ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Äh, du kanske slipper. Tänk inte så mycket skulle mitt råd vara till mig själv för ett år sedan ;)

Jag har alltid lidit av prestationsångest. Mina föräldrar gav den till mig, dock verkligen inte medvetet. Jag har fortfarande prestationsångest(dock mindre), men konstigt nog är det just i mitt föräldraskap som det inte inte existerar ens en gnutta av prestationsångest. Jag vill inte föra vidare beteendet till min dotter.

Städmani lider jag dock brutalt av. Lite hålls den väl i schack av att jag blivit bättre på att delegera så att vi nu delar än mer på sysslorna. Hoppas det blir bättre för dig tids nog.

Min pappa är lite likadan. Trots att han ironiskt nog jobbar med människor som har olika diagnoser eller är psykiskt sjuka. Han kan säga riktigt hånfulla saker om patienterna apropå deras diagnoser och inte koppla att han faktiskt då också pratar illa om mig.

Han har alltid tyckt att jag varit jobbig, att det alltid varit något problem med mig och att mamma pjoskat(vilket hon inte har) med mig. Han säger att det inte stämmer, men jag har alltid känt att han skämts lite över mitt sätt att vara och önskar att jag(med hans ord) "bara kunde vara normal och bita ihop".
När det blev tal om diagnostisering viftade han bara bort det och sa att det var bara jag som var jobbig som vanligt och att han minsann vet vad han talar om eftersom han jobbar på rättspsyk.. Jag var absolut inte som hans patienter. När jag dessutom fick två diagnoser och misstänks för en till....
Han har också alltid vägrat att anpassa sig lite efter mina begränsningar. Jag har exempelvis talat om för honom att man inte kan prata svävande till mig, jag misstolkar lätt då, men han tänker då inte underlätta för mig. Det är bara att bita ihop.
Vi är inte jättebra vänner direkt, men allt bottnar inte i det här ändå.

Jag tror att pappas känslor lite bottnar i att jag är enda barnet. Så han är både lite bitter mot mamma(de är skilda och han skulle aldrig erkänna det för någon) för att hon sa stopp efter ett barn(eller två om man räknar syster som dog innan jag föddes) och att det enda barnet blev så misslyckat. Enligt honom då, inte enligt mig( I rock! ).

Jag har en liknande historia som du bakom min diagnosticering.

Äh, det kan drabba vem som helst och har inget med lathet att göra. Alla tål stress olika helt enkelt. Jag tål det absolut noll och ingenting och nu har jag ju fått en förklaring på det också. Så nu är det enklare att helt enkelt inte stressa så klarar jag mig ändå. Utan nya utmattningsdeppar och liknande.

Det är, som du säger, ett vanligt symptom på att något är "onormalt".

Innan det ens var tal om utredning så visste jag att något var fel. Jag ville utreda och få svart på vitt vad det var och kände att det inte var någon biggie. Under och efter utredningen blev det däremot en himla stor grej. Jag kände det som om jag var stämplad för livet. Sedan accepterade jag läget och nu känns det bra igen att veta vad det handlar om.

För mig är det tvärtom, det blir värre med åren.

GL!

Klart att ens symptom kan förändras åt båda håll, de kan hanteras på olika vis, men det är ju inte så att funktionshindret bara kan försvinna. Gör det det var ursprungsutredningen inte korrekt.

Jag är med sådan. Jag pillar alltid med min förlovningsring. Jag fungerar lite så att jag måste göra något annat OCKSÅ för att kunna koncentrera mig. Fullt fokus och orken tar slut allt för snabbt. Som när jag pluggar exempelvis, jag pluggar hemifrån och för att kunna plugga på datorn så sitter jag samtidigt vid fl eller kanske pusslar. Så tre minuter plugg, en minut fl/pussel, två minuter plugg, tre minuter fl osv. Då funkar det bäst.
Jag var även sådan som liten. Jag ritade på allt(som jag fick), jag pillade med håret, jag reciterade låtar i huvudet för att samtidigt kunna fokusera på huvuduppgiften.

Jag tänker att livet skulle ha varit mycket enklare om jag inte hade adhd, så positivt är det ju inte, men jag kan ändå inte se det helt och hållet negativt.

Nej. Oftast har man inte alla. Jag har adhd och är exempelvis inte det minsta impulsiv.