ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag är en kvinna på 31 år som troligtvis har ADHD och asperger. Har stått i kö för utredning sen början av året, känns frustrerande för jag har ingen aning om hur länge till jag måste vänta. Jag har aldrig tagit några mediciner fast jag har varit deprimerad, haft självmordstankar och panikångest när jag var yngre. Nu mår jag bra psykiskt.Min fästman har hjälpt mig mer än nån inom psykiatrin kunnat göra, han gör mig lycklig och har hjälpt mig få tillbaka livsglädjen. 

Vi har hund och katter men inga barn än. Min barnlängtan är extrem, den biologiska klockan ticka för fullt. Men är osäker på om jag vågar skaffa barn för tänk om de ärver de diagnoser jag troligtvis har. Min fästman har ingen diagnos, har mycket stöd från honom och resten av familjen. 

Har alltid känt mig udda, som ett freak som har svårt att passa in någonstans. Jag var mobbad i skolan. Har jobb som trappstädare på samhall på 75%.

En fråga! Hur fungerar era relationer? Jag har en super fin man. Men min adhd ställer också till det och förstör fast jag inte vill. När tankar och inpulser kommer. Hur gör ni?

Har du ont så kanske ni kan dela upp det så att du tar de lättare sysslorna så får han ändå en mindre mängd jobb. Eller om du kan köra med något slags belöningssystem för dig själv. Så gör jag med studerandet. Jag får exempelvis inte göra det jag vill göra innan en viktig uppgift är färdig. Eller så sätter jag äggklockor och gör en tråkig syssla då.

Åh, en sån här grupp har jag hoppats på att få hitta!

Jag fick min diagnos i början av 2014.

Jag har inte hunnit läsa igenom mer än några inlägg på sista sidan.

Jag kommer komma skriva mer sen vid tillfälle, men det känns skönt att ha hittat en grupp med personer som har samma/liknande problem.

Om jag får vara med förstås.

Välkommen

Välkommen in. Min diagnos är också rätt färsk, strax innan sommaren typ. Då var min utredning klar.

Jag gick igenom en slags kris under och efter diagnostiseringen. Jag fick liksom svart på vitt att jag är handikappad. Det kändes som något väldigt stort, som om jag själv inte riktigt fanns på samma sätt längre. När jag insett att jag fortfarande var jag så gick det över.

Jag har mått superbra sen jag fick mina diagnoser, helt sjukt faktiskt. Sån jäkla lättnad att det finns inte. Första tiden blev jag stoppad av folk jag känner, typ bekanta som bara wow du strålar verkligen, har du blivit kär eller något?? Ehh nä jag fått diagnoser Svårt att förklara, men det var som att någon tog en gigantisk betongklump som legat på mina axlar och sprängde bort den helt enkelt.

Visst har jag lite dåliga dagar också, men inte alls samma fall, inte samma känsla av att vara värdelös, inte samma ilska mot mig själv. För även om jag fick reda på mina svagheter ( som ju visserligen hade koll på innan också ) Så fick jag ju även reda på mina styrkor, vad jag är jävligt bra på, vad som är värt att jobba mer med osv OCH jag fick bekräftat att jag är långt ifrån korkad, vilket iaf jag har kunnat känna mig ibland när jag funderat på hur fan tänkte du där din dumma häxa.

Bara det att få bekräftat att den där känslan av att vara annorlunda än andra var sann och inget jag inbillat mig var guld värt för min del.

Jag försöker tänka att jag har varit annorlunda "fel" hela livet och ändå överlevt hit, så jag tänker absolut överleva ett tag till liksom. Jobba med mig själv mer aktivt eftersom jag har mer svart på vitt vad som knasar. Arbeta fram mer strategier och sätt som fungerar för just mig. Att aktivt försöka förändra och utveckla de delar jag har som är bra och försöka komplettera upp de svaga sidorna med det.

Normal blir jag ju aldrig Nu vet jag iaf varför, nu vet jag att det finns en förklaring. Med det facit på hand så kan jag också upplysa min omgivning bättre, be om hjälp, förklara och kunna styrka hur jag är. Nu har jag turen att ha vänner och familj som följt mig på denna resan, vänner som gillar mig precis som jag är, fast jag glömmer saker, fast jag alltid är sen, fast jag glömmer ringa. De i sin tur har ju också lärt sig att jag inte ser ett extra telefonsamtal eller ord som tjat utan istället uppskattar påminnelsen och är lika tacksam varje gång. Då blir det heller inga negativa bitar i kommunikationen vilket enkelt kunnat uppstå förr i tiden för min del. Att jag tolkar saker fel, ser det som kritik, så idag även om det är och kan vara kritisk eller lite bitande från folk ibland, så taggar jag inte igång på det utan säger istället. Tack, jag förstår att det är irriterande att vänta och jag ber om ursäkt för det, men du skall veta att jag är så otroligt tacksam för att du påminde mig, så tack. Jag försvarar inte längre saker och jag gör mitt bästa för att inte bli irriterad, det känns som att det fungerat bra, riktigt bra.

Självklart blir jag arg som fan ibland också haha. Men nu försöker jag se att de som bryr sig om mig vill mig väl istället för att se allt som övertramp mot min person. Idag ber jag aktivt om hjälp istället för att trycka bort folk. Mycket av detta är ju saker jag jobbat med längs vägen, så de är ju inte så att allt bara föll på plats med diagnoserna. De liksom bara var ytterligare ett tecken på att jag är på rätt väg.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Jag tar en dag i taget. Just idag är jag dock värdelös, har trasslat ihop saker och har ett gäng samtal jag inte alls ser fram emot, men de måste göras lik förbaskat, så är det ju. Bara att bita ihop och ta den där tjuren vid hornen känner jag.

Jag tror mycket på tankens kraft, att aktivt försöka förändra sin tankebana, vara medveten om alla val hjärnan gör automatisk för man lärt in den att välja si eller så i olika situationer. OM man gör sig själv mer medveten, så kan man också aktivt välja att ställa om de där aktiva valen. Som tex med mig och att jag blev irriterad om folk ringde och "jagade" mig, för så uppfattade jag det OCH bara va fan är jag vuxen eller inte för helvete låt mig vara!!! OM en av mina bästa vänner ringer idag vid halv fem vår barnlediga fredag och säger, du hoppa in i duschen nu om du inte gjort det så du är klar till 18 när vi skall dra. Ja då blir jag glad istället, för högst troligt så har jag snöat in mig på något annat och den där påminnelsen är var som får mig på rätt spår och gör att jag kanske är i tid eller iaf bara en kvart försenad. Om jag redan varit i duschen och faktiskt är på g, så skrattar jag och min vän åt det och bara Grattis till mig WOW

Man får vara bitter. Ibland behövs det också, bara man inte låter det äta upp en och sluka en helt, tänker jag i vart fall.

Jag är också sådan, i mitt huvud, hur allt skall vara skötas, vad jag måste och vill göra, stressar sönder mig. För när jag var mer överaktiv utåt så fick jag gjort mer, var mer produktivt idag sitter rastlösheten i mitt huvud, stressar sönder mig. Jag drog upp det där med middag och att äta på fast tid på öppenpsyk en gång, just för att det skapar sådan ångest hos mig och jag känner mig som en usel jävla förälder när jag inte får ihop det och berättade samtidigt om min syrra som alltid alltid gör middag, nästan samma tid och alltid lägger sina barn vid samma tid osv.

Kvinnan frågade mig då, så du menar alltså att detta med lagad middag varje dag vid en bestämd tidpunkt alltså är avgörande för hela föräldrarollen, det avgör om man är bra eller dålig? Du tycker inte att några andra saker spelar in där?

Ehhhhh näää och ehhh joo såklart annat spelar in.

Bra då tycker jag du skall försöka släppa det där med middag varje dag, samma tid, för du låter inte barnet svälta om det är hungrigt. Va nej, hon får ju något att äta om hon är hungrig. Ja men dåså, då tror jag faktiskt att hon överlever även om hon inte får lagad middag varje dag vid samma tid och förresten tror jag hon tycker det är roligare med en mamma som går till parken och leker när vädret är bra än en mamma som alltid stressar hem jagad med drömmen om middag kl 17 varje dag.

Känns som hon hade en poäng där, jag släppte lite på min middags stress. Ibland tuggar den på mig. Men så tänker jag att oftast när jag lagar så lagar jag mycket, kommer jag då ihåg att frysa in, ja då finns det ju absolut mat, bara att micra Och så har jag slutat vara så jävla redig och ha så höga krav på vilken mat vi skall äta, köttbullar är bra, man dör inte av korv och bröd eller makaroner. Har slutat laga mer avancerad mat helt enkelt. I sista änden så föredrar min dotter det där enkla, det är bara jag som vill äta bra osv. Hon älskar köttbullar, det kan man tydligen leva på om man frågar henne.

Någon här som har erfarenhet av biverkningarna från Concerta?

ok har hört att många män förlorar sexlusten

haha då blir det kanske lättare att Deffa 

Vad duktigt gjort. 

Någon här som har erfarenhet av biverkningarna från Concerta?