bävar inför förlossningen, trots omföderska..

Jamen nu vet du ju på ett ungefär vad du kan förvänta dig! Det är kanske just därför du bävar.

Så var det åtminstone för mig. Inför första förlossningen var jag som ett barn inför julafton, tänkte inte ett dugg på smärtan utan tog det som det kom. Inför påföljande gånger har jag visserligen varit förväntansfull, men så har tanken slagit mig "javisst ja, det gör ju ont också!" En annan grej som gjorde att jag var oroligare de senare gångerna var att folk skrämt mig med att det kunde gå så mycket fortare. Och vi har en bit in till sjukhuset. Jag hade en relativt snabb första förlossning, sex timmar. Det tyckte jag var "lagom". Blev igångsatt de båda senare gångerna så jag vet fortfarande inte hur pass fort en spontan omfödsel skulle gå för mig. Och så blir man kanske medveten om att saker kan gå fel, då blir man också mer orolig. Av någon anledning är många människor mer än generösa att berätta läskiga saker om förlossningar för den som just ska föda. Eller också (mest troligt) är det bara för att man är så uppe i det som man suger åt sig sådant som en svamp, i vanliga fall skulle man inte ens ha hört det.

Ja, skälen kan vara många. Men jag förstår dig mer än väl.

Det gör nog alla. Jag också. Nu har jag tre rövarhistorier att berätta så det är ingen hejd.

Det handlar inte om att man är fjantig. Det är stort att föda barn, ojämförligt med något annat. Min största fasa har varit att inte hinna in i tid, som sagt. Har man väl kommit till sjukhuset så inbillar jag mig att det är lugnt, där kan de förhoppningsvis bemästra de flesta akuta situationer, tänker jag.