Får man sjukskriva sig för missfall?

Nej, det fick jag inte
Hade en jättetuff graviditet, som slutade med abort av ett livsodugligt foster i v 20. Var helt slut både fysiskt och psykiskt när jag några timmar efter aborten träffar läkaren som ska skriva ut mig, och bad om ett par veckors sjukskrivning.
Svaret blev att jag ändå måste tillbaks till jobbet förr eller senare, så han såg ingen anledning att vänta. Och när jag gråtande sa att jag inte orkade jobba så blev han arg och tyckte att jag i så fall borde byta jobb!
Knäckte mig helt!
Fick träffa kurator fter det, men hon kunde inte heller hjälpa till med sjukskrivning. Ville men vågade inte bråka med läkaren i fråga, utan bad mig bara vara hemma den vecka man får utan läkarintyg, och sedan kontakta vårdcentralen om jag inte orkade jobba.
Jag var hemma i en vecka, och tog sedan några dagars semester innan jag började jobba. Vårdcentralen orkade jag inte med - att behöva berätta hela historien för en läkare till...
Men med förstående chefer och arbetskamrater så gick det att vara på jobbet, men det blev inte mycket gjort...
Dröjde nästan ett år innan jag var mig själv igen, men jag tror det hade gått lite lättare med ett bättre bemötande och mer förståelse. Läkarens kommentarer satt kvar som en tagg i bröstet länge efteråt, kändes som han inte tog min sorg på allvar alls
Förstår hur knäckt du är, och vill bara skicka stora styrkekramar och hoppas allt löser sig så du får den tid och vila du så väl behöver!

Jo, det är tufft - och jag känner precis igen mig i det där att man till sist inte orkar kämpa - utan bara flyter med liksom... Hade också en lång historia bakom mig innan aborten, vilket gjorde sitt till att det inte fanns några reserver att ta av när det gällde.
Gör vad som krävs, om du så måste gå till jobbet eller inte - men se till att ge dig själv lugn och ro, sätt inte upp några krav och strunta i vad andra tycker - det är du som måste gå i första hand nu! Det var i alla fall så jag försökte se på livet för att komma vidare....
Och en fundering - hur är det med man/sambo? Hoppas ni har varandra, och kan prata om det som hänt. För oss var det jättetufft för båda, och vi stöttade varandra mycket, men det fanns också stunder då vi inte ens orkade med varandras sorg... Slutade med att vi båda fick söka hjälp hos psykolog, vilket vi fick betala privat, men det var det värt!
Vården erbjöd bara beteendevetare som skulle hjälpa oss med krisbearbetningen, men det vi egentligen behövde var att hitta tillbaks till glädjen i livet och kunna se det positiva i varje ny dag.
Ta hand om dig och tveka inte att söka hjälp när du orkar!