Får man sjukskriva sig för missfall?

Tack så mycket alla. Det värmer och tröstar mig. Hoppas inte jag ska behöva sjukskriva mig för länge men jag får lyssna på min kropp och jag känner inte igen mig själv. Luften har gått ur mig. Är bara så ledsen. Därför är det skönt att veta hur man ska gå tillväga (har aldrig känt så här tidigare) och vad för rättigheter/möjligheter man har. Fortsätter jag att må så här så går det liksom inte. Jag behöver nog hjälp den här gången. Har inte pratat med någon kurator tidigare. Har varit på väg att kontakta en ett par gånger, men jobbet och andra saker har kommit i vägen och jag har hela tiden skjutit på det. Men nu känner jag att jag måste ha hjälp att ta mig igenom det här. Det kommer inte bli några mer ivf. Inte på ett bra tag i alla fall. Och det känns fruktansvärt att det inte kommer att bli några biologiska barn. Hur ska jag kunna acceptera det. Ja.... det här är ju frågor som jag får ta upp med en kurator. Tack för råd och support! Jag tänker sjukanmäla mig på måndag och ringa IVF-kliniken och be om hjälp att ta mig igenom detta.

Nej, det fick jag inte
Hade en jättetuff graviditet, som slutade med abort av ett livsodugligt foster i v 20. Var helt slut både fysiskt och psykiskt när jag några timmar efter aborten träffar läkaren som ska skriva ut mig, och bad om ett par veckors sjukskrivning.
Svaret blev att jag ändå måste tillbaks till jobbet förr eller senare, så han såg ingen anledning att vänta. Och när jag gråtande sa att jag inte orkade jobba så blev han arg och tyckte att jag i så fall borde byta jobb!
Knäckte mig helt!
Fick träffa kurator fter det, men hon kunde inte heller hjälpa till med sjukskrivning. Ville men vågade inte bråka med läkaren i fråga, utan bad mig bara vara hemma den vecka man får utan läkarintyg, och sedan kontakta vårdcentralen om jag inte orkade jobba.
Jag var hemma i en vecka, och tog sedan några dagars semester innan jag började jobba. Vårdcentralen orkade jag inte med - att behöva berätta hela historien för en läkare till...
Men med förstående chefer och arbetskamrater så gick det att vara på jobbet, men det blev inte mycket gjort...
Dröjde nästan ett år innan jag var mig själv igen, men jag tror det hade gått lite lättare med ett bättre bemötande och mer förståelse. Läkarens kommentarer satt kvar som en tagg i bröstet länge efteråt, kändes som han inte tog min sorg på allvar alls
Förstår hur knäckt du är, och vill bara skicka stora styrkekramar och hoppas allt löser sig så du får den tid och vila du så väl behöver!