Familjer med en eller två mammor - vad säger ni till era barn om deras ursprung? Donator, pappa osv.

Om donatorn kommer att ha en föräldraroll eller liknande till barnet tycker jag att ni ska förklara processen. Om donatorn inte kommer att ha kontakt med barnet tycker jag inte att ni behöver förklara det förrän barnen blir äldre, det är ju faktiskt du och din fru som är föräldrarna. :)
Tyvärr vet jag inte många ställen för regnbågsfamiljer, kanske finns det någontng på QXs qruiser?

Kanske kan ni skoja om att storken kom med halva ägget? :P

Hej vi har två barn 5 och två år gamla. Båda är gjorda med anonym donatorsäd. Vi tycker  det är viktigt att ge svar (på barnets nivå) tidigt dvs när barnet först frågar och sedan kan man utveckla mer och mer under tiden. Vi känner att det stärker barnen att kunna ha koll när frågorna från andra kommer. Vi har sagt att när två mammor vill skaffa barn så behöver de bebisfrön, dessa kan de få hos en doktor där snälla män som vill hjälpa till kan lämna in dem. Sedan stoppar man in dem i snippan där de möter ett ägg och så kan det bli en bebis. Vidare har vi också förklarat om mammor och pappor, att mammor är en förälder med snippa och en pappa en förälder med snopp, efter som vi båda har snippor kallas vi för mammor och att annars är det inte någon egentlig skillnad på mammor och pappor utan att alla människor är olika. Vi tycker det är viktigt att inte måla upp en bild av donatorn som en potentiell "pappa" då våra barn aldrig kommer att träffa honom vilket vi även sagt.

Vi tycker det är lika bra att komma med "sanningen" på ett enkelt sätt redan från början så att man inte måste gå tillbaka och nysta upp något som man sagt för att göra det enkelare för sig själv eller för barnet.

lycka till!

Man kanske inte behöver förklara så himla mycket när barnet är så litet? Alltså inte säga så mycket mer än att familjer ser olika ut.

Jag har inte fött mina barn, det har två andra kvinnor gjort, i länder långt borta. Att dom kom till mig och min man för att de behövde familj pratar vi om när de frågar, liksom om deras länder och när vi hämtade dem. De vet att en del kommer direkt till sin familj från mammas mage, en del får ta omvägen om ett barnhem. En del har en mamma och ingen pappa, en del två mammor som bor tillsammans osv. Om man håller det enkelt blir frågorna ofta inte så många utan växer i takt med barnet så att säga.

Grattis till tillökningen!

I vårt fall är det en killkompis som donerat, jag har känt honom sen jag var fyra. Till vår snart sexåring och vår fyraåring har vi pratar om att det är tack vare X som vi fått bli en familj, att han hade något som vi behövde för att få bli familj.

De träffar X rätt ofta, han kommer på middag någon gång i veckan, även om han så klart inte har en föräldraroll. För ett tag sedan sa vår mellis till X 'och tack att du gav det där så att vi fick bli till' 

Vi har en pojke som snart är tre och en flicka som snart är ett år. Båda blev till genom donatorinsemination. Vi har förklarat att jag och deras andra mamma ville ha barn tillsammans och för att vi skulle få det åkte vi till ett sjukhus och fick hjälp. Vår son accepterar den förklaringen än så länge. Vi har fått lära oss (jag tror av Mamamia-söder-personalen) att det är viktigt att låta bli att använda ord som "förälder" eller "pappa" när man egentligen talar om donatorn. Att det är viktigt för barn att förstå att det inte finns någon pappa, om det inte gör det, utan att barnet har två mammor.

Det är verkligen ett svårt läge till föräldrarna, men jag tycker att barnen helt och hållet har rätt att vill och veta hur det var som de egentligen blev. Vi kan inte neka deras biologiska pappa eller mamma eftersom det kommer hos oss och det kommer aldrig förändras. Vi kan inte neka den bästa gåvan från naturen: att bli en person, trots allt donator, genmanipulation, surrogat mamma eller sån.

Det går bra att förklara så småningon för deras ålder. Jag tänker att förebilden från pappa och mamma är viktig i deras utveckling,

Lycka till!!

vi har sagt att vi fått låna frön av en snäll man och att vi på det sättet fick barnen.

vi har en donator som kommer och hälsar på ngn gång om rået men är inte käns för barnen, dock kommer de få veta vem han är när de är tillräckligt storao ch om de VILL veta.
då kommer det inte vara ngn främling utan ngn som de faktiskt har träffat förut. nu är han bara " vän till familjen"

Ungefär så har ju vi också, men senaste gången vi träffade honom så berättade jag innan att det var X som vi fått bebisfrön av, så att han och lillebror kunde bli till.
Jag berättar för att avdramatisera - för att barnen ska ha känslan av att "alltid ha vetat det", för det innebär ju att man måste börja berätta och säga det innan de är stora nog att förstå. 
Hur tänker ni när ni bestämde att inte berätta förrän de frågar? Finns det inte risk att det blir en större grej, eller känsan av att något hållits hemligt?
Menar inte att kritisera, är så intresserad av hur andra tänker, är själv ibland så osäker på hur man ska göra. Finns ju inte så många exempelfamiljer runt omkring oss.
 

det var för barnens och hans skull. vill de inte veta så behöver dom inte. och han kommer inte vara en del av deras liv så därför vill vi inte sägta det redan från barnsben heller.

när de är så små vill vi att de skall få in ordentlgit att det finns 2 mammor men ingen pappa. vet de vem som gett oss "fröt" är jag orolig att det lätt går över till att de kommer kalla honom för pappa. vilket inte är ok med oss eftersom han inte är ngn pappa.

det är svårt att förklara :)

Jag tror jag förstår precis! Jag undrar själv hur det kommer bli nu, om barnen kommer kalla honom för pappa, när vi försöker säga att "ni har ingen pappa ni har en donator istället". men när det är en som finns och som man träffar, ävenom sällan, så blir det ju konstigt.
särskilt när olika vuxna runt om som inte fattar eller är okänsliga, frågar om pappan, och kallar det så. Och när de frågar så så vet ju jag att de menar den vi kallar donator. Men det är ju lite mycket teori för en tvååring. Så att säga... :)

Vi har pratat mycket om att familjer ser olika ut, att i vår familj finns två mammor och så vår dotter, i andra familjer finns två pappor, i en tredje en mamma och en pappa tillsammans. Vår dotter är väldigt trygg i det. En dag kom hon hem från dagis och berättade att en kompis trott att hon hade en pappa "Men då sa jag NÄÄÄ jag har faktiskt ingen pappa. Jag har TVÅ mammor". Vår dotter kom till med anonym donatorssäd så det har varit väldigt viktigt för oss att inte tala om någon pappa. Vi har inte använt ordet donator heller utan förklarat att två mammor som blir kära och vill ha barn tillsammans åker till ett sjukhus för att få en spermie eftersom mammor bara har ägg i magen. Spermien och ägget blandas inuti magen och så blir det en bebis. Vår dotter har klurat på det där i perioder men verkar tycka att förklaringen är vettig. Med åldern kommer säkert andra frågor och det viktigaste är nog att försöka svara så rakt på sak som möjligt...

Vi har två killar med privat insemination och de har en pappa och hans man som de träffar regelbundet. Dottern har en donator och då säger vi att vi var på sjukhuset och fick bebisfrön. Hon säger pappa till killarnas pappa och detta tycker alla är ok. Nummer fyra kommer oxå bli genom donator och det blir nog lika som för dottern.

Nu är ju min son så pass liten än och jag är singel, så vi har ju inte något "problem" men självklart har jag och Johanna (Loves mamma) pratat om hur vi ska göra och säga till Love när jag hittar mr right. Vi har sagt att vi kommer nog inte säga så mycket utan det ska bli en helt vanlig grej för honom. Love har nyligen börjat dagis och vi har pratat med personalen och med hjälp av dem så ordnade vi ett föräldramöte och vi blev otroligt välmottagna och accepterade.

Vi har också nyligen varit på vår sons förskola och fått chans att informera personalen och ha diskussion. Det kändes jättebra, de var väldigt öppna, frågade mycket osv. Vi berättade då hur vi täbker, och vad de kan svara om andra (större) barn frågar saker. Att vi tänker att när en man blir förälder så blir han en pappa. Men när en man ger bort en spermie till någon annans familj så kallas han en donator. Att en del barn har en donator istället för en pappa - ja, i heterofamiljer kan man ju ha en donator och en pappa. Man säger ju inte att de har två pappor tror inte jag, så varför skulle man kalla det för det bara för att den platsen är "tom" i vår familj.
 
En sak som de tyckte var bra att höra också var att vi pratade om att mänga har så mycket känslor kring vad det innebär att "sakna en pappa". En hel del barnhar ju det som trauma, har blivit lämnade osv. Men det har inte våra barn- att inte lägga på ett helt paket av vad det kan betyda för en, börja ycka synd om osv. Jag tog ett exempel med en kompis barn som ibland är ledsen för att han inte har en storasyster. Och det kan man ju vara, men då kan det vara lättare att se det för vad det är. Familjer ser olika ut. Just han har ingen storasyster. Det kommer inte vara någon stor grej för honom alltid. Men visst kan man längta efter lite vad som helst. Typ så.

Det kändes bra, och som att vi kommit fram till mycket mer om hur vi ska förklara och prata i vår familj nu.