Överlevnadsbarn

hej!

jag tror att min dotter också är ett sk överlevnadsbarn. Mkt starka känslor och utbrott. Väldigt krävande. Hade kolik fram till 5½ mån ungefär men vi insåg rätt fort att det inte bara var därför hon skrek. Inte nöjd på golvet eller vagnen men inte heller alltid när man tar upp henne. Hur sover era barn? Hon har alltid sovit dåligt med många uppvak, i genomsnitt 10 st nu för tiden. Nu är hon 11 mån. Hon är jättesvår att få att sova, hon kämpar in i det sista. Varje kväll är en kamp då hon skriker och gråter om vartannat, försöker man hålla henne och vagga så skriker hon hysteriskt för att komma loss. Bara bröstet som kan söva henne. Jag är stundtals helt matt och desperat efter hjälp med hur vi ska lösa hennes sömnproblem. Hon är svår att ta med någonstans för hon är så oregelbunden och kan förstöra en utflykt med sina skrik.
Jag känner ingen som har det som jag. Bor i Skåne. 

Mm, hon samsov hos mig och min man från första början. Nu sover hon och jag på golvet, av säkerhetsskäl. Men hon vaknar jätteofta och jag kan inte få henne att somna om utan hjälp av bröstet (ibland räcker det med nappen). Släkten tycker man är konstig och det blir inte lätt att åka hem till någon och sova över och kräva vad som helst i sängväg. Fler som känner den pressen förresten? Hon har liksom så svårt att koppla av! I veckan skulle vi åka i bilen och hon var jättetrött, så trött att hon grät, men kunde inte somna. Satt och blundade men skulle inte sova. Hon skrek hela vägen hem (typ 20 min). Hon brukar alltid skrika lite innan hon somnar men det är jobbigt att se henne så dödstrött och inte kunna hjälpa henne.

Gillar egentligen inte etiketter, men det verkar onekligen som att det finns vissa drag som är gemensamma för dessa barn.

Haha, ja, jag vet inte riktigt vad som är "normalt" men när en bebis bara är några månader lever de ju lite i en "bubbla". På BVC sa de att min dotter däremot tidigt reagerade på omgivande ljud, när hon egentligen var för liten för att göra det. I vår lägenhet är det mkt lyhört och när hon inte vill sova så kan vattenkranen i köket eller att någon går förbi utanför dörren göra att allt hennes fokus flyttas dit. Folk brukar säga att "smyg inte på tå när bebisen sover, då lär de sig att det måste vara tyst för att de ska sova". Jo, men de som aldrig haft en unge med sovproblem förstår inte det. När hon var riktigt liten sov hon typ kvartar när hon vilade, nu kan hon sova längre men ofta bara en halvtimme ändå, och den tiden är livsviktig! Att hon ska få sin sömn har alltid varit prio ett för mig så jag har snällt fått tacka nej till babysim och alla möjliga aktiviteter för att inte riskera kaos. Att följa henne har blivit så självklart, hennes behov skiftar så från dag till dag. Jag kan fortfarande förstummas över dem som har barn som bara somnar i deras famn av sig själva eller att de lägger ner dem i en vagn med massa ljud runt omkring, medan jag själv får kämpa och kämpa för att hon ska sova. Går jag med henne i vagnen är hon jättekänslig för ljud runt omkring - att någon går förbi och pratar, skrattande och tjoande barn på en skola, en bil som kör förbi, kyrkklockan - allt kan göra att hon inte slappnar av. Men bor man i en stad kan det inte vara tyst alltid. Gud vad jag babblar på här...=)
Min man brukar sucka och mumla "attatchment paranting"  när jag beklagar mig, men jag ser inget alternativ. Han tycker att vi borde "lärt henne" att leka själv men jag hävdar att det går ju inte! Få stunder sitter hon och leker lite själv nu, men ofta kommer hon gnällande till mig. (Det är ju för övrigt helt normalt i separationsfasen). När hon var yngre bara skrek hon på golvet, hur skulle man "lärt" henne att leka själv då? Nej,jag vet att jag gjort rätt det är bara tungt ibland och då är det ändå lite tröst att det finns andra som har det som man själv.

O ja, det känner man igen, ens totala fokus!!!

Förresten, någon som har erfarenhet av hur det går att ha barnvakt med överlevnadsbarn? Vi har inte tagit steget ännu, mkt pga att jag fortfarande ammar, men också för att jag är rädd för att det inte skulle gå. Min mamma är på besök nu och är ute och går med dottern men jag kan inte koppla av riktigt för jag är rädd att hon bara skriker. I går grät hon när de kom in från promenaden, det gör ont i mammahjärtat, fast jag kanske förstorar händelsen. Det är jobbigt med de ambivalenta känslorna, man behöver egentid men när man får det har man svårt att koppla av ändå

Laga mat kan jag aldrig göra om jag är ensam med dottern. Det blir ingenting gjort! Får avbryta och plocka upp henne. Hur skulle jag gjort om jag varit ensamstående? (Hu, hemska tanke!)
Min mamma förundras över hur lite jag kan göra om dagarna, själv hade hon ju ett hushåll att sköta, som hon uttrycker sig. Det har ju jag också, men skönt då att vi lever i tider då man inte blir lynchad om inte middagen står färdig på bordet när mannen kommer hem, haha! Så mycket tid som jag spenderar på golvet med min dotter har jag aldrig gjort tidigare, Hon kräver det helt enkelt. Men när hon blir äldre, kanske hon får ett syskon (om vi vågar, haha) så måste hennes behov stå åt sidan lite, precis som du säger, Liljan75.

Haha, känner igen det där! Vi har varit och lunchat ibland och man får snabbt äta innan det blir kaos. Och inplanerade barnvagnspromenader med andra mammor har aldrig gått. Det har varit en mkt ensam föräldraledighet för mig pga dotterns gnäll och dåligt tålamod. Samtidigt har det blivit bättre.
Och självklart älskar vi våra barn, inte bara för att de är våra barn utan för att de är så härliga! Jag hade aldrig velat att min dotter var en degig unge, trots att det kan vara väldigt jobbigt ibland. Men jag ska inte sticka under stol med att det hade varit enklare att vara förälder. I natt vaknade hon kl 12 och då hade jag ännu inte hunnit somna. Sen skrek hon, vred sig, kröp på mig, grät och gnällde för att hon inte kunde somna om. Jag provade att sjunga, att vagga, att amma, ge henne gröt men det gick inte. Det tog några timmar...
Jag har försökt att analysera varför det blev så, om något varit annorlunda under dagen, men det enda jag kunde komma på var att hon haft en vila istället för vanliga två. Hon var mkt övertrött när hon skulle somna och det tog lång tid för henne att komma till ro. Det är iofs mkt vanligt... Nej , jag vet inte. Jag börjar jobba den 2 maj och då får vi se hur det här går. Hennes pappa tar över föräldraledigheten och jag hoppas att det går bra. 

Någon som vet när "high need"-perioden är över, eller är det ett personlighetsdrag som barnet har med sig hela livet? Kom över denna länk, är det nåt som kan vara synonymt med våra små?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/vi-hogkansliga-maste-satta-granser_7079613.svd
Hoppas inte, det verkar mkt jobbigt att ha det som människorna i artikeln!

Idag har det varit en jobbig dag för mig. Skulle iväg till en grupp på fm och ville som vanligt att dottern skulle sova fm innan så att hon var utvilad och vi kunde stanna tiden ut. Men hon bara skrek och skrek i vagnen (hon skriker alltid när hon är på väg att somna men inte riktigt kan slappna av). Jag tog upp henne, höll hennes hand mm men märkte efter en stund att hon inte skulle kunna sova. Så fort hon blundade en stund och var på väg in i drömmarnas land så kom något ljud som gjorde att hon slog upp ögonen igen. Så vi gick till gruppen och hon var trött. Det gick under omständigheterna bra förutom att vi fick bryta i förtid. En mamma där berättade för mig att hennes dotter somnar kl 8. Då ligger hon och läser en timme och sen sover hon. Dottern vaknar kl 7 på morgonen så hon sätter sin klocka på 6, går upp och duschar i lugn och ro och läser sin bok en stund. Lyx, säger jag. Dottern somnar ALDRIG samma tid varje dag och vaknar ALDRIG samma tid varje dag. Hon vilar sällan samma tid varje dag. Min unge är inte ETT DUGG regelbunden, trots mina ihärdiga försök! Jag känner mig som en usel morsa som inte kan lägga min unge samma tid varje kväll, som inte kan undvika kaos varje dag. Min man och jag har nästan aldrig tid för varandra pga dottern. Hur ska vi våga skaffa fler barn???

Ska jag berätta om resten av dagen? Vi tvingades ju bryta och gå hem tidigare för att dottern var trött. Hon skrek i vagnen och jag klarar bara inte av det. Ringde maken och bad honom komma och möta oss. Satte mig ner på trottoaren och ammade flickan i hopp om att lugna henne. När min man kom bar han henne en stund och sen provade vi att sätta henne i vagnen igen. Hon somnade inte förrän senare på eftermiddagen, sju timmar efter att hon vaknade i morse. Så länge har hon aldrig varit vaken i sträck. Sen sov hon tre timmar, med flera uppvak. Nu står hon här och skriker bredvid mig för att jag inte ger henne uppmärksamhet. Undrar när hon vaknar i kväll tro...?     

Jo, nog var det jobbigt idag alltid... Jag börjar ju jobba snart och det känns mkt nervöst, men precis som du skriver, viljestarkmamman, så är det nog skönt att komma hemifrån och få lite distans, få ny ork mentalt.
Jag skrev "undrar när dottern vaknar ikväll", jag menar förstås somnar. Ja, hon somnade strax innan tio. Inte konstigt då hon vilade fram till halv 6 på kvällen  

Ja...Det är ju så lätt att hamna i en ond cirkel där man hela tiden tänker på sitt barn, vad man kan göra åt eländet, man känner skuldkänslor över att det är jobbigt osv.

Skulle vilja veta hur era respektive hanterar situationen? Är ni överrens om AP med samsovning och hela köret? Sliter det på era relationer? 

Äntligen helg! Har varit på mitt nya jobb tre dagar och är helt slut! Det har jag ju varit under min föräldraledighet också men på ett annat sätt. Nu är det ombytta roller verkligen, nu är det min man som klagar över dotterns konstigheter. Nu ÄNTLIGEN börjar han förstå hur jag har haft det och till fullo förstå hur vårt överlevnadsbarn fungerar! (inte en dag för tidigt)

Idag ringde han mig på jobbet och var så frustrerad över att hon inte somnade i vagnen trots att han varit ute med henne i en timme. Till slut hade hon iaf däckat i hans famn när han var tvungen att ta upp henne för att hon bara skrek. Eftermiddagsvilan fungerade inte heller så när jag kom hem fick jag amma henne till sömns, hon var dödstrött. Nu är klockan fem och hon sover fortfarande. Kul, då blir det sent i säng i kväll... 

Jodå, min vardag har ju förändrats i och med att jag börjat jobba. Maken får ta de flesta smällarna men det fungerar bättre än förväntat. Visst vill min dotter amma när jag kommer hem och det märks att hon är glad att se mig, men hon trivs med sin pappa.Nu har dock jobbet en kvällsträff på gång och jag är jättenervös för hur det ska gå. Det är jag som lägger henne om kvällarna eftersom hon inte kan somna utan tutte och jag är rädd att inte kunna slappna av när jag vet att maken är ensam med henne och kämpar med att få henne att somna. Och det känns dumt att göra så för en kväll. Kanske det borde ligga mer bakom ett sånt försök??? Är dock inte beredd att ge upp nattamningen ännu, har inget bättre alternativ för tillfället.

Kan ju tillägga att jag är ganska trött på att inte kunna prata i telefon eller skriva sms. Dottern kommer och skriker och drar i mig tills jag slutar...

hej!
alltid kul att se när någon av er skrivit nåt nytt, mina vänner här i tråden
Har haft en skön helg med dottern när maken jobbat. Massor av bus och upptåg och inte så många kamper. I går lät hon mig t.o.m se ett tv-program medan vi lekte, ibland satt hon med mig i soffan och tittade. Annars är vi väldigt restriktiva med tv:n på, den är aldrig någon barnvakt. Men det kändes lite lyxigt att få se på tv helt oplanerat, ett program jag dessutom uppskattar mkt. Hade jag däremot planerat att jag skulle se det lovar jag er att det hade gått åt skogen och jag hade bara blivit besviken!

Förresten, de senaste våndorna är att bestämma förskola alt dagmamma åt dottern som ska skolas in om 8 mån. Usch, det är så svårt tycker jag! Hur tänker/tänkte ni andra? Vet att många av er varit oroliga inför det och undrat hur det skulle gå.

Vågar knappt skriva det, men just nu är det mkt flyt på hemmaplan. Äntligen känns det roligt att vara förälder, äntligen känns det som att "ja, det är så här det ska kännas att ha barn, det måste inte vara så krångligt". Min man kanske inte håller med till fullo, han tycker det är jobbigt att ungen knappt äter vanligt mat, men jag ser att han är gladare. Dottern är inne i en period då det händer mkt, jag upplever henne som äldre nu när hon passerat ett årsdagen, det är roligare nu när det går att hitta på saker ute så som gunga tex. Hon går bättre och bättre och då blir hon också nöjdare märker jag. Hon vill fortfarande bli buren mkt och har stark vilja, men som jag skrivit tidigare (tror jag) så har jag börjat duscha med henne och det har öppnat till känslan av stor lättnad för mig - det sparar tid då jag inte måste vänta tills hon somnat eller maken kommer hem om jag är ensam med henne, och eftersom hon älskar vatten blir det en mkt positiv stund för oss båda. Rekommenderas!

Hej alla! Är f.n inne i en depperiod då jag varje dag funderar över det här med att skaffa ett syskon till min dotter.Det är som att jag vill tvinga mig fram till ett beslut för att kunna gå vidare på nåt vis.Jag vill ha ett barn till, i teorin, men i praktiken...nja. Min rådande livssituation är såpass kaotisk och stundtals ohållbar att det är helt otänkbart att vi skulle fixa ett barn till.Vi har sagt att vi ska vänta några år, men jag vill bestämma mig nu.Eftersom jag absolut inte tror att vi skulle klara av ett barn till med äktenskapet i behåll så hade det kännts skönt att ta beslutet och att sedan kunna göra oss av med alla barnkläder och annat som vi annars skulle spara.Men jag känner mig inte redo heller på nåt vis, hoppas väl att det ska vända...=(
Min man och jag är depressivt lagda båda två vilket gör att vi ser på situationen som jobbigare än den är, tror jag, men sen är ju dottern mkt krävande också. Vi får helt enkelt inte saker att funka riktigt i vår familj. Alltid disk, alltid tvätt, alltid ostädat, alltid kaos. Vår dotter sover inte som hon borde, hon vill inte sluta amma, hon äter inte ordentligt, trotsar mest hela tiden. Det är nästan bara när hon är utomhus som hon är helt nöjd. Annars gnäll och rastlös till tusen. 

Jag är så rädd för att vi skulle få ett krävande barn till.Som skulle göra att vi inte klarar det och måste skiljas. Vi bråkar rätt ofta i perioder och det känns hopplöst ibland. Det är då man funderar på det här med 5-minmetoden, men jag slår bort tanken lika fort eftersom det inte är något jag vill använda mig av.Men va fan, när man knappt pratat ostört med sin man under en veckas tid för att dottern kräver allt av en, ja hur känner man sig? Och jobbet kräver sitt av en? Och man inte har något socialt liv eller egna aktiviteter? Då det känns ohållbart i längden.
Vet att några av er har fler barn. Hur vågade ni? 

Hej igen!
Min dotter är snart 15 mån.Mycket upptäckarglädje nu, myror i byxorna. Har svårt att sitta ner och äta. "Trotsar" genom att ställa sig upp i sin stol, vi svarar med att sätta ner henne på golvet eftersom hon inte lyssnar på oss när vi säger åt henne att sätta sig. Ibland har jag henne i knäet och då äter hon mer. Gör jag fel? När min man var på öppna fsk nu i dagarna satt alla barn i varierande åldrar fint i sina stolar utom vår dotter. Hon kan inte, vill inte. Kanske lutar hon sig tungt mot amningen, jag vet inte, eller är det bara för mycket att upptäcka just nu, jag vet inte. Hon har även börjat bita mig. Hon tittar på mig och skrattar när hon gör det. I brösten, magen, fingret, benen. Vad gör man??? Är så sugen på att ge upp amningen nu men ungen LEVER för att amma! Jag vet inte hur vi hade klarat att ta hand om vår unge om hon inte ammat. Det låter kanske överdrivet men det är så, amningen är vårt skyddsnät. Det gör henne nöjdare och hur våra nätter skulle sett ut om hon inte ammade då vill jag inte ens tänka på. Det gör mig väldigt frustrerad.
Jag fattar inte varför det ska behöva vara så förbannat svårt? Och ingen i omgivningen förstår heller. Vågar inte ens anförtro mig åt familjen i rädsla att få en massa råd haglandes över en. Vi har inte mycket socialt liv eftersom det är så svårt att hitta på saker med henne. Man måste hela tiden vara beredd på att bryta det man gör för att hon bara skriker, vrålar, slänger sig på golvet, är dödstrött osv. Jag sa till min man idag att jag har alltid tyckt att barn som skriker och beter sig illa är föräldrarnas fel, men nu börjar jag tänka om. Föräldrar kan inte lastas för allting, barnet har ju en personlighet också. Man kan inte styra allt som förälder. Idag när vi var i en park sprang min dotter fram till ett par som satt och åt och spillde ut den enes läsk. Mannen blev jättearg på mig som inte "hade koll på mitt barn". Jag blev mållös för det var som ett slag i ansiktet på mig. Jag känner mig redan som en dålig mamma och undrar ständigt hur det hade kunnat bli så här och hur vi ska göra...

Kan dessutom tillägga att det blivit ett rent helvete att byta blöja på ungen kvällstid. Idag var hon rent stirrig, så till den milda grad att hon flög in i elementet, och började naturligtvis att gråta. Därefter låg hon stilla och lät sig bytas på. Någon mer?