Överlevnadsbarn

spännande att läsa om andras barn och att man känner igen sig egen lilla fis:)

Min första dotter är en riktigt liten överlevare, redan på bb va det hon som skrek mest och sov minst de 5 dygn hon och jag va där. Redan då va det bara bära bära, mata mata och ständig fokus. Kommer ihåg att jag tittade på de andra mammorna som hade sina små i baljan och drog runt på dom eller hade dom brevid sig när de åt lunch.. själv fick jag sitta och amma samtidigt eller ha henne i famnen:)

Under hennes första månader va det bara skrik och gråt för hela slanten, jag gick till bvc och grät floder och sa att de är nått fel på henne. (va ensam med henne oxå så jag hade ingen annan att dela de med). Vi testade alla droppar mot gaser mm men inget hjälpte. Jag hade hela tiden hoppet uppe om att de blir bättre efter 6 mån.

hon blev 6 mån och mer men allt blev bara VÄRRE. Jag va så arg och ledsen och TRÖTT. Jag kunde inte gå med mammagruppen på promenad för hon vägrade sitta i vagnen, bara skrek hysteriskt. Ville inte äta och ville inte sova.. bara bära bära bära. Vi blev inlagdapå sös för utredningar mm men dom hittade inget fel på henne.

bup blev inkopplade då jag kände mig väldigt nere och undrade mycket om hon inte riktigt va som hon skulle, fick bekräftat där att hon va väldigt krävande och behövde speciella riktlinjer.

Igår fyllde hon 2 år! hon är helt underbar men sover fortfarande dåligt, äter dåligt mm. Tycket inte om att leka med sina saker, intresserar sig inte för barnprogram eller dylikt. saker har blivit mycket bättre och jag ser hennes speciellt beteende som nått bra nu istället för dåligt som innan.. idag är hon egen och otroligt rolig med stor humor och spex.

Mycket intressant att läsa om hur andra har det eller har haft.. man känner igen otroligt mycket för en gångs skull:)

Izela

Äldre 6 Mar 17:05

#185

Loriyana skrev 2011-03-06 16:38:36 följande:

@Sockannr1
Jag känner igen väldigt mycket i din historia! Jag hade det likadant med mitt lilla överlevnadsbarn och jag var också ensam med henne. Tillslut gick jag in i väggen totalt och blev deprimerad, men då fick jag äntligen hjälp. Jag fick en familjestödjare som kom hem till mig två morgnar i veckan och jag fick också kontakt med ett ställe som heter Viktoriagården som hjälper mammor med förlossningsdepression och andra problem. Det var únderbart att träffa andra mammor i samma situation som jag och bara prata av sig. Nu är min dotter 4 år och fortfarande otroligt känslig, men vi får fortfarande båda stöd och hjälp och personalen på hennes förskola är verkligen fantastiska! Men jag kämpar och kämpar och kämpar för att min dotter och jag ska ha det bra och så att hon ska känna sig trygg. Jag har fått ge upp väldigt mycket (min fritid tex) och jag har tappat kontakten med många av mina vänner pga att min dotter är så krävande. Men även om mitt liv numera är begränsad, även om jag saknar vänner och är mestadels låst till hemmet...så är min dotter värt det. Jag hade gjort vad som helst för henne.

Jag minns att jag också tittade avundsjukt på de mammor som satt på cafe med sina små och hade det trevligt. Jag kunde inte göra någonting med min dotter! Jag minns att min stora dröm var att kunna sitta ner med en kopp kaffe och dricka i lugn och ro....eller att kunna gå gå själv på toaletten.

det är ju så härligt (inte för att man vill att nån annan ska ha det lika jobbigt, men i alla fall) och läsa att flera mammor och pappor har det såhär.. jag kände mig verkligen super ensam. Idag har jag en till dotter på 6 mån och hon är totalt raka motsattsen:) lung, sover bra, äter bra och ökar i vikt, nöjd med att leka själv mm. Så konstigt att det kan bli såååå olika. Jag älskar min stora tjej till döds men jag kan inte sticka under stolen med att jag är sååå glad över att den andra flickan blev raka motsattsen!

Izela

Äldre 9 Mar 22:40

#190

Måste fråga er andra hur ni har det med era barn när ni blir bortbjudna eller har tillställning hemma.?
Min dotter fyllde 2 i helgen och vi hade kalas för henne då, hon tyckte de va väldigt jobbigt med allt folk och blev väldigt gnällig mm.. och endå är det bara nära och kära som hon träffar väldigt ofta, så fort hälften hade gått och det bara va ca 5 personer kvar så blev hon jätte lugn.
Samma sak blev det idag.. vi va på hennes fasters kalas, samma personer som va på hennes kalas va där men även de blev för mycket för henne, hon blir som ett plåster på mig och kan inte sitta själv och ingen får prata med henne eller försöka få hennes uppmärksamhet. Jag är ju van vid detta så jag bryr mig inte så mycket, men jag märker ju att alla andra tycker det är jobbigt och påfrestande även om de inte försöker visa det. Önskar bara att det inte behövde vara såhär..
En bra sak är dock att hon sov sin första hela natt igår:) från 19:30-06!! Alltid nått!

Överlevnadsbarn

INNEHÅLL