ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej

Jag har precis genomgått en utredning hos psyk. Var på mitt sista möte för någon vecka sedan där psykiatrikern ville att jag skulle genomgå en utredning för ADD. Jag har aldrig haft en enda tanke på att jag kan ha något sådant, utan jag har ju mest varit inriktad på depression. Nu när jag har läst en del om det så visst finns det ju en del som stämmer in så det är nog bra om jag får göra en utredning, även om jag inte riktigt tror att det är ADD jag har. Finns ju så mycket annat som passar in på mig också.

Hur lång tid har ni fått vänta på era utredningar?

Jag har en liten fråga här...har skrivit i andra symptomtråden...men frågar här också.

Jag kan inte ta hand om min ekonomi. Har aldrig lyckats, det spelar ingen roll hur jag gör. Har gått i budget och skuldrådgivning, kan räkna, fattar grejen, men seriöst, jag får fortfarande inte ihop det. (jag har aldrig köpt på avbetalning, men är noll kreditvärdig). Jag kan inte betala räkningar i tid, om ens överhuvudtaget. Jag har sån ångest över detta, men hur jag än gör så blir det katastrof. Jag har provat med budgetar och skrivit in alla kvitton på excel....men det håller aldrig.
Nu föreslog mitt boendestöd en Godman. Är det någon som har erfarenhet av detta? Våndas så eftersom jag behöver bolla detta med någon. Jag vill ju att någon annan ska ta hand om det, jag kan ju inte och extremt mycket av min energi går åt till att oroa mig kring pengarna, men jag lyckas aldrig hålla en ekonomi. Känner mig som en idiot, hur svårt ska det vara....för mig känns det som ett oöverstigligt hinder.
Skulle vara jätte glad om någon ville komma med tips, råd eller tankar kring detta med Godman!

Jag undrar bara;  vad är en Bas-utredning?

Själv har jag fyllt i ett första formulär (screening sa dom) där jag skattade så högt att en utredning var att rekommendera.
Nu har jag varit på ett samtal och då ville dom först att en förälder/anhörig fyllde i massa frågeformulär om hur jag var som barn. (Det lämnade jag in igår...(genomgående var att jag var hyperaktiv som barn).
Sen sa psykologen också att dom tycker att jag ska genomgå ett begåvningstest. Dom, psykologerna och kuratorn, tror att jag är begåvad och därför lyckats dölja mina problem så länge. Det är jobbigt att höra. Jag vill inte att folk ska tro att jag är begåvad, sådana krav att leva upp till. Då måste jag ju prestera mycket bättre än andra, för att inte ses som misslyckad. Nu oroar jag mig för begåvningstestet, för tänk om jag inte alls är "begåvad".
Jag tycker det snurrar i huvudet? Är det en bas-utredning, eller är det ADHD-utredning (vilket jag trodde det var).

Jag är nog mest rädd att dom ska säga "allt är bra med dig. Du är fullständigt normal, såhär ska det vara i huvudet. Lycka till! Hejdå!" Gaaah, det klarar jag inte!

Jag har en ångestproblematik som heter duga, och har haft problem sedan jag var tonåring med ångesthantering. Förresten, ångest är ett normaltillstånd i mitt liv.

När jag läser i den här tråden så skrattade jag flera gånger (hoppas ni inte tar illa upp), men jag kände igen mig. Sättet flera av er skriver på. Det här förtydliga förtydliganden, för att sedan skriva lite till...så att man inte verkar flummig, för att sedan ändå skriva; nu flummar jag iväg.

Anledningen till att jag nog trots allt vill ha en diagnos, är för att jag inte längre orkar trycket.
Jag tycker att jag är misslyckad. Jag är ingenting. 3 barn, men jag har nog inte lyckats med något i mitt liv. Sen kan jag inte ta in om folk säger att jag visst är något. Det går in genom ena örat och ut genom andra.
För mig är det ingen tillfällig livskris, jag har alltid kännt så. Fick en ålderskris redan som 20-åring. Innan dess var det ju tonårskris, innan dess var det ju livsöden som gav kriserna.

Jag har varit sjukskriven i 1 år nu. Jag dööör av tristess, men så fort jag försöker mig på att göra mer än en sak samtidigt så ligger jag i 2 dagar utslagen av trötthet. Jag fick en ordentlig depression förra året.
Jag älskar att vara hyper, har alltid vetat att jag är det, och då gäller det att passa på, när man är aktiv som satan. Jag hatar att sova. Jag brukar alltid skämta om att "äta och sova är för dom svaga". Jag glömmer nämligen mat (tråkigt att laga och äta mat).

Det svåra med mig är att man inte vet vad som är vad. Jag har inte haft ett stabilt liv alls. Kaos, trauman, galen bakgrund, rörigt, misshandlad, knäckt osv. Men antingen är jag för dum för att ge upp, eller så är det min rastlöshet som gör att jag reser mig upp igen och igen och igen och försöker igen. :-P Det är den där drivkraften som jag har som kanske räddat mig när livet på allvar varit lite väl övermäktigt. (får ofta frågan: "hur kan du vara så hel, med tanke på allt du gått igenom")

Skriver här kanske lite för att skriva av mig. Känner mig lite ensam i allt. Tycker att livet är tråkigt. Kan inte komma på vad som skulle ge mig en rush. Jag älskar rusher. Kickar på adrenalin. Då är jag lycklig i korta sekunder. Sen är det borta och då blir jag lite depp. Sen kommer jag på något nytt som jag ska göra. Då är det fullt ös, och jag mår bra, sen tröttnar jag, blir trött och så blir jag nedstämd.
Jag behöver enormt mycket intellektuell stimulans, men just nu är jag i en stiuation där jag inte riktigt orkar det heller. Min utmattningsdepression har sugit musten ur mig, fatta hur frustrerande det är. Jag har inte lust eller tid att vara deprimerad. Jag vill bli bra. Fixa mig liksom, så att jag kan fortsätta. Så att jag kan vara en bra och fungerande människa. Jag är inte för medicinering. Brukar vara det där undantaget som bekräftar regeln...men nu...jag känner mig desperat. Min hjärna gör inte som jag vill. Den lever ju sitt egna liv trots jätte bra KBT. KBT har jag svarat på bra, men mitt liv blir ändå som en röra där jag inte får ihop A-B-C-D. Det blir lite som det vill där. Antingen D eller kanske Z.

Jag hatar att inte kunna sitta still. Kan inte sitta ner med barnen och äta en normal middag. Har aldrig kunnat detta. Det kryper i kroppen. Jag springer mest runt och ska göra andra saker. Jag måste ha en destination, som ger belöning. Ett mål liksom. Njuta av livet...hm...ja, då får det vara ett mål som: "lukta på blommor i 7 minuter *njut*" och klarar man målet så kan jag belöna mig med en kopp kaffe, eller 30 minuter framför datorn.

Jag pratar fort, men skäms när folk påpekar det. Då kan jag istället lägga all fokus på att vara tyst, men då missar jag säkert ngt.

Jag kan teoretisera saker. Allt faktiskt, men jag kan inte applicera det på mig själv. Det känns som en fysisk omöjlighet att ändra mig, hur mycket jag än vill. För jag vill verkligen inte vara som jag är. Jag är så less på det. Men hur jag än försöker så snubblar jag hela tiden. Lagom går inte. Seriöst, jag är så trött på mig själv. Behöver semester från mig själv. Fatta hur jobbigt, att jag måste umgå med mig själv 365 dagar om året.

Jag har försökt det där med ekonomi, att få det att fungera. Så får jag en nyck. Jag ska få ordning på det. Det slutar ju med att jag sitter med excel och för in varje kvitto. Arkiverar och sorterar. Överstryckningspenna för att sortera på kvittot  hygienartiklar i en kolumn osv. Hur länge höll den nycken? 2 veckor. Tack och hej liksom. Så ger jag upp och skiter i det istället. Under som 2 veckorna kunde jag inte få andra saker att fungera. Kan liksom inte hålla en jämn nivå.

Jag skjuter upp allting, sen kör jag huvudet i sanden som en struts och hoppas att ångesten försvinner av sig själv.
Jag har sämsta självkänslan känns det som och oroar mig jämnt för att folk kanske tycker att jag är jobbig. (ser att jag skrivit ett 6 mil långt inlägg nu, så nu känner jag mig jobbig för det:-P)

Gaaahh! Nu får det vara nog tror jag. Nu får livet allt lätta och min hjärna får sluta gå i 540 km/h. Jag har börjat öppna mig för vänner och prata precis så som jag tänker, dvs bara låta dom hänga med i min värld. Ingen har hängt med. Mina tankar går för snabbt, min ångest är för hög, oron för främmande, farten för hög, svägningarna för snabba.

Är det någon som känner igen sig?

Nej, jag byter inte avdelning för utredningen om jag har förstått det rätt. Jag förstod det så att jag ska göra en neuropsykiatrisk utredning på öppenpsyk och att det är en psykolog som håller i utredningen istället för sjuksyrran som höll i basutredningen. 

Trots de fyra åren så måste det ju vara skönt att det kommer igång snabbt nu. Till mig kunde dom inte säga hur lång tid det skulle ta innan jag fick kallelsen men efter sommaren trodde dom absolut att vi skulle komma igång. Tålamod är inte riktigt min starka sida så jag är hyfsat otålig redan nu.

Oj, nu är det länge sen jag skrev - tittar bara in för att säga att jag garvar igenkännande i typ allt ni skriver. Haha, vi är verkligen ett eget släkte, utan tvekan. Kaos-släktet.
Är på medicinering sen några månader tillbaka (Metamina), och den största vinsten för mig är att min enormt tunga depression är som bortblåst. Ibland får jag lite känningar, men det försvinner lika snabbt som det dök upp.
Underbart. MYCKET bättre än någon form av antidepressivt preparat jag testat innan, och det beror ju naturligtvis på att det antidepressiva verkat på helt andra områden än jag behövt, jag har ju varit deprimerad p.g.a. min "obehandlade" ADHD och min "ouppmärksammade" Asperger. Nu faller liksom bitarna på plats...

Jag är ju inte säker på att jag kommer få en ADD-diagnos men jag svarar i alla fall

Jag måste ha färdigbestämda regler innan jag städar, annars börjar jag med en massa annat. Jag vet inte hur många gånger mannen har undrat vad sjutton jag tagit vägen när vi städar, så jag måste verkligen försöka begränsa vart jag får städa innan jag börjar.

*skrattar* Hur vi får ihop vardagen är faktiskt en bra fråga:) Jag blir alltid lika förvånad när det är lunch dags på helgen!? Vid 11 börjar den minsta bli gnällig och jag undrar vad som står på...sen ooops lunch! Vad ska vi ha?vad har vi hemma? Så blir det något snabbmats aktigt som korv och makaroner;/ Då äldsta dottern har Adhd så har vi rutiner som fungerar för oss, man gör sig i ordning direkt när man vaknar. Äter frukost.Åker till jobb/skola/fsk. Kommer hem lagar mat/dammsuger/viker tvätt badar barn/ packar väskor/samt äter/dukar av och nattar barnen. Följer vi inte dagordningen så faller allt. Då blir jag som en yr höna osm dammsuger lite här och där, viker lite tvätt, lagar mat som jag glömmer bort på spisen och barnens leksaker hamnar i fel rum*s* Det slutar med att maten är bränd/överkokt och jag slänger fram mackor och fil...och hemmet är rörigare än det var innan vi kom hem. Mitt i kaoset kan jag börja rensa garderober och mitt i det kommer jag på att jag måste packa matsäck till någon av ungarna... När mannen är hemma så talar han om vad jag ska göra:) Om vi har bestämt att vi ska städa så säger han till vilket rum som faller på mig så "jagar" han mig när jag svävar iväg och gör något annat:) Tänk att han står ut:)

Oj vad jag känner igen mig! Oftast far man bara som ett skållat lingon utan att röran påverkas åt det positiva hållet. Skumt det där.