ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Tittar in här också då från den andra tråden, passar ju egentligen inte in då jag inte har en diagnos men känner igen mig så väl i add men får inte genomgå en utredning

Hahhaa......ja kanske det

Beklagar om svaret redan finns i tråden någonstans men: Har man någon nytta av att konstatera att någon troligen lider av ADD? Alltså en vuxen med utbildning och förankring på arbetsmarknaden, utan några medicinska problem. Finns det något man kan göra för att förbättra sin funktion? Någon terapi? Förhållningssätt? /Natur/läkemedel?

Tack för ditt svar. I det här fallet har vederbörande sällan upplevt att de problem som troligen är ADD-relaterade gjort h* avvikande och upplever inget starkare behov av just att få saker att falla på plats. Faktum är att själva diagnosgrejen känns lite hotande då den inte stämmer med självbilden, så enda anledningen till att konstatera ev ADD skulle vara om man praktiskt kan ha någon nytta av den=förbättra sin funktion genom åtgärder som har påvisad effekt.
Det där med terapi och medicin var vad jag funderade över. Har väl läst för lite men inte sett vad som egentligen står till buds. Jag menar de mediciner jag känner till som ges vid ADHD exempelvis skulle inte alls stå i proportion till de problem denna ev ADD orsakar. Och jag vet inte om det finns någon fungerande samtalsbehandling?

Hej! finns det nån här som fått ut pengar på försäkringen för att ni har add? hur mycket i såna fall?

Var söker jag för att påbörja en utredning om eventuell ADHD? Den FÖRSTA kontakten?

tack.
mailade husläkaren direkt, annars kommer jag inte att göra det förrän om.. ett år? två? fem..? 
Ringa är definitivt ingen idé, dit kommer jag bara inte, har alldeles för många ursäkter att göra annat.  

Hur gick det hos doktorn då?

//samma anonyma som precis mailade läkaren tidigare i kväll 

Tack! Mycket bra tips, det ska jag göra, alltså skriva ned hur det är, för jag VET att när de frågar så kommer jag inte komma på något exempel ALLS.

Skönt att höra någon annan som är 40+, det känns ju som att jag borde ha tagit tag i detta tidigare, känner mig smått löjlig som kommer vid denna otroligt höga ålder.  

(min husläkare skickade mig vidare till psyk, det är tydligen de som har all utredning här, så nu får jag oroa mig för att prata med en ny person igen, förklara hur min situation ser ut, min husläkare "kan" ju mig, hade varit så mycket enklare att träffa henne i stället först och HON skickar remiss med liten förklaring -inbillar jag mig iaf ) 

Det där är ju ett ämne som kan vara ganska känsligt. Många blir ju så lättade när deras barn får diagnos och de själva "inte bär skulden" till problemen. Men det är ju ett växelspel mellan personlighet och miljö. En ostrukturerad uppväxtmiljö kanske inte skapar problemen hos ett barn som helt saknar förutsättningar men både triggar och förvärrar problemen hos ett barn som bär på ett frö till dem. I familjer med sk sociala problem är andelen barn med ADHD mycket högre än hos genomsnittsfamiljer. Å andra sidan är benägenheten för dessa problem i viss utsträckning ärftlig och personer med uppmärksamhetsstörningar har en högre benägenhet än genomsnittet att testa substanser och fastna i beroenden. Det är fullt möjligt att din mamma också har denna problematik med sig och att du ärvt en benägenhet från henne,  å andra sidan, när hon väl blivit missbrukare är det nästan omöjlgt att skilja på hönan och ägget i problemen.

Jag har haft en "normal" uppväxt och lever ett "normalt" liv med utbildning, jobb och en röra hemma som ger livskamraten ständiga spel och orsakar cirkus varje gång jag behöver hitta något,  men hittills åtminstone inte kan kallas sanitär olägenhet. Hur jag varit med en ostrukturerad uppväxt vågar jag knappt tänka på.