Överlevnadsbarn

Vår förste var också väldigt skrikig upp till nästan 5 månader, trots att vi samsov, bar i sjal jämt och att jag ammade fritt och han gick bra upp i vikt. Han hade även ganska påtagliga "faser" genom hela sitt första år, och jag var helt övertygad om att vi hade en svår framtid framför oss med vårt "krävande" barn. Men efter 1 års ålder (är nu 11) så har han varit världens lugnaste, roligaste, mest otrotsiga barn jag nånsin träffat. Alltid glad att vara med med allt vi företagit oss

För mig har faktiskt AW:s Barnabok varit en ögonöppnare och hjälpt mig fram genom det första året, även om jag idag är mer kritisk, särskilt till SHN. AW är ju dessutom av den åsikten att barn inte är så olika, och det håller jag inte med om... MEN, det handlade om att jag fick hjälp att se att mitt barn mår bäst av att vara i centrum av händelserna, inte vara centrum.

Med min lille har jag varit mån om att inte hamna i det kristillstånd som det innebär att känna sig uppäten av sitt barn, och till slut känna att man inte kan älska Jag har haft AW:s råd i ryggen, men även läst en del i Baby Whisperer. Tracy Hogg, som skrivit BW, beskriver just bebisar/barns olika temperament, och inte minst föräldrars olika temperament. Vi kan ju själva vara t.ex. väldigt närhetstörstande, men få en bebis som inte är så kramig. Vi kan vara på-väg typen och ha barn som behöver lugn och ro och rutiner. Vi kan vara rutinälskande hustomtar och få barn som älskar nyhetens behag och äventyr.

Så mitt råd är helt klart. Läs bra böcker! Sätt gränser för din person och det du tycker är jobbigt, men visa att du blir jätteglad av att umgås på ett sätt som är okej i ert hus. Sätt dig ner med din man, skriv ett schema för hur din dag ser ut. En stund för social gemenskap (tvätta, diska osv) en stund för lek, en stund utomhus, en stund "hänga med" (t.ex. i vagn eller sjal/sele på handling/promenad) en stund sov, o.s.v. Skriv sen dagbok över hur det gått, och dina känslor. Och sist men inte minst, om det varit en tung dag, sätt er på kvällen med ett glas vin och DÅ kan ni lätta på trycket, låt varandra ösa fritt av allt som behöver komma ut, Eller ta det med någon annan, kanske orkar ni inte med varandras sorg över situationen.

Om du söker terapi, så skulle jag faktiskt råda dig egen terapi, som handlar om dig. Du behöver prata om DIG, för du behöver komma mer i fokus i ditt liv

Ja, tänkte först inte på var tråden var lagd. Hittade den under "senaste inlägg". Såg det sen, men tänkte att tja det spelar kanske inte så stor roll. Jag var en väldigt övertygad "nära förälder" och är fortfarande! (fast kanske inte på det sätt jag först tänkte) Jag skulle aldrig lämna mina barn ensamma när de är ledsna. 

Så, jag har landat i "mitt" föräldraskap, jag har burit mycket i både sjal/sele, tycker att jag är flexibel och försöker se mina barns behov OCH mina. För inga barn mår bra av ledsna, uppoffrande föräldrar. En glad mamma är det bästa du kan ge sin bebis Och kanske man vill unna sitt barn att känna sig självständig ibland, snart har du en 1-åring hemma och då blir det viktigare än nånsin.

Min lille har varit med hela tiden, aldrig legat/suttit själv i babygym eller så. Däremot sovit i egen säng, eftersom jag (och han) sover uruselt tillsammans. När han var 8 månader så satt han ofta i diskhon bredvid mig vid disk/matlagning, eller satt i selen på min rygg ner till tvättstugan eller till affären. Och de bästa ledorden för sådana perioder för mig har varit UPP, UT också rutiner. Hoppas du hittar din väg

Har sett tillräckligt många få ett andra eller tredje barn som är känsliga/gråtiga eller riktiga vildtroll för att köpa det, även om det så klart är en tillgång att vara lugn o.s.v. (om inte annat för sin egen skull). Men visst är det vanligare att man har det lättare med syskonen.

Du återkommer ju några ggr i tråden med hintar om att det nog är föräldrarnas inställning som orsakar besvären...

för att inte köpa det menade jag så klart (att det ligger mer hos föräldern och dennes lugn, attityd, känsla, etc.)