Anonym

Äldre 4 Sep 19:00

1488 svar

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej alla:)

En otroligt bra tråd för mig som sambo till en man med ADHD/Asbergers att läsa. Tack tack. Suger i mig allt för att försöka förstå så mycke som möjligt om hur han tänker o varför saker "blir som de blir". Inte alltid så lätt att hänga med i svängarna för mig haha;)

Tänkte höra om det finns någon här som har diagnos o börjat medicinera med Ritalin? Lite om hur ni känner er o så.

Problemet här hemma har blivit att min sambo gått från att (utan medicin) vara en väldigt känslostyrd person som jag visste precis var jag hade. När han va arg va han ARG och när han va glad va han GLAD osv. När han tyckte något va fel så fick då minsann alla runt omkring veta det direkt. Han va liksom väldigt lätt att läsa på det sättet. Jag behövde aldrig egentligen fundera på vad han tyckte eller tänkte för han talade ju om det med en gång (varesig någon hade frågat eller inte haha).
När han va arg på mig så vart han jättearg o annars så älskade han mig jättemycke. Inget däremellan liksom. Detta va ju frukansvärt jobbigt just då...men oxå något som jag lärde mig leva med.

Nu när han börjat medicinera så har han förändrats rätt så drastiskt. Han är mer "ljummen" i allt liksom..på gränsen till kall inför mycket. Han mår ju bättre och det är ju jättebra:) Men det har blivit lite konstigt i vår relation när jag helt plötsligt inte vet var jag har honom längre.. Han är på något sätt "avtrubbad". Innan så bråkade han med mig om väldigt mycket. Och det va diskussioner, eller snarare monologer från honom som kunde pågå i timmar! det va ju skitjobbigt då.. Och nu helt plötsligt så är det svårt att ens få en reaktion på något överhuvudtaget..han liksom bara sluter sig. Saker som innan va jätteviktigt att de va på hans sätt osv osv..spela inte längre någon roll alls.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Det är ju som att efter flera år med en person tvingas lära känna en helt ny människa.
Innan va hans känslor för allt väldigt starka..och det märktes.. Likadant med hans känslor för mig, det va aldrig någon tvekan om att han älskade mig över allt annat osv. Nu känns det som att det kunde vara vem som helst som kom hem till honom om dagarna.
Jag har väl förmodligen varit väldigt bortskämd med bekräftelse innan vilken jag är väl medveten om. Det känns bara lite svårt ibland att behöva tänka att "han har samma känslor som innan, bara att han inte visar dem":(
Tänkte bara om det är någon som har något att säga om detta eller några goda råd att ge...

Anonym

Äldre 5 Sep 23:20

#836

strulmaja skrev 2011-09-05 22:40:49 följande:

Vad skumt! Jag drömmer ofta drömmar där jag är på väg någonstans men aldrig kommer fram. Vad målet är i drömmarna har jag ingen aning om, jag vet bara att jag är på väg mot någonting men hur jag än försöker så tar jag mig aldrig fram.

Det låter som en typisk stressdrömvariant, jag har haft på-väg-utan att-komma fram-varianten större delen av mitt liv ibland. Äldre kvinnor har ofta varianten "vi ska ha gäster och jag städar febrilt utan att få färdigt" i stället

Anonym

Äldre 9 Sep 18:14

#837

Undrar om någon varit på det första besöket till läkare/annan som bedömer och där fått ett nej för att påbörja utredning för ADD/ADHD?
jag är LIVRÄDD för att de ska säga att jag inte får någon utredning. Å andra sidan så är jag ju isf "normal", eller hur! -och lat så in i bomben.

Anonym

Äldre 10 Sep 18:58

#840

Anonym (leva bredvid ADD) skrev 2011-09-09 18:46:01 följande:

Hej!

Jag hoppa in i tråden och läser lite.

Jag är en 35-årig tjej med en familj som under lång tid levt i mörka perioder resp ljusa perioder.

Finns massa stunder då jag trott att min sambo är på väg att lämna mig eftersom han inte vill ha kontakt med vare sig mig eller sonen och bara stängt in sig i sitt rum med datorn. Ibland har han kommit ut och ätit utan att säga mycket och stängt dörren efter sig sen igen.
Jag har tänkt: HAN VILL SEPARERA...

Sambon har en tendens att alltid svara "mm snart" när jag frågar om han kan göra något, "snart" brukar antingen göras efter en vääääldigt lång tid eller efter massa tjat.
Jag har tänkt: HAN ÄR LAT

Min sambo är dock väldigt snabb på att fixa grejer när det gäller saker som direkt rör honom och hans intressen. Han kan inte ha hand om pengar för han bara impulsköper grejer som sen oftast blir liggande oanvända eller halvt påbörjade.
Jag har tänkt: HAN ÄR EGO SOM BARA GÖR SÅNT SOM GYNNAR HONOM.

Han får ofta för sig att han ska börja träna och kör stenhårt på det i 1-2 veckor sen faller allt ut i sanden. Köpte en motionscykel i våras som jag var skeptisk till då jag vet hur det brukar bli. Han blev arg på mig och tyckte jag var helt oresonabel som inte tyckte att han kunde få köpa en.. Jag hota med att den åker ut på Blocket ögonblickligen om den inte används....!! Den användes flitigt under nån månad men numera alltmer sällan..
Jag har tä'nkt: HAN HAR DÅLIG DISCIPLIN OCH KARAKTÄR

Dessutom kan man inte säga nåt som han ska komma ihåg när han gör nåt annat. Eller så säger man en sak han ska göra , tex ger en lapp på vad han ska handla i affären och så precis innan han åker kommer han på att han gömt mobilen tex på övervåningen, springer upp och hämtar den och glömmer sen lappen hemma...
Jag har tänkt: HAN KAN FAAAN ALDRIG KOMMA IHÅG NÅNTING..

Sambon har stora sömnsvårigheter och vänder ofta på dygnen. Ofta hemma från arbetet för att han inte har orkat gått.
Jag har t'änkt att: HAN MÅSTE JU SKÄRPA SIG! VEMFAN ÄR INTE TRÖTT!!!??

Efter många om och men så står vi nu här; En familj med misstänkt ADD och jag är så fruktansvärt STOLT över min sambo som:
SJÄLV suttit och sökt på internet och listat ut att det kan vara ADD "vi" har
SJÄLV kontaktat läkare om mediciner och att han vill börja utredas
SJÄLV stolt och stärkt öppnat upp sig och talat om för våra familjer, alla våra vänner, lagkamrater och arbetskamrater att han har problem
SJÄLV förstått och fått insikt om att såhär kan det inte vara menat att livet ska vara

Efter alla SJÄLV så står han nu TILLSAMMANS med alla oss i familjen, bekantskapskretsen och kämpar för att det ska bli bättre! Och för det är jag så stolt! För jag har förstått att det har varit väldigt svårt för min sambo att ta sig dit där han är idag!

Men vi inser att vi behöver mycket stöd och hjälp och kunskap och jag hoppas kunna finna lite av detta i denna tråd!

Känner igen mig otroligt mycke i det du skriver. Har tänkt precis samma saker om min sambo. Han fick diagnos ADHD/Asbergers för en tid sen.
Hoppas det går bra för er nu:) Det är tufft att leva med någon som har bokstavsdiagnos. Men det är värt att kämpa på:) För även om det är tufft så är det ju faktiskt väldigt spännande o givande att vara med en person som inte fungerar precis som alla andra:)

Anonym

Äldre 18 Sep 07:44

#855

I torsdags var jag på första besöket hos psykolog för en första bedömning, OM de ska utreda mig.
På tisdag har de sitt veckomöte och psykologen skulle ta upp mitt ärende där.

Jag fick svara på massor med frågor, typ intervju, som hon förde in i ett frågeformulär, fick med mig samma hem såg jag nu samt ett som ska besvaras utifrån min barndom och ett som någon nära anhörig/vän ska besvara (den vet jag inte vem som ska besvara, jag vill inte dra in släkt och familj i detta, mina bästa vänner som känner mig utan och innan bor långt ifrån mig och andra känner inte mig tillräckligt bra, jag mörkar mycket för andra)

En fråga jag fick där var _varför_ jag kommer nu? (är 40+, kan tänka mig att de funderar varför jag inte kan fortsätta fungera som jag gjort hittills, jag har tagit mig ur många svåra situationer själv, så varför inte fortsätta, tycker ja ju faktiskt även själv) Ja, för att jag vill ha slut på kaoset, sa jag.
Nu i efterhand kommer jag ju på vad som lett fram till detta äntligen.. Jag har hunnit beta av barnens behov, deras liv och tillvaro fungerar bra så jag behöver inte finnas där varje sekund, behöver inte koncentrera mig på dem helt och hållet nu, de har dessutom växt upp, et par av dem har flyttat hemifrån så nu FINNS det tid för mig, att tänka efter, att hinna andas.
Varför kom jag inte på det där? Varför kommer jag alltid på sånt efteråt..

En fråga som jag har till er är OM de beslutar sig för att utreda mig, kan mitt arv hindra att jag skulle kunna få medicinering? Jag har fullt med alkisar i släkten, inte bara 2-3 st totalt utan _många_ i varje generation. Själv dricker jag alkohol ca 1-2 ggr/år, 1-2 glas vin dessa gånger just pga släktens benägenhet att dricka för mycket, att aldrig kunna hejda sig.

//fortsatt anonym här om det går bra för er del

Anonym

Äldre 11 Jan 00:58

#951

Snäckan84 skrev 2012-01-10 23:20:48 följande:

De är samma typ av medicin till både adhd som de är till add och när min syster åt medicin fick hon inte äta dessa när hon ammade då d gick ut i bröstmjölken. MEN de finns andra metoder till behandling tills man kan börja me medicin. Detta låter säkert urdumt med tanke på mina frågor men har arbetat mycket ned folk som har adhd, add samt andra olika diagnoser. Men de är sååå mycket lättare i arbetet då man inte lever i d själv men just add är väldigt nytt för mig då jag arbetade me de så kallades alla sånna diagnoser för adhd. Hoppas verkligen du hittar en behandling som passar dig

vad finns det för alternativa metoder till behandling?
Måste överleva ett par år innan jag får tid för utredningen, minst 1½-2 års kö har de sagt till mig

Anonym

Äldre 16 Jan 22:48

#961

Anonym (Mia) skrev 2012-01-16 22:16:15 följande:

Hej allihop!
Har efter en lång och utdragen utredning fått det besked jag misstänkte, att jag har Add. Ska börja med concerta imorron. känns både spännande och nervöst, äntligen kanske mitt liv börjar gå åt rätt håll igen..

ni som lever i ett samboförhållande, hur tog era sambon när ni berättade att ni misstänkte att ni hade Add/Adhd? Min sambo tog det väl inte direkt som jag hade hoppats på, ibland känns det som om han skäms över mig.

om vi tar det från början: för 2 år sedan var jag på en föreläsning med jobbet om barn med särskilda behov, och när föreläsaren pratade om Adhd var det som om hon pratade om mig. så jag började läsa mer om det på internet och kände mer och mer att jag inte är ett hopplöst fall, det finns hjälp att få. berättade för min sambo om vad jag kommit fram till och det som gjorde mig så ledsen var när han sa att jag bara hittade på och lurade mig själv att tro att det var nåt fel på mig genom att läsa om Adhd.

jag bestämde mig ändå för att gå vidare med utredningen, men kände det att jag hade ingen som helst stöttning hemifrån, även nu när det är konstaterat att jag har Add, så känns det som om han inte vill tro det eller försöker sopa det under matten.

vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att få honom att förstå varför jag gör som jag gör ibland, varför jag handlar utan att riktigt tänka efter före, varför mitt humör är en berg och dalbana. vissa kvällar kan jag ibland känna mig så hopplöst ledsen utan rimlig orsak.

tack och lov så har aldrig vår ekonomi blivit lidande, eftersom ett av mina manier och intressen har varit vår ekonomi, hur många av er brukar rusa ut till brevlådan och se om ni fått nån post och känner jippi vi har fått elräkningen idag! att betala räkningarna och se hur mycket vi har kvar till olika poster har alltid fascinerat mig. brukar även göra excelark där jag för in alla utgifter månad för månad för att få en bättre överblick.

Nu har jag inte någon sambo men känner att det bemötandet har jag fått av många jag berättat för att jag ska utredas för ADHD, och speciellt mamma känner jag att hon inte tar det jag berättar på allvar utan vill som din sambo sopa under mattan gärna och säger att sådär kan väl många ha det utan att det är nåt fel osv... och då har ändå min mamma jobbat i ca 20 år inom psykiatrin. Har alltid känt mig så totalt annorlunda mot för henne och min äldre syster på mammas sida. Växte upp med bara mamma från 11 års ålder då syrran redan flyttat och föräldrarna var skilda och jag tyckte inte om o vara med pappa, tyckte han var rätt konstig (han har troligen också nån diagnos men har inte blivit utredd), idag känner jag att jag förstår han bättre när jag har mer information om det här med ADHD osv.

Jobbigt att leva med någon som inte förstår en och inte vill förstå.

När jag fick höra av en bekant att jag skulle kolla om jag kan ha adhd så visste jag inte mkt men när jag fick reda på mer så kände jag hur allt stämde och jag började förstå varför jag var som jag var ibland. Dock är jag tvärtemot dig ang räkningarna, har det jättesvårt ekonomiskt just nu pga mina dumma impulser som förstört för mig och det faktum att jag blundar för saker också.

Berättade för några andra bekanta om vad den andra bekante sagt om att jag skulle kolla om adhd och de blev som en mobb mot den där tredje bekanta och sa åt henne att genast ta tillbaka vad hon sagt för det är ju livsfarligt om jag sitter och tror att jag har adhd typ själv. Så sjukt, om jag inte fått höra det från henne så hade jag aldrig kollat upp det och kanske aldrig fått den hjälp som jag kan få. Så oerhört tråkigt med folk som inte förstår verkligen.

Anonym

Äldre 14 Feb 15:55

#1012

någon med adhd som fått igenom sjukersättning?

Anonym

Äldre 15 Feb 11:50

#1014

Tillalamm skrev 2012-02-15 09:24:43 följande:

menar du tillfällig eller "för alltid"?

för alltid

Anonym

Äldre 15 Feb 13:13

#1016

Minifer skrev 2012-02-15 13:09:24 följande:

jag känner ingen själv, men vad jag hört är inte adhd grund för det utan då skall det vara annat som spelar in också

om man har ADHD social fobi panikångest mm som inte går att medicineras bort pga överkänslighet mot medicin

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

INNEHÅLL