Jag har firat större delen av min barndoms jular med bara mina föräldrar och min syster. Vår släkt bodde långt bort, mamma och pappa ville inte att vi skulle behöva hatta Sverige runt för att fira jul och släkten ville/orkade inte åka till oss.
Från det jag var runt 7-8 (tror jag) så träffade vi istället en annan familj för att äta jullunch mitt på dagen. De var också "ensamma" utan släkt i närheten. Då blev det julbord runt 12-13, sen rände vi barn runt och lekte fram till Kalle medan de vuxna pratade och drack glögg. Fika till Kalle, och sen gick de/vi hem (vi alternerade varannan jul).
Runt 17 kom tomten, och sen blev det lite mer mat. Dans kring granen om vi barn ville (sällsynt, mest mamma som tyckte det hörde till), spela julmusik, spela spel, äta godis, och så en långpromenad innan läggdags.
När jag blev vuxen och flyttade 30 mil hemifrån blev julen mer jobbig. Jag ville ju "hem", och att allt skulle vara som vanligt men det passade inte med mitt jobb alla år. Sen skilde sig mina föräldrar, och mina julvanor vändes totalt upp&ner. Jag hade en sambo vars famlij inte firade jul mer än att de satte plastkulor i sin benjaminfikus och åt kalkon (jag vägrade vara där på jul!), och som fick flänga med mig som en tok hit & dit. Nåja, för att göra en lång historia kort, så kom jag till sist att fira julen på "storfamiljsvis", framför allt när jag fick första barnet. Det var ett evigt stressande att hinna med allt, och jag märkte att jag inte kunde njuta av julen.
När andra barnet föddes försökte jag mig första julen på att samla alla hos oss istället. Lovvärd tanke, och det hade kunnat bli riktigt mysigt om inte 20 pers i en trea känts lite trångt, jag hade haft 39 graders feber och inte hade hållit på att avsluta amningen. Samt sluppit en svärmor som satt i soffan och gnällde "men nääär är maten klar, jag är hungrig?!
Efter det svor jag på att jag hädanefter skulle fira julen som JAG vill (ja, barn och make är inräknade i JAG), och inte som släkt, vänner, bekanta, kreti och pleti vill! Och gud så skönt det är!
Vi har jättemysigt när det inte är så stressigt och mycket folk. Barnen verkar ha ärvt min känsla för julen, och även maken, som innan tyckte att julen var nåt man kunde ha eller mista, har dragits med och är väldigt mån om _våra_ traditioner som vi hunnit utforma. Visst, vi får ibland besök framåt lunch på julafton, då kommer min pappa med fru och min mamma. Lite senare kommer storbarnets pappa, bonusmamma och bror hit och fikar och kollar på Kalle. Men vi åker ingenstans (det spar vi till mellandagarna) och vi har sagt ifrån besök på kvällen.
Jag har bara gott att säga om att fira julen med bara familjen, ni har ju alla chanser i världen att skapa era egna traditioner och få till något riktigt mysigt!