ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Nu orkade jag äntligen läsa igenom den här tråden också.

Hejsan på er, fellow addare. Jag är 21 år och blev diagnoserad som 17åring med ADD, dystymi samt diverse annat som antagligen kommer bytas ut mot en annan diagnos när jag gör en ny utredningen vilket jag hoppas på snart. Jag har precis bytt medicin från strattera till concerta och väntar på att jag ska komma upp i en dos där den faktiskt får effekt.

Tack för mig så länge

Gud, utan ansiktsboken skulle jag inte ha en chans att minnas någons födelsedag. Har alltid haft jättedåligt minne för årsdagar och liknande. Kan min egen, min ena systers samt min pojkväns och hans ena syster. Resten är blankt. Har alltid haft svårt för siffror i allmänhet, kan fortfarande inte min pojkväns nummer efter fyra år tillsammans. Kan inte ens mitt eget hemnummer... som tur är lyckades jag få ett superenkelt eget mobilnummer som jag lärt mig. Skulle dö om jag behövde byta, har haft samma sedan jag skaffade mobil i högstadet.

Föresten Takex, såg att du gick på kbt för att få hjälp med din ADD. Har du gått där länge, och har du märkt någon skillnad? Jag ska börja i en grupp i februari.

Jag funderade på det där med skapande som ni pratat om, om det har något samband med add.

Jag tror inte att add gör människor mer kreativa. Däremot tror jag att det blir mer av en ventil från den kaosartade vardagen, och det kaosartade inre. Man kan skapa i sin egen takt utan krav och instruktioner. Man lägger allt på det man gör och får en pause från all stress. Så upplever jag det iallafall när jag skriver (även om det blivit sämre med det senaste tiden). En del människor städar, en del människor jobbar, en del människor tränar och en del människor skapar. Allt har samma syfte, att koppla bort omvärlden. Att just addare målar/skulpterar/skrivar/whatever tror jag beror just på att man får göra det precis som man vill, det finns ingen mall över hur man ska göra som det gör i många andra saker. Att träna på rätt sätt, tillräckligt mycket osv, tex, det är inte bara att göra på samma sätt. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Angående facebook så är jag medlem i gruppen ADD/ADHD samt Riksförbundet Attention, däremot skriver jag ine om det i tex statusuppdateringar och liknande. Det tycker jag känns lite väl, ingen som har med det att göra, liksom. Om någon ser vilka grupper jag är med i så får dom väl dra slutsatser eller spekulera om dom vill, det bryr jag mig inte om. Alla som har träffat mig tror jag har märkt att någonting "inte står rätt till", om man säger så, så ingen lär väl bli direkt förvånad.

Stratteran gjorde så jag kom upp på morgonen. Tyvärr gjorde den att jag fick höjd puls/hjärtat slog snabbare upplevde jag, och eftersom jag har lite av en fobi för att känna av hjärtslag och puls så var den rätt jobbig att somna in på. Förutom det kände jag inte av så mycket, kan jag inte säga...
Jag startade en vecka på 18, men fick den precis höjd till 36 mg (kom nyss från hjärnskrynklis). Jag känner inte av den alls än så länge, hoppas på att det känns av lite iallafall nu efter höjningen. Jo det kan jag tänka mig, man gör ju som man alltid gjort och sen ska det förändras. Låter bra, jag är väldigt positiv till kom kommande terapi och hoppas att den kan hjälpa mig. Ska även bli kul att det är i grupp, så man får träffa lite andra människor med liknande problem. Hoppas bara inte att man behöver prata så mycket själv inför alla, det är jag lite orolig för. Gillar inte sånt...

Jag tror också man kan lära sig och jobba utifrån det. Dock behöver en del hjälp på vägen, och medicin är ett skott i rätt riktning för många. För min del har jag inte blivit erbjuden någon hjälp förutom medicin vilket jag inte började äta förrän förra året. Det är först nu när jag själv har läst på och föreslagit saker som det har blivit aktuellt. Galet. Jag tycker att det borde belysas mer vad för hjälp man kan få förutom kemikalier. För en del räcker det inte.

Kul att se att du verkar ha så bra självinsikt. Det är ett positivt personlighetsdrag!

Hur gamla är ni i tråden?

Ser att ni skriver om att köra bil i mörker, är det bara jag som känner att jag inte ens kommer kunna ta körkort? Jag skulle aldrig kunna hålla reda på allt, dessutom är jag rädd att köra eftersom jag inte har koll på avstånd och liknande. Var livsfarlig på cykeln när jag var yngre, hann aldrig svänga i tid och körde upp för för stora trottoarkanter som jag trodde att jag skulle klara, men ramlade. Jag körde in i lyktstolpar för att jag trodde att jag kunde klämma mig förbi dom på trottoaren trots att jag inte kunde köra för nära kanten eftersom jag då skulle råka cykla av mitt i vägen...

Dessutom undrar jag om ni som är diagnoserade haft något krångel med ert körkort? Jag vet en kille som inte får köra bil om han inte tar sin concerta tex. Å andra sidan hade han sin diagnos innan han tog kortet, kanske är annorlunda annars...

Precis samma här. Jag är kommer ju bli en trafikfara. Dessutom har jag inget tålamod alls, och blir lätt arg och skriker. Har planerat att övningsköra lite med min svärfar när han haft sitt körkort tillräckligt länge, men vet inte om jag vågar. Tänkte prova att köra lite på någon stor parkering på landet (finns en sån här, konstigt nog) och prova lite innan jag bestämmer om det är värt att lägga pengar på körkort.

Nej, jag förstår inte heller. Ibland när jag sitter i framsätet när någon annan kör så försöker jag föreställa mig att det är jag som kör. Då får jag nästan panik, och förstår inte hur folk klarar att fickparkera och köra om. Jag tror faktiskt inte att jag skulle klara det.

Min fetning.
Jag föredrar ordet funktionsnedsättning. Låter trevligare på något sätt.
Klart du får vara med i tråden.