Överlevnadsbarn

Å vilken bra tråd! Så skönt att höra att man inte är ensam om att ha ett känsligt barn.

Vår dotter ät snart fyra månader och är en otroligt rolig, aktiv, social, alert och vaken tjej. Med betoning på vaken! Hon har alla sinnen på helspänn och är enormt känslig för ljud, ljus, beröring... t ex vaknar hon av minsta ljud eller förändring i omgivningen och är otroligt lättstörd när hon äter. Närhetsnarkoman av stora mått är hon också. Vi hade några tuffa första månader då hon skrek mycket men nu har livet blivit lite lättare, framför allt eftersom jag börjat gilla läget mer och acceptera att hon är lite mer krävande än de flesta andra i hennes ålder. Jag försöker strunta i vad "alla andra" tycker men har ändå lite svårt att hantera omgivningens kommentarer och förväntningar på henne - ni vet, att hon borde kunna sova i vagnen, sova i egen säng etc.

Sömn är nämligen det som vi har "problem" med. Hon kan aldrig sova själv, inte somna själv, inte somna om själv och inte sova vidare själv. Jag är alltid gisslan med henne när hon sover, och hon sover nästan bara i sjalen eller bärselen på dagarna. På natten med mig i sängen, klistrad vid min sida. Ibland går det att få henne att somna i en rullande vagn eller i bilen under färd, eller i vagga, MEN då sover hon bara 20-30 minuter och kan sen inte somna om. Hon verkar bara kunna somna om genom att gungas i bärsele eller bärsjal, eller genom att äta/snutta på mig (på nätterna). Det som är jobbigt är att det inte går att lämna henne ens när hon sover djupt, hon vaknar inom fem minuter då. Jag inser att hon fortfarande är väldigt liten och det kan vara så här i den här åldern, men jag börjar undra om det någonsin kommer förändras och i så fall när. Det vore ju inte helt galet med tanke på min man och mitts förhållande om vi fick en liten stunds egentid någon gång ibland, vår bebis är som ett enda stort preventivmedel!

Någon som har det/har haft det som vi?

Tack för svaret, annojb!
Får hoppas på att dottern börjar gå tidigt, alltså!
Idag var vi på föräldragruppsträff och som alltid slås jag av hur mycket mer "med" och vaken hon är än andra bebisar, och baksidan av det är (bland annat) att hon aldrig skulle få för sig att somna i mammas famn mitt under pågående träff, som vissa andra bebisar gjorde... Däremot somnade hon i bilen på väg hem vilket hon långtifrån alltid gör, så det var ju ett framsteg!

Jag håller också med madeleineh med flera föregående talare.

Nu var det kanske inte riktigt så du menade Peap, men det stör mig något enormt när andra föräldrar antyder att det helt och hållet är deras egen förtjänst att deras barn är nöjt och glatt och sover bra, och omvänt att vi måste gjort något fel som har en så "krävande" dotter.

Jag är visserligen förstagångsförälder men känner mig inte alls osäker i på mitt "jobb", inte efter de första trevande ca två månaderna i alla fall. Däremot har jag träffat på flera mammor (i t ex föräldragruppen) som uttycker stor osäkerhet och nervositet i sin föräldraroll och ändå sitter där med ett lojt barn som somnar i famnen bara sådär (något vår dotter aldrig skulle göra). När jag träffar andra bebisar i samma ålder som vår så ser jag ofta en ganska tydlig skillnad mellan henne och de andra - hon är mycket mer livlig, vaken och uppmärksam på omgivningen. Själv beskrivs jag ofta som lugn och tillbakadragen (hennes far också) så det är inte mitt beteende som smittar i alla fall! Jag är övertygad om att hon är född med denna personlighet, tänker man tillbaka kunde man se de första tecknen redan på BB.

Jag har också fattat det, inte min man däremot.
Han: Finns det verkligen föräldrar som kan lägga sina bebisar klockan 20, utan att gå och lägga sig själva samtidigt?
Jag: Ja, det är nog till och med rätt vanligt att man gör så.
Han: Det tror jag inte på!

Jag är ganska säker på att jag skrev i den här tråden när dottern var bebis men hittar inte mina inlägg nu. Hur som helst.

Zsarah - känner igen din beskrivning till 100%! Kan bara säga håll ut, följ bebisens behov och det blir lättare och lättare med tiden! Såklart svårt att inte hinna med det äldre syskonet, det problemet hade vi inte.

Vårt lilla överlevnadsbarn är nu fyra år. När hon var bebis var det så tydligt hur annorlunda hon var jämfört med de flesta andra bebisar, nu sticker hon inte ut lika mycket längre men ändå har hon tydligt kvar sin extra känslighet. Hon är ett väldigt empatiskt, uppmärksamt och verbalt barn. Introvert och blyg och iakttagande i nya situationer eller bland folk hon inte känner. Dock fortfarande "krävande" med snabba humörsvängningar, stark vilja och stor integritet och hon har fortfarande ett stort närhetsbehov. Vi samsover och har gjort så sen start, hon vaknar fortfarande flera gånger per natt men somnar snabbt om om jag ligger nära.

Minns första 10-12 månaderna med henne som rätt jobbiga, sen har det successivt blivit lättare och roligare.

Oj då, nu hittade jag mina gamla inlägg, hade glömt bort visa endast-funktionen...