vittra

Äldre 27 Jan 12:02

442 svar

Överlevnadsbarn

k girl skrev 2011-01-27 11:31:49 följande:

Hur vet man om man fungerar som en trygg bas? Jag fick kommentaren igår att min son är så självständig jämfört med några barn som är i hans ålder. När vi är borta brukar han vilja utforska omvärlden massor, till exempel leka i en lekhörna. Men hans farföräldrar säger att han har koll på var jag går, om vi är hemma hos dem, och jag märker ju själv att han söker kontakt med mig (ögonkontakt, vinkar, tittut-busar, eller krypa fram till mig helt enkelt. Om vi åker bort och det finns något djur där får han bara ögon för djuret och skulle nog kunna följa med vem som helst - men så kan han komma på sig att han är med en främling på ett främmande ställe och då blir han ängslig och vill till mig. Jag vill gärna tolka detta som ett "gummiband" men blir så osäker ibland.

Tjaa det skulle åtminstone jag tolka som att det finns en trygg bas... alla barn är ju olika och vissa har ett kort "gummiband" så att säga, och vissa har ett långt. En del kräver fysisk kontakt efter bara myckert korta stunder medan vissa nöjer sig med en blick då och då... men basen finns ju där i båda fallen!

Jag har också varit orolig emellanåt men mer åt det håll som sia75 skriver, att hon har varit sååå klängig och ängslig och knappt vågat nånting. Minns att vi ett tag jobbade aktivt med att hjälpa henne att utforska mer, var väl när hon var kring året kanske. Sen att hon har blivit skrämd av både det ena och det andra har ju inte hjälpt direkt (bla när min bror abrupt grep tag i henne och satte henne på en brummande fyrhjuling och körde iväg med henne panikslagen, efter det var hon livrädd för allt motorljud ett bra tag framöver) man har alltid varit tvungen att ta det oerhört varsamt med henne samtidigt som man har uppmuntrat. Men så har jag alltid återvänt till tanken om trygg bas, och hon har alltid haft det där gummibandet, även om det har varit väldigt kort framförallt då hon var mindre!

vittra

Äldre 27 Jan 21:42

#127

Du ser, då tycker jag inte du ska oroa dig så mycket

vittra

Äldre 28 Jan 10:23

#131

Liljan75 skrev 2011-01-28 00:51:14 följande:

Nej det är skönt att inse att det kanske inte är anknytningen det är fel på. Men det är mkt frustration o stress mellan oss nu förtiden känner jag för jag är så less på att vara fånge i mitt hem o jag får lixom peppa mig att kunna klara av att göra saker och fullfölja dom trots hans protester o han blir så arg när jag inte gör som han vill. Det är väl all denna stress o ngn slags kamp vi har nu som man är rädd han tar skada av. Sen så försöker man komma på saker som är roliga för honom men han blir alltid arg på ngt. Pusselbiten som inte gick i, ska han rita så skriker han bara vad jag ska rita eller ska byta krita eller jag vet inte vad.
Sen har vi ju hans dåliga sömn o matvägran o övrig sjukdombild med att dras med. Många gånger tycker man synd om honom och låter honom få sin vilja fram och det här med att bära mkt är ju en ovana pga kolik o reflux o fortfarande gör jag det på nätterna när han mår dåligt men nu försöker jag sitta upp o vagga honom upprätt i stället för att gå runt i bärsjal o sånt man gjorde mkt förut. Så på dagarna när han mår ganska bra vill jag inte tvingas bära honom i onödan så som sagt det är en liten kamp mellan oss nu men jag tror han tar ännu mer skada om jag inte kan stå mig och göra saker jag behöver för då blir jag enormt stressad o arg och det känner han ju också av.
Men jag tycker i alla fall att han stämmer in väldigt bra på det jag läst nu om överlevnadsbarn så jag ska försöka läsa på mer om hur man hanterar olika situtioner.

Han är ju mitt i den åldern då han strävar efter att bli mer självständig och hävdar givetvis sin vilja med råge! Alla barn går ju igenom detta, men vissa är tydligare och "starkare" än andra. Du säger att ni har en kamp, är det om att han vill bli buren och att du inte vill bära? Det tar lite tid för små barn att förstå när förändringar sker, han kan ju inte förstå att du plötsligt inte vill bära honom längre. Förklara att du inte orkar bära så mycket längre och att det är därför du inte vill. När du vill bära säger du bara, ja nu vill jag bära dig en stund. Jag tror att ni missförstår varandra. Kamp är aldrig bra, och visst ska han få sin vilja igenom! Man ska inte neka bara för sakens skull, men du måste ju fundera över vart du står, och varför du säger ja eller nej. Det viktiga är ju att du säger nej när du menar nej, och ja när du menar ja. Alltså när du känner att du vill och inte vill. Jag tycker att en rätt bra riktlinje i den här åldern är att ta en konflikt av tio, satsa bara på de allra viktigaste konflikterna och strunta i alla andra. Då får man en drägligare tillvaro, man minskar stressen och tjatet och barnet får chansen att känna att han är värdig att göra vissa saker själv och styra vissa saker själv. Men låt honom inte köra över dig! Det ska vara på bådas villkor. Tror inte du berättat om hans sjukdomstillstånd? Kanske är det ändå något som påverkar mycket i hans sätt att vara?

vittra

Äldre 28 Feb 18:24

#164

Vår dotter vaknade med gråt varje gång åtminstone under hela sitt första år. Hon somnade också nästan alltid med lite gråt, ofta bara någon minut men det fanns ju där ändå. Det var som bara så hon var helt enkelt. Det var aldrig något medicinskt eller fysiskt fel utan när hon blev äldre så avtog det bara. Minns så väl hur underbart det kändes när hon först började vakna glad när hon vaknade och surrade massor på sitt eget lilla språk (när hon var runt 1-1½ hade hon som ett eget språk, hon har alltid varit väldigt verbal även innan hon hade lärt sig riktiga ord) och ännu mer underbart blev det när hon runt 2 år började komma och väcka en med en kram, goa ord och en massa härligt fnitter!

vittra

Äldre 28 Feb 18:27

#165

Bör tilläggas att hon såklart ändå har vaknat gråtandes emellanåt även efter den där tydliga förändringen efter ett år, då hon har haft drömmar, eller behövt vår närhet extra mycket och bara haft allmänt oroliga perioder då det varit gnöl och kink. Men det har alltid funnits en anledning till skillnad från då hon var bebis och vaknade varje gång med skrik och gråt.

vittra

Äldre 28 Feb 20:26

#168

Fransklilja skrev 2011-02-28 19:41:46 följande:

Nu då jag läst igenom den här tråden känner jag igen så himla mycket med min förstfödde. Men inte allt, vi är nog i en typisk gråzon. För inte är det väl så att ett överlevnadsbarn "måste" kunna checka av alla de där 12 punkterna som MammaG kommenterade ovan? Superkänslig är han min gosse i alla fall, väldigt intensiv och inte den ädlaste metall knäcker hans vilja

De där 12 punkterna är inte ens vetenskapligt belagda utan egentligen bara vad Sears såg hos sitt eget barn. De medfött känsligare barnen behöver inte alls ha alla dessa kännetecken.

vittra

Äldre 6 Mar 11:08

#181

Mimsing skrev 2011-03-06 07:09:15 följande:

Det där är intressant - min äldsta är också en överlevare, och hon gick från lugn till tokledsen på ingen tid alls. Inga mellanting. Andra föräldrar sa alltid "ja, man hör ju skillnad på bebisens skrik, om den är hungrig, trött osv" Typ. Jag gjorde aldrig det. Och kände mig som världens sämsta mamma. Nu när jag fått en till så inser jag att alla bebisar inte blir tokledsna på en gång och att det inte var mig det var fel på (tror jag)...

Hur var det för er andra, var era barn nyanserade skrikare, eller var de också hysteriska mer eller mindre på en gång?

Bra tråd förövrigt!

Nej här var det aldrig några nyanser. Från 0 till 100 på en tiondels sekund. Så det här med att höra skillnad på skrik fanns aldrig för oss. Minns att jag kände att jag måste vara helt värdelös som inte hörde på bebisen när hon tex var hungrig. Inte en enda gång på hela amningstiden visste jag om hon var hungrig, hon visade inte ett enda av dessa klassiska tecken som smacka med munnen, suga på händerna eller söka osv, hon skrek. Lika hysteriskt vad det än var. Vi har alltid sett det som att hon hade kolik i lite drygt 6 månader eftersom det var då vi började se en skillnad i allt detta, men allt eftersom tiden går så ifrågasätter jag den idén. Men hur som helst, hon skrek ju flera timmar de flesta dagarna så vad ska man kalla det om inte kolik...

vittra

Äldre 6 Mar 11:32

#182

Mamma Kimchi skrev 2011-03-06 04:40:36 följande:

Mycket märkligt är detta. Den här veckan har han vaknat två gånger och ropat på mamma. Detta är något helt nytt. Helt underbart att höra Mamma istället för gråt!

Vi har låtit honom välja vilken säng han vill krypa ner i och de senaste dagarna har det varit dubbelsängen, men i början på veckan kröp han själv ner i sin egen säng. Vaknar dock fortfarande 2-3 gånger om natten. Men somnar lätt om när jag är i närheten.

Ett problem som vi har i vår familj är att vi aldrig kan sitta ner och äta i lugn och ro. Sonen far upp och ner ur sin stol, tar ett par tuggor, ska sitta i mitt knä, blir distraherad av något han ser, tuggar färdigt, upp i sin stol igen och så håller det på. Vi har en tripp trapp som han tar sig i och ur själv, trots att vi har babyinlägget kvar i. Detta har han gjort sen han var 7 månader. Nu går det smidigt i och ur (19 månder nu), men tidigare var detta ett rent h-ete, då han ställde sig upp i stolen på 5 sek. Även om man satt brevid så blev det ett stressmoment om man försökte äta samtidigt. Vi har testat andra stolar där han inte kan gå i och ur själv och då får han panik och ska ur stolen och vi får då hjälpa till - ingen matro.

Någon som har samma problem?

Ja det är verkligen härligt när de äntligen börjar vakna på andra sätt, och första tiden när man hörde "mamma" så känns det verkligen i hjärtat på en!

Det här med situationen kring matbordet är nog rätt vanligt, vår dotter var också så en tid men hon var lite äldre då. Vi bytte till tripptrapp när det var som värst just för att hon skulle kunna göra så utan att riskera att skada sig. Innan hade hon en hokuspokus-stol som hon började ställa sig upp i och det var ju livsfarligt. Samma gjorde hon hos mormor där hon hade en vanlig sån där ikea-plaststol. Nu runt 3-årsåldern har hon återigen haft nån sväng av "jag vill springa och leka mellan tuggorna"-grej

vittra

Äldre 11 Mar 21:27

#194

Håller just på att läsa boken "The highly sensitive child" som stämmer mer in på den typ av känslighet som vår dotter har, bla fann jag att ett av kriterierna där är att barnet "prefers quiet play" vilket stämmer precis in på vår dotter. Men det är ju däremot raka motsatsen till Sears defintion att de är hyperaktiva och "intensiva" i sitt lekande.

Jag känner igen stora delar av den forskning man refererar till i boken om just personlighet och temperamentsskillnader, och mycket i början av boken bygger också på att det finns olika former av "high need" och man får olika frågeställningar utifrån olika teorier och "defintionsscheman" som hjälper till att skapa en tydligare bild av barnets temperament och personlighet. Har inte hunnit läsa så mycket ännu men den verkar väldigt bra och genomgripande! En tjock bok som nog tar sin tid att läsa

Förövrigt lärde jag mig också något nytt om mig själv, nämligen detta att jag inte klarar av skavande lappar i kläderna, jag får nästan alltid klippa bort sånt framförallt om det är linnen! Jag har ju anat sedan dottern föddes att hon nog har fått temperamentet från mig, men att sådana här små detaljer också kan få sin förklaring i medfödda skillnader är oerhört intressant! Även att jag är mycket känslig för solljus osv vilket också verkar vara typiskt. Man lär sig något nytt hela tiden!

vittra

Äldre 11 Mar 21:39

#197

Angående det här med tillställningar... det har blivit bättre med åldern för vår dotter men jag vet inte hur många tillställningar vi har fått lämna med en skrikande unge... hon klarade helt enkelt inte av det. Många gånger har vi helt enkelt tackat nej men ofta har vi ändå försökt men helt enkelt fått åka hem igen då dottern ballat ur fullständigt

Nej usch, sånt har varit oerhört jobbigt för henne. Men det är sååå skönt att det har blivit bättre.

Dock har hon blivit "förstörd" av vissa som helt enkelt inte kan låta henne vara. Hon tappar all tillit till dessa människor och vägrar vara med dem, blir otrygg och kan helt enkelt inte lita på dem (det rör sig bla om min äldre halvbror som varit helt kaotisk och tex skrämde livet ur henne när han grabbade tag i henne och satte henne hos sig på en fyrhjuling och brände iväg i världens fart). Jag tycker det rent ut sagt är förjävligt att somliga inte kan respektera när barn tydligt visar att gränsen är nådd och även om föräldrarna försöker säga ifrån att nej det är nog ingen bra idé osv.

Jag tycker inte man gör fel i att lyssna till barnets behov av lugn och ro, man behöver ju naturligtvis inte isolera sig helt och hållet men att undvika påträngande människor tycker jag barnet har rätt till...

Överlevnadsbarn

INNEHÅLL