Överlevnadsbarn

Gammal tråd men jag måste bara få tacka, ligger här och gråter av tacksamhet och lättnad. Jag har en dotter som är 7 år, hon var och är ett väldigt lätt barn. För 5,5 månaders en föddes min andra dotter. Vår värld vändes upp å ner. Jag har gråtit för jag har ärligt talat trott att jag kommer bli galen. Ingen har tagit mig på allvar, tyckt att jag har daltat med dottern. Hon har sträckammat i timtal, hon ska sova med bröstet i munnen eller med huvudet på bröstet, annars vaknar hon. Sover hon kan jag inte stiga upp för då vaknar hon. Hon vägrar vagn, hon kan inte ligga ensam om ens för en stund. Hon älskar dock sjal men då måste man röra på sig. Hon hatar att åka bil. En bilfärd som i vanliga fall tar 10 minuter kan ta en halvtimme för att hon vrålar, hon tystnar genast när man lyfter upp bilstolen och gungar den, så vi får göra många stopp för att gunga bilstolen. Hon ska vara i hudkontakt 24/7 och allra helst amma på samma gång. Äldsta dottern blir ju givetvis lidande av detta. Jag håller på och går sönder. Hon ammar genom nätterna också,som tur har jag lärt mig att sova genom amningen men ryggen har tagit väldigt stryk eftersom jag måste ligga på sida hela nätterna och på dagen när hon ska sova, jag har dessutom en ryggskada från förr. Men nu ligger jag här å gråter av glädje, av lättnad. Har varit så orolig att hon har haft någon sjukdom eller något. Men nu fick jag bekräftelse av barn kan faktikst vara så här krävande. Tack! :) btw. dottern föddes med sugklocka..