Överlevnadsbarn

Ja absolut, men jag tror dottern är lite både och. Beror på vad man syftar till, jag tycker det finns många missuppfattningar om vad begreppen innebär. Tex att introvert är samma sak som blyg, det stämmer ju inte alls, eller att extroverta människor är utåtriktade. Vår dotter är inte alls blyg, hon är bara oerhört försiktig allra helst i främmande situationer och avvaktar hellre än att bara hoppa rakt in i något. Det som är nytt vill hon helst betrakta och lära känna först innan hon är bekväm med det. På många sätt kan jag iofs se henne som introvert, men jag vet inte.. samtidigt är hon ju långt ifrån "lugn" alltså rent känslomässigt, hon är ju en bergochdalbana. Alla känslor är extrema åt alla håll och hon är ju inte "inåtvänd" utan uttrycker dem ju med råge. Åtminstone med oss föräldrar..

Japp det är den

Visst finns det skillnader mellan olika typer av krävande barn. Och olika böcker lägger tyngden vid olika inriktningar. Den jag läser är inriktad på känsliga barn. Highly sensitive.

Raising your spirited child är mer inriktad på intensivt aktiva barn, alltså sådana barn som nog ofta får stämpeln ADHD både från föräldrar och omgivning. Barn som verkligen är helt vilda.

Rent vetenskapligt talar man nästan alltid bara om övergripande temperamentsskillnader och klumpar ihop många olika typer i vad man kallar för "difficult babies" som endast får tre kriterier: oregelbundenhet i biologiska funktioner, svårigheter i nya miljöer och situationer och därför ofta är benägna att snabbt bli överstimulerade, samt att de är mer "emotionella" och överlag är mer lättirriterade och svårtillfredställda än andra barn och kräver helt enkelt mer rent emotionellt för att vara nöjda.

Sen får man ju inte glömma att miljön är minst lika viktig som gener. Alla barn växer upp i olika miljöer och präglas enligt forskning åtminstone till hälften av sin omgivning. Det är alltså 50/50 vad som hos äldre barn är gener och vad som är ett resultat av miljön. Såklart blir det då skillnader i barnens olika personligheter.

Sen har vi ju de 9 mer definierade medfödda egenskaperna i temperamentet som man använder sig av för att få en förfinad bild av de olika temperamentsskillnaderna, vilket görs i en graderad skala. I min bok finns dessa med men bara med en kort beskrivning för varje "trait" där man framhäver skillnaden mellan high needs och andra barn. Här kan man läsa övergripande om dessa traits:
www.childdevelopmentinfo.com/development/temp2.shtml

Här kan man få en lite tydligare bild av dessa traits fördelat på de tre temperamentstyperna:
www.acamedia.info/sciences/sciliterature/origin_of_personality.htm

Angående extrovert och introvert, läste tidigare att ungefär 70% av "highly sensitive" som min bok handlar om, är introverta medan 30% är extroverta och då tycks man bla utgå ifrån att extrovert = utåtriktade som trivs bland mycket människor medan introvert = svårt för stora folksamlingar och ogillar främlingar.

Men som jag sa innan, jag tycker definitionerna för vad som är extrovert och introvert är svåra och jag kan inte sätta in dottern i något av de facken. Hon ogillar främlingar ja, hon trivs inte i stora folkmassor och är inte impulsiv i sina handlingar. Hon är i mina ögon introvert rent socialt, men emotionellt är hon typiskt extrovert då hon är impulsiv och inte alls reserverad rent känslomässigt. Dock är det ju sociala egenskaper man verkar mäta med extrovert/introvert.

Någon som har mer koll på detta eller har funderingar?

en.wikipedia.org/wiki/Extroversion_and_introversion
Här kan man bla läsa att introverta är människor som får förnyad energi av reflektion, och dräneras av interaktion.
Extroverta människor är tvärtom och dräneras av att spendera tid för sig själv och får förnyad energi av interaktion och då helst i större grupper av människor.

Utifrån det blir det oerhört tydligt att jag själv är introvert. För mig krävs det energi att vara social och jag känner mig ibland mentalt utmattad efter att ha varit extra mycket bland andra människor. Ändå är jag ju inte en sådan som trivs bäst för mig själv jämt utan tycker om att träffa kompisar, gå på fester och umgås med människor. Bara det att det helt enkelt kräver energi och sedan måste jag "ladda batterierna" hemma helt enkelt. Inser att många andra aldrig behöver ladda några batterier utan samvaron i sig ger energi istället. Jag tycker detta är intressant, sorry att jag spammar lite idag

Ska erkännas att jag inte riktigt ser kopplingen mellan extrovert och att inte kunna lugna ner sig själv när man har ett sammanbrott, allra helst som litet barn. Det kan absolut inte vår dotter, och jag kunde det då rakt inte då jag var liten heller (jag brukade svimma i affektutbrott och gjorde så tills jag var 5-6 år).

Som jag ser det så handlar extrovert och introvert om sociala egenskaper, inte emotionella (och förmågan att reglera känslor hör ju till den emotionella utvecklingen som sker i samspelet med en anknytningsperson).

Vår dotter som är 3 år och 5 månader går inte på dagis alls eftersom jag är föräldraledig just nu. Dock gick hon på dagis en period då hon var 2-2½ år ungefär. Men då lekte hon ju inte alls på samma sätt som hon gör nu, har ju ett par kompisar i ungefär samma ålder som hon brukar få träffa regelbundet. Märktes när vi tog hem henne att hon fick det bättre hemma, även om hon aldrig var direkt ledsen eller så på förskolan.

Ok, förstår vad du menar. Det är samma här faktiskt, att ignorera gör bara saken värre...

Nu sen jag läste den där beskrivningen av extrovert och introvert så förstår jag plötsligt bättre hur andra kan fungera, tex dessa typiska "dagisbarn" som verkligen trivs som fisken i vattnet i stora barngrupper, rörigt, hög ljudvolym och mycket stim och stoj. För dem kräver det liksom ingen energi, det är så de mår bra helt enkelt. Jag har liksom alltid tänkt att sådant kräver energi, för alla människor. Att det helt enkelt kan bli för mycket av allt sånt. Dottern var dock märkbart tömd på energi efter en dag på dagis...

Vår dotter blir hyper på alvedon! Vågar inte ge henne det på kvällarna längre för då får ingen sova
Hade ingen aning om att man kunde vara så känslig mot vissa ämnen i läkemedel...

Ja vår stora sov uselt hur länge som helst... fast hon sov periodvis bra ända sen hon föddes, så det har liksom varit en berg- och dalbana med henne hela tiden. När hon var drygt 2 år tog vi bort dagsvilan helt eftersom läggningarna började bli katastrof. Efter det kan man nog säga att hon överlag har sovit mycket bättre. Hon sov då i eget rum (eller vad man ska säga, det är en halvvägg öppen in till oss så det är bara som avdelat) men hon kom i princip alltid över till vår säng någon gång under natten. I oroliga faser kom hon tidigt, ibland redan innan vi lagt oss, och ibland inte förrän framåt morgonkvisten. Fåtalet gånger sov hon hela nätterna i sin säng (men det har hon gjort ända sen hon föddes, någon enstaka gång då och då).

När hon var knappt 3 år fick hon syskon. Då blev det väldigt oroligt med sömnen och hon ville uteslutade sova i vår säng. Det blev ju väldigt trångt eftersom lillan också bara ville sova med oss (helst ovanpå). Eftersom vi absolut inte ville förskjuta storasyster och få henne att känna sig utanför nu när hon så tydligt behövde känna sig som en i gemenskapen så flyttade vi helt sonika in hennes säng och ställde den intill vår. Så fort hon reste sig upp så vaknade ju jag eftersom jag ändå sov så lätt pga bebis, och då sa jag bara till henne att vi finns här och att hon kunde lägga sig ner igen. Andra natten sov hon hela natten och så fortsatte det i flera månader! Ärligt talat fattar jag inte att vi inte gjort så tidigare, då har hon ju sin säng men ligger ändå nära oss! Så det brukar vara mitt standardtips nu för tiden när jag hör om äldre barn som sömnstrular. Men sen är ju frågan såklart också varför de vaknar. Vår tjej sover oroligt och behöver vår närhet och trygghet när hon vaknar. Periodvis har hon mardrömmar och blir rädd för allt möjligt som ljud utifrån, ljus från bilar osv. Nu sover hon i sitt rum igen i en ny säng och det fungerar jättebra, hon sover oftast hela nätter nu men ibland får pappa gå över dit och lägga sig med henne. Nu har lillasyster hennes gamla säng som står intill vår.

Jag vill nog säga att sömnen blev överlag mycket bättre efter att hon blev 2 år, ganska länge då (ända tills lillasyster föddes) så märkte vi inte ens att hon kom över till oss, hon var tyst och smög försiktigt ner så vi vaknade inte ens. Därav fick ju vi sova hela nätterna även om hon hade ett uppvak för att byta säng. Då blev det verkligen en omställning sen när lillasyster kom att plötsligt vara vaken en massa på nätterna igen och amma osv

Angående boken "The highly sensitive child" så har jag i princip läst hela nu, även om jag vissa delar bara har ögnat igenom. Men jag vill bara säga att man får ju läsa den boken kritiskt och med lite sunt förnuft precis som alla andra böcker. Stora delar av boken är väldigt bra och informativa, men det finns vissa saker som jag reagerar på och det har ju kanske att göra med att författaren trots allt kommer från USA.

Ta detta med att hon lät sin bebis ligga och skrika i sängen tex, där tveksamheten hos henne låg i att hon inte ville lära sin bebis att bara man skrek tillräckligt länge så kom någon och tröstade (och det är ju exakt vad de ska lära sig ju!!). Tills hon sedan kom på att man kunde göra ett "tält" ovanför spjälsängen. Men tyvärr får hon det ju att låta som att det är helt ok att de får ligga och skrika, men att det är bättre att göra ett tält och sedan lämna dem ensamma eftersom fysisk närhet enligt henne är något som bör undvikas åtminstone när de är överstimulerade.

Självklart är det i sig en bra idé att "bygga in" bebisen för att minska intryck, men själv vet jag med säkerhet både av erfarenhet och kunskap att det är mycket bättre att de får ligga nära om de är ledsna och har svårt att sova, fysisk närhet kan inte vara för stimulerande ens för en överstimulerad "high need", då skulle i så fall hela det biologiska systemet kollapsa. Närheten är liksom grunden till all utveckling, viktigare för spädbarnet än både mat och sömn, och framförallt så frigör fysisk närhet hormonet oxytocin som inverkar lugnande och avslappnande på barnet. Men man behöver ju inte gå runt och vagga eller hoppa som en dåre eller så (vilket vi gjorde felet med första dottern) utan man kan ju bara ligga helt stilla med bebisen i ett mörkt rum och inge lugn och trygghet. Är man själv stressad däremot så påverkar ju det bebisen såklart.

Dessutom innehåller den åtminstone ett faktafel som jag direkt reagerade på. Eller hon skriver att hon inte sett några samband mellan temperament och anknytning, i sin undersökning. Men annan forskning har visat att barn med känsligt temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning (se tex Cole mfl "The development of children" 2010) och det tycker jag är helt logiskt då dessa barn av naturen är svårare att tillfredställa. Alltså har de högre krav på vad som är ett "good enough" föräldraskap.

Annars håller jag med om att detta att man stimulerar för mycket, bus och skoj med en kinkig eller tyst bebis är ju mer regel än undantag. Det har varit ett problem för oss då omgivningen alltid har stimmat upp och härjat med barnen om de varit ledsna, tystlåtna, blyga, försiktiga, trötta etc. Istället för att ge lite utrymme för barnet/bebisen att få ta det lite lugnt och få vara ifred en stund.

Och jag håller helt med madeleineh. Ju äldre vår andra blir desto tydligare blir det att hon inte alls har samma känsliga temperament som sin storasyster. Tex vaknar hon nästan alltid med ett leende. Hon reagerar inte alls negativt på främmande människor, platser etc, tvärtom många gånger positivt!! Hon är generellt sett väldigt nöjd så länge hon är mätt och utsövd. Hon blir inte hysteriskt panikslagen så fort hon ramlar (trots att jag, av gammal vana, springer dit och ojjar mig för minsta lilla men blir alltid lika förvånad när hon tar allt med en klackspark och jag behövdes inte ens!) är hon trött så somnar hon utan större kruseduller nästan jämt, oavsett om vi är på stan, mitt i ett köpcentrum eller hos bekanta någonstans. Hon har faktiskt inte varit rädd för något eller någon alls sedan hon föddes och reagerar inte heller på ljud, ljus eller konstigheter så som första gjorde och fortfarande gör. Jag har nästan alltid kunnat duscha medan hon utan problem kan vara någonstans i krokarna och pyssla på med sitt. När hon blir ledsen så är det inte från 0 till 100 på en halv sekund utan det finns utrymme för att tex kissa färdigt om något hänt, utan att det ska låta som att hon är på väg att dö! Men hon har också haft ett stort närhetsbehov och blev buren mycket under det första halvåret samt att hon absolut vill samsova. Hon ammar väldigt tätt på dagarna, oftare än sin storasyster. Skillnaden är bara att hon helt enkelt inte är lika känslig och krävande, hur man än ser det.

Det jobbigaste med henne är att hon gillar att vara nöjd även på nätterna, alltså vaken! Det är svårt att hitta en balans med sömnen och titt som tätt kan hon vara vaken och superglad och sprudlande mitt i nätterna... istället för att skrika som en stucken gris som storasyster gjorde varje gång hon vaknade nattetid, så skrattar och pratar istället denna lilla tös nätterna igenom... när hon vaknar uppe och vi andra är ner så "ropar" hon och tystnar sedan tills man kommer, medan första skrek hysteriskt ofta en bra stund även efter att man tagit upp henne i famnen. En så fruktansvärt stor skillnad i personlighet är naturligtvis inte min eller vår förtjänst. Tror man verkligen det så har man faktiskt missat en stor del av de biologiska aspekterna kring människans utveckling... enligt mig kunde vi lika gärna ha fått lillan först och hon hade ändå varit lugn som en filbunke.

Det är ju jättesvårt att uttala sig bara utifrån det du skriver... men om du är orolig att det beror på anknytningsproblem (eller andra utvecklingspsykologiska faktorer) så tycker jag faktiskt att du ska ta upp detta med bvc, dvs om du känner att du har en bra kontakt med dem där och att de tar dig på allvar. Du kan också vända dig direkt till bup, vilket kanske är det bästa. Det är en jättestor fördel att han fortfarande är så liten eftersom det är lättare ju yngre de är om det nu rör sig om anknytningsproblem. I vissa kommuner finns det särskilda kontaktgrupper för familjeproblematik som just anknytning, samspelssvårigheter, kommunikationsproblem osv (familjeresursteam brukar det ofta heta) och detta är inom soc som man brukar kunna kontakta direkt. Jag tycker det är en jättebra funktion eftersom man arbetar med familjen i sin helhet, då ser man också mycket bättre de samspelsmönster som finns i familjen.

Oavsett så tycker jag ni ska söka kontakt gällande detta på något håll eftersom det kan vara bra att utreda om och i så fall vad det är som orsakar problemen. Det låter onekligen mycket jobbigt att inte kunna förstå alls vad han vill, och han är så arg jämt, trots att han är så liten!