Anonym (pannkakan) skrev 2011-05-18 11:53:55 följande:
Jag undrar bara; vad är en Bas-utredning?
Själv har jag fyllt i ett första formulär (screening sa dom) där jag skattade så högt att en utredning var att rekommendera.
Nu har jag varit på ett samtal och då ville dom först att en förälder/anhörig fyllde i massa frågeformulär om hur jag var som barn. (Det lämnade jag in igår...(genomgående var att jag var hyperaktiv som barn).
Sen sa psykologen också att dom tycker att jag ska genomgå ett begåvningstest. Dom, psykologerna och kuratorn, tror att jag är begåvad och därför lyckats dölja mina problem så länge. Det är jobbigt att höra. Jag vill inte att folk ska tro att jag är begåvad, sådana krav att leva upp till. Då måste jag ju prestera mycket bättre än andra, för att inte ses som misslyckad. Nu oroar jag mig för begåvningstestet, för tänk om jag inte alls är "begåvad".
Jag tycker det snurrar i huvudet? Är det en bas-utredning, eller är det ADHD-utredning (vilket jag trodde det var).
Jag är nog mest rädd att dom ska säga "allt är bra med dig. Du är fullständigt normal, såhär ska det vara i huvudet. Lycka till! Hejdå!" Gaaah, det klarar jag inte!
Jag har en ångestproblematik som heter duga, och har haft problem sedan jag var tonåring med ångesthantering. Förresten, ångest är ett normaltillstånd i mitt liv.
När jag läser i den här tråden så skrattade jag flera gånger (hoppas ni inte tar illa upp), men jag kände igen mig. Sättet flera av er skriver på. Det här förtydliga förtydliganden, för att sedan skriva lite till...så att man inte verkar flummig, för att sedan ändå skriva; nu flummar jag iväg.
Anledningen till att jag nog trots allt vill ha en diagnos, är för att jag inte längre orkar trycket.
Jag tycker att jag är misslyckad. Jag är ingenting. 3 barn, men jag har nog inte lyckats med något i mitt liv. Sen kan jag inte ta in om folk säger att jag visst är något. Det går in genom ena örat och ut genom andra.
För mig är det ingen tillfällig livskris, jag har alltid kännt så. Fick en ålderskris redan som 20-åring. Innan dess var det ju tonårskris, innan dess var det ju livsöden som gav kriserna.
Jag har varit sjukskriven i 1 år nu. Jag dööör av tristess, men så fort jag försöker mig på att göra mer än en sak samtidigt så ligger jag i 2 dagar utslagen av trötthet. Jag fick en ordentlig depression förra året.
Jag älskar att vara hyper, har alltid vetat att jag är det, och då gäller det att passa på, när man är aktiv som satan. Jag hatar att sova. Jag brukar alltid skämta om att "äta och sova är för dom svaga". Jag glömmer nämligen mat (tråkigt att laga och äta mat).
Det svåra med mig är att man inte vet vad som är vad. Jag har inte haft ett stabilt liv alls. Kaos, trauman, galen bakgrund, rörigt, misshandlad, knäckt osv. Men antingen är jag för dum för att ge upp, eller så är det min rastlöshet som gör att jag reser mig upp igen och igen och igen och försöker igen. :-P Det är den där drivkraften som jag har som kanske räddat mig när livet på allvar varit lite väl övermäktigt. (får ofta frågan: "hur kan du vara så hel, med tanke på allt du gått igenom")
Skriver här kanske lite för att skriva av mig. Känner mig lite ensam i allt. Tycker att livet är tråkigt. Kan inte komma på vad som skulle ge mig en rush. Jag älskar rusher. Kickar på adrenalin. Då är jag lycklig i korta sekunder. Sen är det borta och då blir jag lite depp. Sen kommer jag på något nytt som jag ska göra. Då är det fullt ös, och jag mår bra, sen tröttnar jag, blir trött och så blir jag nedstämd.
Jag behöver enormt mycket intellektuell stimulans, men just nu är jag i en stiuation där jag inte riktigt orkar det heller. Min utmattningsdepression har sugit musten ur mig, fatta hur frustrerande det är. Jag har inte lust eller tid att vara deprimerad. Jag vill bli bra. Fixa mig liksom, så att jag kan fortsätta. Så att jag kan vara en bra och fungerande människa. Jag är inte för medicinering. Brukar vara det där undantaget som bekräftar regeln...men nu...jag känner mig desperat. Min hjärna gör inte som jag vill. Den lever ju sitt egna liv trots jätte bra KBT. KBT har jag svarat på bra, men mitt liv blir ändå som en röra där jag inte får ihop A-B-C-D. Det blir lite som det vill där. Antingen D eller kanske Z.
Jag hatar att inte kunna sitta still. Kan inte sitta ner med barnen och äta en normal middag. Har aldrig kunnat detta. Det kryper i kroppen. Jag springer mest runt och ska göra andra saker. Jag måste ha en destination, som ger belöning. Ett mål liksom. Njuta av livet...hm...ja, då får det vara ett mål som: "lukta på blommor i 7 minuter *njut*" och klarar man målet så kan jag belöna mig med en kopp kaffe, eller 30 minuter framför datorn.
Jag pratar fort, men skäms när folk påpekar det. Då kan jag istället lägga all fokus på att vara tyst, men då missar jag säkert ngt.
Jag kan teoretisera saker. Allt faktiskt, men jag kan inte applicera det på mig själv. Det känns som en fysisk omöjlighet att ändra mig, hur mycket jag än vill. För jag vill verkligen inte vara som jag är. Jag är så less på det. Men hur jag än försöker så snubblar jag hela tiden. Lagom går inte. Seriöst, jag är så trött på mig själv. Behöver semester från mig själv. Fatta hur jobbigt, att jag måste umgå med mig själv 365 dagar om året.
Jag har försökt det där med ekonomi, att få det att fungera. Så får jag en nyck. Jag ska få ordning på det. Det slutar ju med att jag sitter med excel och för in varje kvitto. Arkiverar och sorterar. Överstryckningspenna för att sortera på kvittot hygienartiklar i en kolumn osv. Hur länge höll den nycken? 2 veckor. Tack och hej liksom. Så ger jag upp och skiter i det istället. Under som 2 veckorna kunde jag inte få andra saker att fungera. Kan liksom inte hålla en jämn nivå.
Jag skjuter upp allting, sen kör jag huvudet i sanden som en struts och hoppas att ångesten försvinner av sig själv.
Jag har sämsta självkänslan känns det som och oroar mig jämnt för att folk kanske tycker att jag är jobbig. (ser att jag skrivit ett 6 mil långt inlägg nu, så nu känner jag mig jobbig för det:-P)
Gaaahh! Nu får det vara nog tror jag. Nu får livet allt lätta och min hjärna får sluta gå i 540 km/h. Jag har börjat öppna mig för vänner och prata precis så som jag tänker, dvs bara låta dom hänga med i min värld. Ingen har hängt med. Mina tankar går för snabbt, min ångest är för hög, oron för främmande, farten för hög, svägningarna för snabba.
Är det någon som känner igen sig?
Du beskrev mig ganska så exakt så ja, jag känner igen mig massa massor.
