Överlevnadsbarn

Jag har också haft en otroligt krävande son som just blivit 19 månader. Blir det inte som han vill eller om ingen förstår vad han vill så är det panikskrik och krokodiltårar från 0-100. Och så har det varit sen han föddes (han är också en otroligt empatisk, varm och busig liten krabat) Men inte förrän nu, när han börjat på förskolan, så har jag förstått att det ju är en enorm tillgång. Jag behöver ju aldrig vara orolig att han inte får den uppmärksamheten han behöver. Då drar han ju bara igång alarmet! Jag har alltid varit otroligt osäker på varför han är missnöjd (många gånger har man nästan slagit numret till akuten) men nu så tar jag det mer med ro. Det är ju helt enkelt sådan han är. Det är också mycket lättare nu när han är större och förstår mer, när man kan förklara att "jag vet att du vill ha det så, men nu går det inte" och vara beredd med en kram när gråten blir för outhärdlig. Jag har märkt att ju mer jag förstår mig på honom (vilket inte innebär att han alltid får som han vill) desto lugnare är han och desto kortare varar utbrotten. Under sonens första levnads halvår så undrade jag vad jag hade gjort för att förtjäna en sådan jobbig unge (ursäkta språket, men ärligt) men nu så är jag så himla glad att jag har en sån otroligt empatisk och känslig liten kille när det finns så mycket känsokalla människor i världen! Vem vill ha ett barn som bara vill behaga alla andra hela tiden?