Överlevnadsbarn

Åh, här känner jag igen massor! Min första var/är väldigt mycket så här, nummer två däremot mest bara nöjd. Väntar med spänning på hur trean visar sig vara... I magen är de än så länge (bara v 22 ännu) väldigt lika, mycket aktiva alla tre.

Att vi vågade skaffa fler var väl dels för att det inte alltid var så jobbigt med Hugo heller, dels för att det var en lugnare period då när han var drygt ett och kunde en massa saker själv, och dels för att jag sen jag var sisådär fyra år har vetat att jag vill ha minst tre barn.

En annan gång ska jag berätta mer om min älskade, jobbiga, underbara unge! Det blir ju lätt en hel roman... Det har i alla fall blivit betydligt lättare att leva tillsammans med honom de senaste åren. Nu har han just fyllt fem och egentligen kräver han nog fortfarande lika mycket (uppmärksamhet, aktivitet, närhet) som tidigare, men det är lättare att förstå och ge honom det nu än när han var liten bebis och bara missnöjd. Dessutom sover han bra nu (sen drygt två års ålder) och det gör ju under för föräldrarnas ork också!

En sak till ska jag säga om vår erfarenhet med ett lillasyskon (som kom två veckor före tvåårsdagen).

Det har varit jättebra för Hugos sociala utveckling att inte få all uppmärksamhet hela tiden. Det händer också ganska så ofta att de kan leka tillsammans!

Ok, här kommer romanen...

Hugo som  bebis började med att bråka sig ur sin CPAP (andningsstöd för att han var rejält tagen när han föddes, långdragen förlossning) vid sisådär 10 timmars ålder. Sen krånglade han med amningen, och redan vid ett par dagars ålder medan vi var på neo fick han skrikperioder när han bara var missnöjd. Jag hade aldrig någon känsla av att han skulle ha ont nånstans. Det hände att vi stängde in oss i ett amningsrum för att inte störa de andra bebisarna och föräldrarna. Till slut kom vi hem i alla fall och det funkade mycket bättre med amningen hemma.

Han älskade bärsjalen, och på så vis kunde vi också få lite lugn. Om han inte sov på oss var det dels jättesvårt att få honom att somna och dels sov han aldrig längre än 45 minuter i taget, inte heller på nätterna. Vagnen var kanske okej om den rullade, fram tills han var ungefär 7 månader, då dög inte det heller. Blev bättre när vi skaffade ny vagn och han kunde sitta framåtvänd, men vid ungefär 9 månader skulle han ändå bara gå själv. Han började kunna somna i egen säng vid 10 månader (precis när jag börjat jobba förstås) men han fortsatte att vakna ofta på nätterna. Vid 18 månader slutade han äta på natten och började sova riktigt bra både på dagar och nätter. Evighetslånga läggningar hade vi tills han slutade sova på dagen vid 2 år och 9 mån, nu somnar han fort om man ligger bredvid och han vaknar vanligtvis bara en gång/natt och då traskar han in och lägger sig i vår säng utan att vi ens märker det.

Han är väldigt motorisk och började gå vid 7½ månad. Började simma själv förra året när han fyllde fyra. Mest under vattnet förstås, men han har stenkoll på hur han ska göra för att ta sig upp och hämta luft. Älskar att cykla, spela fotboll, springa.

Han vill veta allt och ställer tusen frågor. När han var 2 kom frågan "varför då" minst 10 gånger i minuten tills jag kom på att jag kunde fråga tillbaka "vad tror du?" så att vi kunde diskutera lite. Kunde alla bokstäver vid 2½ år och några månader senare ljudade han ihop sitt första ord, men det är egentligen först nu som det börjar gå lite lättare för honom och han kan läsa flera meningar i rad och han läser gärna alla skyltar han ser. Förstår alla fyra räknesätten och kan räkna enklare tal, oftast med hjälp av fingrarna. Använder gärna mattekunskaperna till vardags.

Han är social och har sedan han var liten bebis trivts bra i folksamlingar och stjäl uppmärksamhet på ett eller annat sätt! Däremot har han inte så lätt för att bli kompis med jämnåriga. Han har jämnåriga kompisar på förskolan (där han alltid trivts jättebra men grät i ett år när vi lämnade) och en kille som han har vuxit upp med, det jag menar är att han alltid haft lite svårt att skapa kontakt med okända jämnåriga även fast han så gärna vill. Förstår inte heller alltid hur han ska leka med jämnåriga. Älskar att spela sällskapsspel.

Han är väldigt duktig på att helt stänga av och inte lyssna när vi vill prata allvar med honom eller vill att han ska komma och äta t.ex, väldigt irriterande!

Nu har han ganska precis fyllt 5 och de senaste två åren har varit betydligt lättare än tidigare. Han vill fortfarande ha uppmärksamhet och underhållning precis hela tiden, men det är lättare att underhålla honom och det är mycket lättare att förstå honom än när han var bebis. Det går att förklara saker och vi har lite fler gemensamma intressen ;)

En hel del av de här sakerna är väl förstås sånt som stämmer in på väldigt många 5-åringar, men intensiteten i allt han gör och att han ALLTID vill att någon vuxen ska vara aktiv med honom är det som framförallt hänger kvar och skvallrar om att han definitivt var en high need baby.

Det låter som att våra killar påminner mycket om varandra! Och jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om jag också hade varit deprimerad när jag var hemma med honom som bebis, starkt av dig att orka!!!

Ibland har jag också funderat över diagnos, men jag jobbar som barnläkare och jag vet att det inte heller stämmer. Precis som din kille är det så där att han väljer helt själv om han vill vara tillgänglig för världen eller inte. Han väljer att vara döv när vi skäller på honom eller säger åt honom att stanna när han springer eller spelar på min iPhone (allra mest angry birds men också en hel del bokstavs- och pedagogiska appar) eller tittar på nåt på TV.

Jag upplever också att saker och ting blivit lättare just i och med att han lärt sig saker, och det är en av anledningarna till att vi uppmuntrar alla hans intressen som att t.ex. lära sig läsa och räkna (en del föräldrar tycker att vi är väldigt ambitiösa, men det är ju snarare tvärt om - vi försöker lära honom saker som gör att han inte är lika beroende av att vi ska vara med honom precis hela tiden), cykla och simma. Antagligen kommer hans sportintresse också funka bättre när han blir äldre och förhoppningsvis blir det lättare att hitta gemensamma nämnare med jämnåriga då också. Hoppas också att han ska bli lite mer självständig framöver.

Det är jobbigt att vara förälder till såna här barn, det kräver som sagt väldigt mycket, men ååååh vad mycket man får tillbaka på många olika sätt! Det är häftigt att ha ett barn som inte är som "alla andra"

Har läst lite i början av tråden nu. Jag har läst på om high need babies förut men aldrig hört kopplingen med traumatisk förlossning. Stämde ju på oss.

Jag brukar skoja om att han  alltid velat gottgöra mig för de där timmarna jag låg ensam på förlossningen och undrade hur det var med honom på neo genom att vara så tidig motoriskt och smart att jag aldrig behövt oroa mig för att han kanske skulle ha fått en hjärnskada av en komplicerad förlossning...

Det där med anknytningen och den där euforin med att få barn saknade jag också. Jag tänkte att det berodde på förlossningen och mig och att tiden efter inte blev alls som jag tänkt mig, men det hänger säkert ihop med den sorts barn han är också. Det var verkligen helt annorlunda när tvåan som bara är nöjd av sig föddes och vi kunde bara mysa och ändå få lite tid över till oss själva.

Känner också igen det där med att råden man får av andra helt enkelt bara är omöjliga. Det där med att skrika sig till sömns, det var ju helt omöjligt. Skrek han så skrek han tills han blev tröstad (av att snutta på mig eller oftare bli buren, eller vid enstaka tillfällen avledd), att somna under skrik var det inte tal om även om han ofta var trött. Jag är övertygad om att han skulle ha kunnat illskrika en hel natt om vi låtit honom. Andra såg honom ofta som väldigt nöjd däremot, för att vi svarade så fort på hans signaler. Vi hade ju inget val...

Vad kul att det kommit fler hit - det är fantastiskt att få läsa era berättelser! Känner igen så mycket av min Hugo i det mesta ni skriver. Både bebisvarianten och som större barn!!!

Han var inte så där extremt tidig med talet, men när det väl kom igång vid 18-20 månader slutade han aldrig prata. Han härmade precis alla ord han inte använt förut och pratade snabbt i flerordsmeningar. Alltid pratat väldigt tydligt också.

Jag upplever att han är så väldigt nyfiken av sig och har sååå bråttom med att lära sig det mesta. Tog sina första steg vid 7½ månad och gick självständigt inomhus vid 8. Inte så där som en del bebisar gör när de bara rusar och ramlar, utan han satte sig bara på rumpan när balansen övergav honom. Han ålade aldrig, hasade på rumpan ett tag, men det var tydligt att han ville komma upp på fötter.

Lillebror är en nöjd kille (eller just nu är han i trotsperiod och har det nog lite jobbigt med att jag inte bara är hans längre utan att magen allt oftare kommer i vägen) och ni förstår vilken lycka det var att ha ett barn som gärna satt i babysittern och bara tittade på storebror! Många kommenterade att det var för att det inte var första barnet och att vi var lugnare som föräldrar, och det spelar säkert in litegrann, men han är helt enkelt en annan sorts person.

Ska bli hemskt spännande att få veta vilken sort jag har i magen (de har varit lika vilda alla tre när det gäller sparkar och ommöbleringar i magen), och skulle det vara en high need baby så känner jag mig lugn över att vi nu har strategier att ta till och framförallt vet hur viktigt det är att avlösa varandra och att båda nån gång ibland får sova! Och att veta att det blir bättre och att man inte är ensam. Det är inte föräldrarnas fel att barnen beter sig som de gör, barnen gör det för att få föräldrarna att göra som de vill...

Håller verkligen med er, Kissekatt och Die Mutter! Tänk om man hade kunnat se framför sig några av fördelarna det där första halvåret också...

PollyPop: Låter jättejobbigt!!! När det blir så där tänker jag att man ibland behöver backa och tänka igenom vad som är viktigt för mig som vuxen just nu. Det blir så lätt att man låser sig i sina positioner och barnet försvarar sin ståndpunkt lika starkt som jag försvarar min. T.ex. att sitta fint och äta, hur viktigt är det för dig just nu? Hon är ju inte så gammal och har som du skriver säkert svårt att få ro till det just nu. Kanske går det att locka med maten på något annat sätt (äter hon själv eller matar ni?), eller avleda med något, eller just det där med att sitta i knäet.

Jag tänker att det viktigaste faktiskt är att få vardagen att fungera, so what om min unge inte gör exakt som alla andras. "Alla andra" är faktiskt inte föräldrar till just mitt barn! Sen håller jag med KisseKatt om att andra ofta har fullt upp med att ta hand om sina egna barn och inte fokuserar så mycket på mitt barn som jag tror...

viljestarkmamman: Ja, jag känner igen Hugo i det där med rastlösheten, lättstöttheten och att inte lyssna. Speciellt idag. Vi kom hem från en fantastisk vecka på Mallorca med bästa kompisarna (till hela familjen, barnen är jämngamla och känner varann sen de bara var nån vecka gamla) sent igår kväll. Idag var det sömnbrist och dåligt väder och föräldrar som ville städa, packa upp och vara allmänt tråkiga. Blev bättre när vi till slut drog på oss regnkläderna och gick ut och cyklade en stund. Vet knappt vem av oss som var mest frustrerad innan dess! Jag förstår honom men blir ändå helt tokig på honom!