ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hoppar in här. Har ADHD och en till diagnos. Medicinerar och mår bättre av det. Äter något som heter Medikinet.

Äter bara 10 mg om morgonen nu. Fyllde på med en 5 mg vid lunch förut också, men jag fick så mycket biverkningar(och har egentligen nu med) att jag vill klara mig med så lite medicin som möjligt.

Jag vet med mig att jag mår bäst av rutiner(troligen pga att jag också lider av autism), men jag har så svårt att få till runtiner. Kanske var det därför jag mådde som bäst när min dotter var bebis, då kom rutinerna av sig självt.

Nu när jag är ensam hemma om dagarna är det svårare och jag har faktiskt slutat att försöka med strikta rutiner. Jag har istället bestämt att målet är att jag varje dag ska äta så och så många mål mat, jag ska göra den hushållsgörat jag måste göra, jag ska plugga så mycket och så ska middagen bli klar. När jag gör det behöver inte vara lika viktigt.
Jag kör istället med tusen knep för att hålla ordning på mig själv. Jag smsar mig själv, jag mailar mig själv, jag pratar in meddelanden till mig själv på min egen telefon. Jag har post it-lappar överallt. Jag skriver en lista att bocka av. Jag förbereder allt så långt det går. Exempelvis förbereder jag middagen så långt det går på förmiddagen då jag är som klarast i huvudet för att inte behöva stressa med det på eftermiddagen.
Jag har också nu(efter att ha blivit "bränd" många gånger) lärt mig att inte åtaga mig mer än högst en stor grej per dag. Ska jag dammsuga hela huset så blir det sallad till middag och inte lasagne. Ska jag till läkaren träffar jag inte kompisen sen. Har jag stressigt i skolan säger jag upp mig från livet en vecka osv. Jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv.

Och så har jag min underbara sambo som kan läsa mig som en bok och kan säga åt mig att "nu är medicinen på väg ur ditt system, har du något viktigt att göra så gör det NU" och sådant.

Jag medicinerar visserligen, men egentligen inte tillräckligt mycket. Jag försöker tänka så att jag gick 20 år utan diagnos och uppenbarligen överlevde. Det är jobbigare och jag måste använda tusen knep och vara superstrukturerad för att det ska funka. Fysisk aktivitet hjälper mig något med.

Har också(svår) hypotyreos.

Här funkar det bra. Mycket pga att vi är så olika och har så olika temperament, vi triggar alltså inte varandra och han har naturligt för sig att veta när det bara är bäst att hålla käften ;) Och för att han är så oförskämt normal och oneurotisk. Kanske också för att han har varit med under hela processen när jag gick in i väggen, fick komma till psyk och under och efter diagnostiseringen. Han fattar med andra ord hur allt funkar och han kan läsa mig som en bok. Och för att vi är så vansinnigt kära i varandra ;)
Jag är inte speciellt impulsiv så det jobbigaste här är mitt temperament, mina svårigheter med koncentration och miljöer och hur väldigt trött jag är(även om just det är bättre sedan jag börjat med medicinen).
Men det funkar ändå väldigt bra. Han stöttar mig mycket, men jag har ända från början varit väldigt tydlig med att han också måste få ta plats och vara den som behöver stöttning. Att han inte ska trippa på tå kring mig och inte ska begränsa sig. Och kanske främst att mina svårigheter inte blir vare sig bättre eller sämre pga honom. Jag har till exempel varit kroniskt deppig i hela mitt liv och i början hade min sambo svårt med det. Hade jag en dålig period så nästan klandrade han sig själv för det och försökte slå knut på sig själv för att jag inte skulle må dåligt. Nu har han förstått att han inte kan eller bör göra någon skillnad. Jag vill inte bli daltad med och det är inte hans plikt att ta hand om mig. Så nu funkar även det bra.
Rak kommunikation, ömsesidig respekt och förståelse är ett måste. Inte alla relationer.

* I alla relationer

Har du ont så kanske ni kan dela upp det så att du tar de lättare sysslorna så får han ändå en mindre mängd jobb. Eller om du kan köra med något slags belöningssystem för dig själv. Så gör jag med studerandet. Jag får exempelvis inte göra det jag vill göra innan en viktig uppgift är färdig. Eller så sätter jag äggklockor och gör en tråkig syssla då.

Jag gick igenom en slags kris under och efter diagnostiseringen. Jag fick liksom svart på vitt att jag är handikappad. Det kändes som något väldigt stort, som om jag själv inte riktigt fanns på samma sätt längre. När jag insett att jag fortfarande var jag så gick det över.

Det är lätt att man tänker för mycket på det. Bäst vore väl egentligen att inte göra det, men det är ju inte så lätt ;)
För mig hjälpte det också att släppa lite på min prestationsångest och acceptera att jag exempelvis inte kommer bli färdig med studierna så snabbt som jag hade tänkt, men det viktigaste är att jag blir färdig. Så prova att släpa på kraven lite om du har höga sådana på dig själv, speciellt när det ska komma en liten till(grattis btw!). Allt behöver inte vara perfekt.