barn med detta temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning än andra barn. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt. De är fruktansvärt svåra att tillfredställda. Och framförallt, skriken och missnöjdheten riskerar att skapa frustration, ilska, maktlöshet och tom depression hos föräldrarna. Det blir en ond cirkel och föräldern får ännu svårare att kunna bemöta de behov barnet har. Därför är det ju verkligen ännu viktigare att man är lyhörd inför dessa barn, och försöker bemöta de extra tydliga och extra starka behov som barnen har, och inte "tränar" dem i att bli självständiga, kanske genom att låta dem skrika... (som många välmenande släktingar kanske ofta råder om)

Peap:
Någon skrev det ganska bra om dessa barn. De kräver helt enkelt mer av allt.
Om andra barn kräver närhet, lyhördhet, bärande, ammande, osv. Då kräver dessa barn allt detta gånger hundra! Och är ofta ändå inte nöjda... jag förväntar mig inte att du eller någon annan som inte har ett sådant barn ska förstå detta, men kanske du åtminstone kan acceptera att alla barn inte är fullt så enkla att ha att göra med?

vittra

Äldre 1 Dec 23:32

#37

Makadam skrev 2010-12-01 18:38:31 följande:

Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart.

Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?

Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?

Du anser alltså att det inte finns medfödda variationer hos människan? Alla är "tabula rasa"?

Det handlar förövrigt inte om att skuldbelägga. Det handlar om att finna förklaringar.

vittra

Äldre 1 Dec 23:37

#38

viljestarkmamman skrev 2010-12-01 22:25:53 följande:

Jag tycker att det är jättejobbigt att min son är så ledsen och har så svårt att slappna av och vara glad. jag hade inte på långa vägar trott att man kunde må så dåligt när det va meningen att man skulle vara lycklig. Vist förstod jag att det skulle vara jobbigt men kunde inte föreställa mig att det totalt dränerade mig. Det har gått i vågor.. kännts som att det blivit lite lättare och sen kommer nästa fallgrop. flera veckor som man håller på att gå under.
Det har gett mig mycket att läsa om överlevarbarn även om det inte finns så mycket om det. Många tycker att det inte är något konstigt, det ska vara så, alla barn har humör vill bli burna osv. Men i min omkrets är jag nästan ensam om att aldrig kunna lämna mitt barn ifrån mig. att inte äta ngt på en hel dag om jag är ensam med honom. kanske inte ens får på mig kläder eller kan gå på toaletten. eller så orkar jag heltenkelt inte försöka för jag vet att det kommer bli en konflikt och är jag då tillräckligt trött redan så orkar jag bara inte. typ uppgivenhet. Jag sitter här och tittar ut på världen som fortsätter att röra sig framåt medan jag sitter fast. så känns det lite. Jag älskar min son så otroligt mycket men ändå så gör det så ont att jag inte är glad. jag borde vara glad när jag har värdens finaste pojke i mina ögon.
Nu vet jag att jag inte är ensam, att det finns ett namn. Att jag inte överdriver, skämmer bort honom etc..

Du är inte ensam, du överdriver inte och du skämmer absolut inte bort honom

Det bästa sättet att skapa trygga och självständiga barn är att erbjuda trygghet. Han växer, utvecklas och mognar. Det är tungt den första tiden, kanske det första året eller tom de första 2-3 åren! Men så småningom kommer du att få belöningen

vittra

Äldre 2 Dec 11:14

#46

Tygtiiger skrev 2010-12-02 10:31:04 följande:

Precis så här sa min mamma när jag diskuterade med henne kring "svåra" och "lätta" barn. Hon har så svårt för att man beskriver barn som svåra eller extra krävande, just för att det för henne alltid har varit självklart att totalt svara på sitt barns behov.

Men om man beskriver "svåra" eller "high-need" barn så här så kan det bli tydligare: de flesta barn klarar av att till viss del lugna sig själva. De har trots allt en viss startsträcka mellan "nu behöver jag något" och "nu är jag askalasförbannad för att jag inte fick det". De flesta barn belönar sina föräldrar i viss mån när de blir tröstade, de lugnar sig och vänder sig mot föräldern.
Men en del bebisar är oerhört lättstörda - det som kanske är en mindre irritation för ett genomsnittligt barn är för det här barnet ett hot om katastrof. De blir snabbt upprörda och arga och ledsna och de tar lång tid på sig för att bli lugna och behöver mycket hjälp. De tycker inte om att sova, de behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkade men blir snabbt överstimulerade och reagerar då med skrik och raseri. När man försöker trösta ett sådant barn tar det lång tid och barnet slappnar inte av i kroppen utan spänner sig, vänder sig från föräldern och är missnöjd. De är å andra sidan ofta oerhört nyfikna, påstridiga, roliga och intensiva barn när de lärt sig prata och gå.

Jag var en sådan bebis - en sån som ställer oerhörda krav på sina föräldrar. Jag hade tur som fick föräldrar som orkade hänga med och som var lyhörda. Och si, jag blev en lugn och kapabel och harmonisk vuxen, åtminstone någotsånär!

Det spännande var att mamma, efter att ha hört den förklaringen, absolut kunde förstå att det fanns bebisar som var MER krävande, mer känsliga och mer svårtröstade och som behövde mer engagemang från sina föräldrar, hon tyckte bara det var olustigt att barnen kallades svåra. Men det är också viktigt, tycker jag, att erkänna att det ÄR svårt att vara förälder åt ett sådant barn. Det krävs mer.

Det är därför jag hellre kallar det för "känsligare barn". Känner också väl igen beskrivningen att det går från 0-100 på en sekund, andra barn kan gnälla lite först eller ge några andra förvarningar, men med äldsta tjejen har det alltid varit hysteriskt skrik och raseri direkt hon ville något. Därför kallas de ju också överlevarbarn, de är så starka i hur de förmedlar behoven att de omöjligt kan förbises. Och det sägs att förr i tiden var det just dessa barn som bäst överlevde eftersom de såg till att få det de behövde medan andra var ganska tysta i sina krav...

vittra

Äldre 2 Dec 16:51

#53

Charlie02 skrev 2010-12-02 15:18:08 följande:

Hej alla ni med era fantastiska barn!

När visade sig de första "symptomen", dvs hur gamla var era barn då det hela började? På BB? Eller vid de berömda 3 månaderna? Finns det några tidiga tecken man skall hålla koll på?

Min kille är 3 veckor och jag är väldigt intresserad av ämnet.

Tack för era svar!

Haha på BB för oss

Hon skrek väldigt mycket redan första natten och vägrade ligga i sin låda vilket ju är normen och så som jag trodde det skulle vara. Men personalen tyckte då att det var ok att hon sov bredvid mig och hänvisade även lite till kängurumetoden (dvs de tyckte att vi kunde ligga mycket hud mot hud) så efter det fick hon vara hos mig

Sedan blev det bara grej efter grej, hon visade oerhört tydligt redan från början vad som gällde, tex att hon avskydde vagnen så jag sydde en bärsjal akut, sedan att vi märkte att hon hatade bilen när vi väl skaffade bil (hade ingen bil just då hon föddes) att hon tyckte det var en mardröm att läggas ner för blöjbyten, osv. Men som sagt, redan på BB märktes det att hon hade rätt höga krav för att kunna vara nöjd, och att ingen kunde ta miste på det... det var liksom inte nåt litet gnäll det handlade om, utan det lät ungefär som att någon torterade henne

vittra

Äldre 2 Jan 21:29

#72

viljestarkmamman skrev 2011-01-02 20:45:38 följande:

Känns som vi e många ändå med överlevnadsbarn. Önskar att det fanns någonstanns man kunde vända sig för att få profisionell hjälp att orka med. Jag älskar min son såklart mer än livet självt men jag kan bli så frustrerad när man försöker med allt och inget hjälper. Känner att tålamodet tar slut och jag kan känna mig irriterad på sonen. även om jag anstränger mig för att inte visa det så tror jag att han känner det, men min kraft är på väg att ta slut och jag skulle verkligen behöva hjälp/någon att prata med som kan stötta en. Svårt att få bvc och liknande att förstå och de borde verkligen ha erfarenhet av detta känner man. Hur har ni blivit bemötta av bvc/läkare mfl? Någon som har kännt igen och förklarat för er om överlevnadsbarn eller ni har som jag fått läsa om det på nätet?

Nej vi har inte fått någon som helst förståelse från de olika bvc vi haft, jag har helt läst mig till informationen genom mina studier och genom internet. De på bvc ryckte mest på axlarna, och ännu värre var att de tyckte att vi helt skulle gå emot hennes mycket tydliga behov. De tyckte tex att vi skulle använda 5mm vid 4 månaders ålder eftersom jag brukade amma henne innan hon somnade (!) och de menade också att vi måste truga i henne smakisar och fast föda trots att hon inte ville ha och tydligt visade att hon inte var mogen. Då anser jag inte att man har särskilt bra koll ens på spädbarns naturliga behov, och än mindre de skillnader i temperament och känslighet som finns.

vittra

Äldre 2 Jan 21:32

#73

Lea74 skrev 2010-12-22 11:37:30 följande:

Hej! Lever denna tråd? Hittade denna idag. Har haft kontakt med Vittra tidigare i trådar och inbox så hon känner ju till mig

. Jag passar definitivt in här! Tänkte bara fråga om hur ni har upplevt utvecklingsfaserna och tandsprickning m.m. Jag tycker nämligen att min sons beteende går i "skov" typ någon månad är allt frid och fröjd och sedan kommer några riktigt besvärliga veckor. Nu började hans missnöjdhet för ett par veckor sedan och han är aldrig nöjd och skriker vid på- och avklädning, blöjbyte mer än vanligt, vill upp ur vagnen ofta när vi är ute och vill inte krypa runt på golvet utan upp i famnen hela tiden. Och blir förstås arg när han inte får som han vill. Starka reaktioner blir det.... Men det jag reagerar mest på är att han inte verkar glad och inte är lika gosig och kramig som vanligt... Någon annan som har upplevt detta vid precis ett år... Blir alltid lite rädd för att perioderna inte ska gå över....

Vi hade en jobbig och klängig period när dottern var kring året, den var också rätt långdragen har jag för mig... har det blivit lugnare hos er nu? Du behöver inte vara rädd att det inte ska gå över, bara man försöker tillgodose det för tillfället ökade behovet av närhet så kommer de att utvecklas till självständiga individer. Jag lovar

vittra

Äldre 3 Jan 09:30

#75

mkvp skrev 2011-01-03 08:56:18 följande:

Känns bra att ha hittat den här tråden! Vi har två barn som båda är Överlevare. Det enda som inte stämmer är det med nya ställen och oro, våra barn är helt översociala, de älskar nya platser och när det händer mycket omkring dem... Tänkte passa på att fråga er med överlevnadsbarn, för jag har hört att de barnen är/ har ett högre iq... kan det stämma?

Nej det låter mycket osannolikt

Men det kanske är bekvämt att tro det, hehe

vittra

Äldre 13 Jan 16:38

#91

trollmorsan skrev 2011-01-13 12:36:19 följande:

Men är inte det som ni beskriver som "överlevnadsbarn" eller "high need" helt normala barn? Vad ska man då kalla barn som verkligen har särskilda behov? "Super high need children" eller "Beyond spirited"? Förstår liksom inte vitsen med det hela. Era barn är ju varken handikappade eller utåtagerande. De är ju bara barn.

Var tvungen att skratta när jag läste sista meningen! Haha nej de är inte handikappade, fattar inte hur du kopplar samman detta? Varför skulle man kalla barn med särskilda behov för något annat än just vad de är? Om ett barn har autism säger man ju autism, om ett barn har adhd så säger man ju adhd. Barn med "särskilda behov" har ju kommit att bli en vedertagen benämning för barn med alla de olika funktionshinder osv som finns, men det har ju inget med detta att göra! Här handlar det ju om temperament och medfödda variationer hos normalutvecklade barn och vissa är naturligtvis betydligt mer krävande än andra, på grund av sina anlag! Då kan det vara både väldigt skönt och väldigt angeläget att få en förklaring på varför just mitt barn är så mycket svårare att ha att göra med än de flesta andra. Kan också innebära en välbehövlig hjälp i hur man kan hantera barnets beteende på bästa sätt.

Överlevnadsbarn

INNEHÅLL