Överlevnadsbarn

Helt fantstiskt skönt för er bägge, Just nu är min lilla 13 månaders kille helt helt hopplöst omöjlig. Strular med sömnen och maten samt när han är vaken så måste han va igång hela tiden kan inte sitta en minut. det måste hända saker heeeela tiden annars blir han arg och missnöjd. Jag får inte heller gå en meter ifrån. Håller på att bli totalt knäckt just nu. Det har ju varit sähär mer eller mindre alltid men vissa perioder är mer intensiva på något sätt. Han går verkligen på med hela kroppen trots han är hur trött som helst får jag knappt honom still. det kan ta upp till 2 timmar att lägga honom. Alla tips är välkomna om ni känner igen och har hittat någon bra metod.

En liten uppföljning. Min son är 18 månader nu och har precis blivit inskolad på dagis. Det går förvånansvärt bra och han älskar att få utlopp för all sin energi. Jag trodde det skulle bli stora tårar (men det kommer kanske)
Fortfarande Mycket mycket mycket energikrävande och man mår nästan lite dåligt att vara själv med honom för han tar allt! Är han bara på gott humör går det väl för sig men när det är något som stör som en liten förkylning eller tandsprickning, lite för trött, Då rasar hela världen och inget hjälper. man vill komma upp i famnen men väl där försöker man ta sig loss, blir man nersläpt igen då kastar man sig på golvet och vrålar, För att vara helt nöjd måste jag  hålla hans tempo. och det går ju bara inte så många utbrott och känslostormar varje dag blir det. Gränser har naturligtvis blivit nödvändiga att sätta. Vad man får och inte får göra, Blir man tilsagd så bryter hell lose men det är bara att bita ihop och vara benhård och det tycker jag att jag är bra på men man väljer sina fighter, Småsaker säger man inte alltid till om.. jaja pilla du på fjärrkontrollen till tvn va gör det om du byter kanal,  man måste få utvecklas/upptäcka tänker jag. Men saker som att kasta maten på golvet hälla ut mjölken avsiktligt osv där säger jag ifrån (men det är ett sundhetstecken att testa gränser, så får man väl se det) Nu är det för mig iaf mycket lättare att se när han r ledsen "på riktigt" eller när man bara är gnällig och trotsig för att han inte får göra som han vill och då tycker jag inte synd om honom tvärtom jag blir nog ganska kall och säger " ska det vara så här tråkigt vill inte mamma vara med o leka mer, då kan jag gå ut i köket och ta en kopp kaffe istället" Då vrålr han ännu högre och vissa kvällar så håller den sinnestämningen i fram till han somnar matt och utpumpad av alla stormar med en ganska kass sinnesstämning. Så många ggr man kliar sig i huvudet och undrar vad man håller på med. är man ute och cyklar eller på rätt spår ibland??!
Så skönt ibland att kika in här på sidan för att få lite bekräftelse på att man inte är ensam med att ha stans jobbigaste unge (som man ändå älskar gränslöst såklart <3)

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev! Min son är 2 år nu. Vissa saker är nog kanske lättare nu när han förstår mer, men humöret och temperamentet är verkligen kvar och oroar mig ganska mycket! Han utvecklas i fullt normal takt i övrigt, jätteduktig på att prata, komma ihåg saker som har hänt, när en liknande situation uppkommer drar han genast paralleller till den förra. Han är fortfarande ett energiknippe och är som lyckligast då han får utlopp för energin genom att springa, hoppa och spela boll, han vet hur siffror ser ut, även om han inte vet vilken som är vilken, han kan en hel del färger. Han älskar 5 myror men orkar bara sitta still där högst 20 minuter men ofta mycket kortare, som sagt mycket energi, tyvärr är denna energi allt som oftast negativ, han blir liksom arg för inget, och så har det eg varit hela tiden. Men nu är det intensivare på ngt vis.. Är vi i affären får han panik efter 10 min i vagnen eller redan i bilen på väg dit. Jag tänker att om han är så negativ redan nu, hur kommer han vara när han är 6 år? Han är sällan spontant glad eller reagerar glatt när man skojar osv, missnöjet tar ofta överhand, hur vänder man det? Vill att han ska känna sig glad och nöjd, inte arg och misstroende, jag har ju verkligen gjort allt för att ge all min kärlek och gör, och ändå är han så missnöjd och arg på hela sin tillvaro, jag vänder ut och in på mig själv snart..

Dan Syndrom>> Gillar verkligen din blogg och följer när jag hinner, men är kass på att kommentera.. Skrattade högt åt "ninjapärlande" precis så hade nog min son med gjort

Samboo>> är väldigt nyfiken på hur allt har gått för er? Har läst din blogg med! Många tänkvärda saker, man känner klart igen sig:)

Liljan75>> åh, så himla drygt just för man vet inte vad den här ilskan bottnar i? Varför bli så arg för inget, hur är din son mot andra? Min kille fungerar bra på dagis och i andra sociala sammanhang oftast men hemma mot speciellt mig är han arg och krävande jämt, det är jättesvårt att inte bli stressad när det krävs till man kvävs:/ hur gick det för er på 2,5 års kollen? Tyckte BVC att det är normalt att alltid vara arg? Jag har tänkt mycket på diagnoser som
Aspbergers men vissa saker stämmer inte alls, min son har god finmotorik och grovmotorik, har inga problem med att se en i ögonen och leker fantasilekar mm, finns tydligen ngt som heter odd, är en beteendestörning som låter ganska mycket som min son, user.tninet.se/~fxg297r/nep_trotssyndrom_och_uppforandestorn.htm Men det står liksom inget om hur man behandlar eller hjälper barn med denna diagnos, ganska deprimerande läsning..

Läser en bok om fighting-relationer. Mycket intressant och stämmer nästan till punkt och pricka på min son. Barnet manipulerar till uppmärksamhet, vet precis vilka knappar det ska trycka på. Dvs skillnad på effekt och affekt, är det effekt barnet är ute efter väder humöret på studs när han el hon får det hen är ute efter.. Medan vid affekt så är barnet ledset/ hysteriskt/desperat på riktigt. Barn i fightingrelationer slår tex inte sin kamrat för hen är elak utan för att få en reaktion! Osv osv.. Har inte läst ut boken än men känner igen mig i väldens mycket

Liljan75>> Jag känner verkligen igen oss. Min S ar väldigt lätt ta ta till tårar och va känslig om ngn är för på. Men han har också morskat up sig väldigt nu och vågar kontakta kamrater på dagis och när leka vi träffar vänner, Vilket jag innerst inne tycker är skönt att han vågar säga ifrån osv för i början var jag orolig över att han kulle lida av att han inte vågar säga ifrån.
Skönt att du inte känner igen er i alla diahgnoser:) Jag letar som besatt emellanåt när det bara blivit för mycket. men min son är väldigt  med också. känns som han har väldig koll.
Det är helt klart hans humör som är det jobbiga, Men sen jag läste min bok om fighter relationer (som jag rekomenderar så varmt) så har något innom mig hänt,. jag har inte längre så dåligt sammvete för att jag inte klarar uppgften som mamma osv och bara genom att lyfta det från mina axlar så upplever jag inte alls komflikerna å samma sätt och jag har mycket lättare at styra upp dem. Nu har det bara gått ett par dagar men jag ser verkligen saker och ting i ett nytt ljus och jag kommer garrantera köpa boken så jag kan finna stöd i de tuffa perrioderna. här är en länk till en sida om boken/problematiken.

www.skolledarna.se/SiteCollectionDocuments/Skolledaren/Fighterrelationer.pdf
 

Samboo>> det blev lite förvirrat för mig med familjeliv när man plötsligt skulle byta namn. Försökte skriva till dig att jag blev glad över din fråga om gästskribent:) men hittade inte dig! Det där med att låsa sig i sitt tänk är verkligen precis som min son, jag har provat med oberäkneliga drag när jag märker han använder teater/ fejkutbrott och då blir han helt ställd! Jättekul att höra att han är som dag och natt jämfört med innan, det ger en själv lite hopp (som har en nyss fyllda 2) livet med min son är en bergochdalbana på så många sätt, men jag är fast besluten över att ORKA med honom och fortsätta överösa honom med massa massa kärlek för jag tror att ju mer jag ger nu desto mer vinner jag på det sedan för vet han att man finns i vått och torrt så blir han trygg och mer och mer självständig hoppas jag! Tror inte man kan straffa ett överlevarbarn med att nonchalera så de lär sig! Va tror ni?

Va kul! Som sagt vi är nog fler än vad som syns utåt som kämpar varje dag med barn som kräver all ens energi. Jag kan tex när min son lägger sig på golvet och skriker göra likadant, då avbryter han tvärt, han studerar mig när han gör saker han vet att han inte får, nu ist för att skälla på honom aja och fya tar jag antingen bort saken eller honom utan tilltal osv, jag ger honom inte uppmärksamheten han är ute efter, däremot försöker jag ge honom uppmärksamhet mycket och ofta när han inte kräver den av mig genom att gnälla skrika ha sönder osv för att bekräfta honom, inte hans illdåd,det har gått bra faktiskt men det är ett helt nytt sätt att agera för mig för jag har varit inne i ett helt annat ekorrhjul innan där jag vädjar till honom med mutor osv bara för att vi ens ska komma utanför dörren osv, jag kommer behöva rätt mycket tålamod träning och stöd tror jag! Men hoppas jag hittat rätt tänk