Lära barn "artighet"?

Jag är själv extra artig när hon är brevid och tackar för maten, tom fast jag själv lagat den.. Jag har aldrig tvingat henne att tacka eller säga förlåt osv till folk däremot. Men jag har frågat om hon kan säga tack när hon fått en present, men har hon inte gjort det har jg tackat åt henne. Det har kommit successivt att hon lärt sig sådant. De ser ju hur andra gör. tycker inte om när folk tvingar barn till sånt innan de själva har fattat poängen med det.

Jag har av någon anledning begåvats med artiga barn. Jag vill gärna tro att det beror på att jag hela tiden försöker att vara artig mot dem. Vill jag ha hjälp så ber jag snällt (de första gångerna), och får jag hjälp så tackar jag så mycket. Och så är jag noga med att poängtera hur mycket jag uppskattar när de är snälla mot varandra och mot andra, och ger dem ibland små belöningar bara för att de är så rara. Och förklarar hur det kan kännas för andra när man inte är så snäll.

Vår dotter har sagt tack för maten sedan hon var 1,5 år. Det är hennes far som har lärt henne det, han är mycket för detta med bordsskick, dock är vi inte så noga med att hon ska äta med bestick till exempel. Vi tycker att det är viktigare att ätandet är en positiv upplevelse för henne och att hon får i sig mat, än att man ska sitta och tjata hela middagen igenom. Visst, det är viktigt att lära barn att vara artiga, men man måste vara medveten om barns mognad i empati och förståelse så att man försöker lära dem när de faktiskt KAN lära sig det, det är till exempel helt naturligt att en två-åring har svårt att skilja på mitt och ditt, det handlar ju inte om att de är ouppfostrade. 

Det börjar med en gång man får barn tycker jag för det börjar hos föräldrarna, hur de är mot varandra och andra.
Barn lär det vuxna gör, att själv vara artig mot andra och barnet
Exempelvis säga "tack"; "ursäkta mig"; "förlåt jag hörde inte vad du sa, säg det igen tack" "har du tid att komma?" "är det ok att jag...?"  

Jag tror det till viss del har att göra med hur de ser att man som förälder beter sig. Eftersom jag säger tack så säger de tack. Men när de är i sociala situationer så kan de bli blyga och då kommer de av sig. Jag brukar inför tex kalas (och diskret på själva kalaset) påminna om grattis, varsågod, välkomna, tack osv. Sen tror jag lite det beror på barnets person och i vilken fas i livet de befinner sig. Är de blyga, på dåligt humör, upptagna med att utveckla någon annan förmåga eller befinner sig i någon liten eller stor kris så kan de bli tysta fast de eg vet hur man ska göra. Sen överraskar de plötsligt med att vara hur kompetenta som helst.

Att uppmärksamma andras behov är ju något större men även där tror jag det har att göra med att de själva får uppleva hur någon uppmärksammar deras behov. Och även där kan det gå upp och ner. Men barn är ju rätt självupptagna så det dröjer nog längre innan de klarar av att ha fokus på andra och stå tillbaka själva. Än det dröjer innan de är normalt artiga så att säga.

jag tycker ungarna beter sig ungefär som man själv gör. vi brukar tacka varann för saker, ursäka oss, säga kan jag be och få, eller är du snäll osv. vi brukar ofta påminna varann om att vi gillar varandra och förklara att man blir glad när nån gör nåt snällt mot en.

detta har resulterat i en artig och väldigt rar treåring. det sötaste är när hon sitter och förklarar för sin ettåriga lilla syster att "du är så och gullig och jag blir så glad när du klappar mig så fint". man hör sina egna ord klinga genom den där lilla munnen.

Min dotter säger till och med förlåt när hon ramlar. Bättre en gång för mycket tycker hon.

Vi har sällan aktivt lärt barnen artighet, utan de har härmat oss och varandra. Tack, Varsågod, Tack för maten osv är självklarheter. Däremot Kan jag få ...? verkar vara svårt, så det får vi påminna om.

Jag tror det ligger mycket i vad ni säger, att barnen gör som man gör

Jag är på gränsen till överartig ibland, för jag tycker att det inte "kostar" något att säga tack, ursäkta eller be snällt om mjölken.

Vi försöker påminna dottern om såna saker, men det är såklart ingen katastrof om hon inte gör det. Hon vet iaf hur man "ska" säga, och säger också så när hon kommer ihåg.

Det jag menar med att i viss mån ta hänsyn till andras behov är absolut inte att man alltid ska stiga tillbaka för alla andra, utan mer det här att man kanske lär sig att man får dela på godisarna så att det räcker till alla, även om det betyder att man får mindre själv. Eller att man får vänta på sin tur och inte tränga sig före andra barn till rutchkanan

Jag gissade iofs att du menade det men det är nog även på den nivån en mognadsfråga såväl som en fråga om att själv bli bemött generöst. Om man vet att man får kan man lättare avstå. (Min dotter gav bort alla sina pepparkakor till personalen på sjukhuset. För hon lever i trygg förvissning att hon kommer att få när det känns viktigt för henne.)