Överlevnadsbarn

Jag läste också om detta begrepp för ett tag sen, i sällskap med min svägerska som ska få barn. Hon tyckte typ det var det löjligaste begrepp hon sett, varför kategorisera in barn på det viset? Jag kände mer, aha, nu fattar jag. Jag har aldrig nånsin kunnat sitta med sonen i famnen och han varit nöjd med att titta sig omkring. Det var gå med honom i sele, eller helst på armen så man kunde byta runt positionen. När han var 18mån slutade vi natta honom genom att promenera honom i selen, det är nu 3mån sen och det tar 45min för honom att varva ner. Han har aldrig legat på filt, han började skrika i frustration. Ett tag när han tränade på att vända sig gick det en liten liten stund. Han gillar inte barnvagn, vägrade åka bil osv. Jag har gjort om min bild av barn lite efter att ha fått ett sånt "vilt barn". Jag har mer accepterat att han är som han är och bara att läsa att det finns andra gjorde saken lättare. När jag som Peap säger, började tänka att det är naturligt att de inte vill bli ifrånlagda, vill amma ofta, vill vara nära osv känns det också lättare. Det jag kan säga som kanske är lite tröst är att nu när han är äldre än din tycker jag han är extremt trygg av sig. Han kan leka själv vissa stunder, han kan somna om på egen hand (eftersom jag sover oavbrutet mellan 00 och 06), han tyr sig gärna till andra människor på ett sunt sätt, han ger intryck av att förutsätta att vi alltid vill honom väl, han kramar andra familjemedlemmar och dagisfröknar osv. För mig känns det som en otrolig bekräftelse efter att ha mött hans "highneed" behov att det gjort honom så trygg som han verkar vara nu. Jag får för mig att om jag kämpat emot med inställningen att "han minsann ska kunna ligga still som andra barn", nekat honom amning, samsovning, bärande och annat hade han varit mer otrygg.

konichiwagirl: Jag var jätteorolig inför dagisstarten med sömnen. Han hade ju då aldrig somnat liggande utan alltid när vi burit i sele. Men jag tänkte kallt att det är deras jobb, att få barn att somna. De första tre dagarna gick det inte, två dagar fick de bära honom och ytterligare några dagar senare somnade han på golvet i famnen hos en fröken. Nu går han tydligen till madrassen och lägger sig själv Det händer inte hemma. Det verkar ändå som att han fattar att det inte är samma hemma som på dagis. Alla mina farhågor halvåret innan var lite i onödan kan man ju säga i efterhand.

Jag vet inte om mitt barn är highneed eller extra krävande eller vad det kan vara. Men jag har själv upplevt det så och min upplevelse är ju faktiskt det som räknas för mig när det avgör mitt mående. Alla föräldrar är olika och alla barn. Alla föräldrar kanske inte upplever konichiwagirls barn som krävande, eller mitt medan vi två (exempelvis) gjort det. Våra upplevelser är ju inte mindre värda för det. Alla människor har olika sätt att hantera olika svårigheter. Jag är en typisk teorimänniska eller vad man ska säga. Jag finner hela tiden hjälp i att teoretisera saker för mig själv. Jag kan en del om utvecklingspsykologin vilket gör mig trygg i att veta att mitt barn saknar vissa förmågor i den åldern han är nu och därför kan jag inte förvänta mig det jag nånstans gör. Det anpassar mig och mitt beteende mot sonen och gör att jag känner mig stärkt när folk lägger sig i hur jag gör. När jag sett hur mammor satt med barnen i knäet och lade dem i sina sängar och själv hade ett barn som bara kunde sova kloss intill mig och jag var ständigt i rörelse för han skulle vara nöjd blev det ett frågetecken. Jag hanterade det då genom att acceptera, detta är mitt barn och även om andra är som de är, är inte min sån. Jag får ta det. Men när jag läste om highneed barnen var det en skön bekräftelse. Aha, jag kanske inte är ensam. Sen om det är mitt barn som passar in på begreppet eller om det är jag som förälder som passar in är enligt mig skitsamma. Jag blev lite irriterad när min svägerska som är förskolelärare och alltid vet allt om barn (på ett sätt jag inte gillar alltid) tyckte det var fånigt med behov av att sätta etiketter på barn. Men samtidigt insåg jag, vi är olika som vuxna. Hon mår bättre i att tänka att barn är olika, hon har säkert en bredare acceptans än mig och det är också okej att tänka så. Men jag tog med mig lättnaden över att jag hittat en modell att förklara sonen i mitt huvud Det jag vill säga med inlägget är att jag kan ta åt mig när andra säger "så är alla barn" för jag känner inte att det är så. Hur mitt barn är, är inte det viktiga utan hur jag upplever mitt barn. Etiketter och teorier är inte för att stämpla barn utan snarare för att göra sammanhanget begripligt.

Jag tänker att man kan faktiskt få beskriva barn som svåra eller highneed eller vad det nu kan vara för negativt laddade begrepp man använder. Däremot kommer jag aldrig att använda dem när jag pratar med min son i äldre ålder. Jag har alltid fått höra hur otroligt krävande jag var som barn. Hur jag vägrade släppa mamma när jag fick en lillebror 22mån gammal. Han fick skrika och skrika för jag inte kunde lämnas på grund av min krävighet. Dessutom har jag otaliga gånger fått höra hur elak jag var mot denna stackars lilla, puttade omkull honom när han skulle lära sig gå, slängde stenar på hans händer och hur mamma aldrig kunde lämna oss själva. Nu som vuxen och lite mer påläst inser jag att jag nog var helt normal storasyster men det gör så ont varje gång mamma berättar de här grejerna. Säger jag till henne blir hon så förvånad, det var ju inget illa menat. Men jag tar illa upp, för jag har innan jag fattade mer alltid haft en bild av att jag var ett jobbigt, egoistiskt och krävande barn. Det är inte jätteroligt att ha den identifikationsbilden av sig själv för den hänger med upp i vuxen ålder. Jag använder teorierna för att förstå och göra min verklighet som förälder begriplig men aldrig att jag kommer att prata om min son för honom som "mammig", krävande eller nåt annat.

Jag följde den här tråden lite i början då jag kände igen min stora son i överlevnadsfacket. Vissa blev ifrågasatta hur man kunde kategorisera barn och det är minsann hur man bemöter barnet. Jag har nu fått ett andra barn och kan bara konstatera, det är skillnad. Den lilla kan ligga själv i babygymet nöjd, jollra på en filt när vi äter, amma vid läggning och ligga vaken hos mig för att sen somna. I bilen somnar han oxå själv. Det är jätteskillnad i att ha ett sånt barn. Dock verkar han vara känslig för ljud när han är ledsen...

Det jag vill säga är att det är skillnad på barn och barn, det är tuffare med överlevnadsbarn, även vad folk kan få för sig. Å andra sidan är min tvååring väldigt trygg, litar på andra och stabil. Är glad jag följde honom, det verkar ha funkat

Det var lite det jag ville säga. Nu har min lilla kolik men de stunder han är lugn är han "lätt" att ha att göra med. Som sagt, det är en baggis att vara förälder åt en som kan ligga på golvet en stund, sitta vaken i sjalen och titta sig omkring istället för att börja skrika i frustration direkt när han vaknade inåtvänd. Jag tror visst att vem man är som förälder kan spela viss roll men inte särskilt stor. Det är inte min "förtjänst" att jag nyss duschade medan han låg på golvet bredvid och jollrade eller att vi satt och titade på tv igår med honom i famnen. Det hade aldrig någonsin hänt med den stora.

I det sista instämmer jag helt. Känner samma fast min är lit äldre.

Jag håller med dig. Det är störigt att få såna kommentarer och det är klart man märker att folk tycker sonen borde sova själv osv. Samtidigt får jag nu med min dryga tvååring kvitton varenda dag på hur rätt vi gjort som varit lyhörda för hans temperament och behov av närhet. Samtidigt har jag tagit med mig att vara ödmjuk för andras sätt att lösa saker. Jag försöker aldrig övertala folk att bära barn, samsova och annat. De som behöver det kommer att komma på det själva eller fråga mig. De som inte vill har sina anledningar och kommer inte att lyssna på dem. Snarare mer känna sig ifrågasatta och föräldraskapet blir ännu sämre. Jag har börjat fatta att vissa barn är okej med att ligga ner i vagn och sover fint i sin spjälsäng bredvid föräldern. Tror min lilla hade kunnat vara ett sånt barn men nu är jag ju så bekväm med att bära och samsova att han får leva med det

Haha just nu lägger jag mig också vid den tiden om den lille vill. Då är jag färdigborstad, allt står framme vid sängen så jag är redo

Hoppas dock det går över snart, han är ju bara 8v så det får gå lite till men lite trist är det allt.