Överlevnadsbarn

Jag önskar att jag hittat en tråd som denna när vår son var en bebis! Han var också ett riktigt överlevnadsbarn men tyvärr kände jag inte till begreppet då. Det var mycket närhet, en enorm envishet och känslig för för många intryck. Det där med att inte vilja somna ställde till enorma problem.

De första 7 vekcorna hade jag honom på kroppen 20-22 timmar per dygn och hur mycket jag än älskar honom så höll jag på att bli tokig till slut. Jag försökte trösta mig med att det måste ta slut förr eller senare för det är inte många 15-åringar som vill bli runtburna av sin mamma .

Och gud vad trött jag blev på allt underförstått om att det var mitt fel som osäker förstagångsförälder. Jag tror vi med överlevnadsbarn snarare är mindre osäkra eftersom vi har barn som tvingar oss att se dem.

Han är idag i alla fall en trygg liten kille på 2,5. Han vet fortfarande utmärkt väl vad han vill men numera är han mer intresserad av att leka och gå själv än att bli buren och att man alltid ska vara med. Det blir bättre även om man inte tror det när man är mitt uppe i det.