bävar inför förlossningen, trots omföderska..

jag kände likadant som du. nu har ja gått över 10 dagar med andra barnet och har bytt ut mina sökord till "sätta igång förlossning" istället för "förlossningskomplikationer" eller "smärtlindring". oron ägger sig med tiden... iaf för mig. Man har liksom inte så mkt alternativ..

Jag bävade också inför förlossning nr 2, även om inte förlossning nr 1 tog 1 dygn så var det iaf inte skönt att klämma ut en bebis på 4,2 kg.

Förlossning nr 2 gick iaf MYCKET fortare än nr 1. Värkarna före kändes inte alls så värst jobbiga, så jag var hemma länge och tog det lugnt. Fattade nog inte hur nära det var, för det kändes inte alls lika jobbigt som nr 1.
Väl inne på förlossningen, så gick vattnet och efter 2 timmar på förlossningen kom det ut en liten tjej på 4,2 kg (hon också). Jag hann bara få lustgas, men det hjälpte alltid nåt.

Jag hade både lustgas och ryggbedövning under förslossning nr 1, men hann inte få ryggbedövning med nr 2. Lika bra det kanske, för det gick så fort att en ryggbedövning mest hade kännts jobbig efteråt.

Det sägs ju att förlossning 2 osv...går mkt snabbare än den första. Så försök att ställa in dig på det. Kanske du skulle planera att ta ryggbedövning, så kanske du iaf känner dig lugnare innan? Det var verkligen skönt att ha den under nr 1 tyckte jag, spec då man var "ny i branschen" då
Jag var helt inställd på ryggbedövning med nr 2 också, men det hanns inte med och då var det inte så mkt att fundera på just då. Men själva tanken hade iaf haft en mycket lugnande inverkan på mig månaderna innan.

Jag har bf 7/3 för andra barnet och hade en smått långdragen och dryg förlossning med ettan. Har kontakt med aurorabarnmorska för att få hjälp ffa med tekniker för att kunna vara mer lugn och mindre rädd i förlossningsarbetet, och det känns positivt än så länge.

Med ettan tog jag eda, och det känns som en bidragande orsak till att förlossningen drog ut mer på tiden än den annars skulle ha gjort. Å ena sidan är jag rädd för att ta eda igen om det skulle bli samma sak under andra förlossningen, men å andra sidan är det ju stor chans att den andra förlossningen blir snabbare än den första ändå.

Hur som helst, oavsett om det är första eller andra (eller kanske till och med fjärde?) tror jag att det är helt naturligt att fundera på om det kommer att gå bra eller inte (även om kanske inte alla gravida gör det). Skillnaden som jag upplever den här gången jämfört med första, är att mina rädslor är mer konkreta nu. Innan jag födde ettan hade jag en mer abstrakt bild av hur en förlossning gick till, hur den kändes, vad som kunde hända, vad som skulle hända osv. Nu har jag en mer konkret bild att relatera till eftersom jag har gått igenom det en gång. Jag har blivit mer medveten om hur jag vill ha det, vad som är rimligt att förvänta sig osv. Jag har upplevt de otroligt starka fysiska och psykiska känslorna, och "urkraften" i förlossningsarbetet (låter flummigt, jag vet ) som gör att det verkligen känns som att jag upplevde det primala i livet. Jag kan relatera till funderingar om smärtlindring på ett annat sätt, eftersom jag har upplevt både förlossningssmärtorna och man egen reaktion, och min kropps reaktion på dessa smärtor.

Sedan är det väl inte heller konstigt att man minns det man tyckte var jobbigt med sin första förlossning, och därför försöker se om man kan minimera risken att det händer igen på något sätt.

Om du tycker det känns väldigt jobbigt så tycker jag du ska prata med din bm

Jag skulle kunna föda idag, iaf med tanke på hur mkt jag längtar efter bebisen.
Sen lär jag väl hinna ledsna på att vagga runt med värdelösa fogar i två månader till,
och bara önska att jag fick kalva på stört.. sen har ju omföderskor i regel lite lättare
förlossning..
Men med mitt flyt så kommer jag antingen ligga o stånka i tre dygn eller föda i
bilen påväg in till lasarettet.

Min barnmorska inger inte mkt till förtroende, hon är lite otäck,
och jag lär inte byta till nån ännu äldre och tjurigare tant med ännu mer läppskägg när jag ändå
tagit mig igenom 29 veckor med denna..
Jag håller tummarna för att jag lyckas knipa tills jag är inskriven, sen får det gärna ta 10min innan allt är klart.

Jag har BF nu 22 december och jag är skiträdd... förlossningen med dottern gick hur bra som helst och snabbt så jag vet inte varför jag är rädd nu egentligen? Det var jag inte då och efter sa jag att jag lätt hade kunnat tänka mig att klämma ut ett gäng ungar till för de e värt det och nu ? Ingen aning om vad jag ska göra, har iaf pratat med BM om de men hon säger ju inte mycket mer än "mmm"

Hej

Väntar också barn nr 2 och är livrädd inför förlossningen.
Första barnet vet man ju inte vad som väntar, hur ont det kommer att göra. Jag hade väl ingen direkt mardrömsförlossning sist, men den var utdragen och jag upplevde förvärkarna som fruktandsvärt smärtsamma.
Fast allt gick ju bra och efteråt bleknade allt "onda" i hastig fart och jag mindes bara hur häftigt det var (tror jag de flesta gör).

Nu har jag BF den 20 december och sammandragningarna har ändrat sig i styrka och liknar väl mest onda förvärkar. Trycket nedåt är hemskt och bebis roterar ner huvudet (precis som han ska) så det ilar i både "murva" och ben, AJ!
Vill verkligen inte en gång till.
Jag är rädd för smärtan och att det ska ta lång tid igen, men jag är också rädd för att det ska gå så fort (som man hört att det kan göra för omföderskor) så att jag inte ska hinna få bedövningen och tvingas föda med enbart lustgas. Tre vänner har nyligen "kalvat" (omföderskor) och de hann inte få bedövning. Eller ännu värre, inte hinna in till förlossningen!

Har fått prata med en bm som specialliserat sig på förlossningsrädsla och då skrevs det in i min journal en del punkter som skulle underlätta för mig och allt kändes lite bättre. Nu är jag lika skiträdd i allafall.

Jag längtar som en tok efter bebis och jag vill få förlossningen överstökad så snart som möjligt, men så fort jag får ont så vill jag inte längre.

Jaja, ut ska ju våra små förr eller senare... det är väl bara att gilla läget

Jamen nu vet du ju på ett ungefär vad du kan förvänta dig! Det är kanske just därför du bävar.

Så var det åtminstone för mig. Inför första förlossningen var jag som ett barn inför julafton, tänkte inte ett dugg på smärtan utan tog det som det kom. Inför påföljande gånger har jag visserligen varit förväntansfull, men så har tanken slagit mig "javisst ja, det gör ju ont också!" En annan grej som gjorde att jag var oroligare de senare gångerna var att folk skrämt mig med att det kunde gå så mycket fortare. Och vi har en bit in till sjukhuset. Jag hade en relativt snabb första förlossning, sex timmar. Det tyckte jag var "lagom". Blev igångsatt de båda senare gångerna så jag vet fortfarande inte hur pass fort en spontan omfödsel skulle gå för mig. Och så blir man kanske medveten om att saker kan gå fel, då blir man också mer orolig. Av någon anledning är många människor mer än generösa att berätta läskiga saker om förlossningar för den som just ska föda. Eller också (mest troligt) är det bara för att man är så uppe i det som man suger åt sig sådant som en svamp, i vanliga fall skulle man inte ens ha hört det.

Ja, skälen kan vara många. Men jag förstår dig mer än väl.

Jag är en sån. jag berättar om hur ont det gör, och hur hemskt det var..
kanske mest för att få utlopp för mitt inbillade trauma.
Men, kvinnor har fött barn i alla tider.. och i regel så går det bra, får lugna mig med att tänka på
nån benhård kvinna i nån hydda i afrika som klämmer ut ungar på löpande band utan så mycket som
en alvedon för smärtan.
Man vill ju inte vara fjantig heller :P

Det gör nog alla. Jag också. Nu har jag tre rövarhistorier att berätta så det är ingen hejd.

Det handlar inte om att man är fjantig. Det är stort att föda barn, ojämförligt med något annat. Min största fasa har varit att inte hinna in i tid, som sagt. Har man väl kommit till sjukhuset så inbillar jag mig att det är lugnt, där kan de förhoppningsvis bemästra de flesta akuta situationer, tänker jag.

Låg ett dygn med första i totalt värdelösa värkar med alla de slags smärlindring som fanns att tillgå.. Till slut kom de med SPINALEN! Räddning!

Var gode jäkla nervös inför andra.. Pratade med Aurora eftersom en hel natts dragande med lustgas gjort att jag fick minnesluckor i tusan och det var verkligen inget jag ville uppleva med andra. Denna förlossningen skulle jag komma ihåg! Fick hur fin hjälp som helst och när jag kom på förlossningen var de fullt pålästa och medvetna om vad jag ville!
Öppningsarbetet gick galant, fick spinal vid 8 (fick panikkänslor av lustgasen) och sen kom då vår lille Emil utpluppandes!

Men den stora skillnaden är först tanken "oh fan, var det såhär ont det gjorde?", sen "ja jäkla skit va klantig man är som glömt det". Sen är ungen ute!  Och då har man glömt det igen.. Konstigt nog..

Många som jag pratat med säger att det går fortare (inte i racerfart men snabbare) och man spricker mindre, ammar lättare (här kom mjölken direkt och ungen satt fast!). Tror man allmänt är lite lugnare då man vet vad som väntar! 

Det kommer gå bra för dig! Du vet vad som väntar och på ts verkar det ändå som att du är stadig på hand ändå. (men ett stalltips är spinalen, guds gåva till andraföderskor)  

Ojoj, jag är tvärtom. Jag är rädd att det kommer att gå för fort med tvåan. Det gick bra med ettan. Tog förvisso Eda efter övertalan av bm då jag inte öppnade mig alls på X antal timmar. (Vattnet hade gått och värkarna var täta och intensiva men utan verkan.) Det gick iallafall väldigt bra. Men man hör så många omföderskor som nästan får barn i köket. Det är jag nervös för. Jag vill ha samma som sist.