Överlevnadsbarn

Jag vet inte om det är någon kvar i den här tråden men jag känner ändå för att skriva av mig lite.
Jag har tre barn, och det är mellanbarnet på nästan 18 månader som är väldigt speciell.

Det här beror inte på oss som föräldrar, jag är väldigt lugn och mitt äldsta barn har kunnat sova på fester (med hög musik), hon var med oss i Paris som tvååring och gick på museum, ute på restauranger och somnade när hon var trött i sin sittvagn.Världens enklaste barn, vi kunde göra allt som vanligt.

Och så kom nummer två, och är så arg. Som bebis sov han själv i spjälsängen på natten men alla middagslurar på mig, vilket var väldigt jobbigt eftersom jag hade en 2,5åring samtidigt. Han blev aldrig nöjd, ville ha mer mat, jag fick börja med smakisar vid 3 månaders ålder. (ersättningen blev han liksom aldrig mätt av)
Han ramlar kanske 20-30 gånger om dagen och blir då asförbannad. Han vill inte somna och en period grät han sig alltid till sömns, helt omöjligt att trösta, det var inget som dög. Nu somnar han själv efter lite välling och så, så det är ju ok. Men när han vaknar efter middagsvila så kan han gråta i 20 minuter, otröstligt, jag erbjuder mjölk i en flaska och så skriker han som om jag har slagit honom typ. Det största problemet är att jag inte förstår vad han vill. Både min äldsta och min minsta (3 månader) förstår jag (förstod henne som bebis). Han är väldigt ofta arg, ledsen och han gör mycket saker som han vet att han inte får, han tar väldigt mycket av min energi. T.ex. stoppar upp saker i näsan, varför? Han får ont och det är jobbigt att få ut den, ändå gör han om det. Är han korkad?

Trean gråter aldrig, bara om han måste vänta för att jag hjälper nån av de andra.

Jag hoppas att det blir bättre när han lär sig prata ordentligt, nu säger han bara vissa ord. Men jag skulle gärna höra om andra som har haft liknande barn. Hur har de blivit som äldre? Jag känner ibland att det är något fel på honom eller att det är fel på anknytningen mellan oss. Jag blev gravid när han var 5 månader och hade inte så mycket energi till honom som jag hade önskat, men hans pappa var då föräldraledig och det är främst till pappan som han har tytt sig till.

Har läst lite mer i tråden nu och det verkar som om många har haft en jobbig förlossning. Min gick nog för fort i såfall. Var öppen 6 cm när det inte gick framåt så bra så barnmorskan tog hinnorna och rispade bebisen i huvudet med en lång nål så att han hade sår på huvudet efteråt. Från att ha varit öppen 6 cm till att han var ute tog det 4 minuter. Det var antagligen väldigt stressande för bebisen.

Han har alltid skrikit mycket i bilen, nu för tiden (1,5 år) så går det bra att åka kortare turer, men går det mer än 10 minuter så skriker han.

Om anknytningen är skadad vad ska man göra då?

Tack vittra för svaret.
Det har blivit bättre, han har alltid varit lite mer "needy" än sin syster men han var hemsk nu i en -två veckor men det var för att hans pappa började jobba efter ett år hemma. Jag kände mig så värdelös när jag inte kunde trösta honom, han var så ledsen/arg/besviken när pappa inte var hemma. Men nu funkar det redan mycket bättre, som tur är.