• Anonym (Ledsen dotter)

    Mina föräldrar vill inte passa mina barn!

    Finns det någon mer som har föräldrar som är ointresserade av sina barnbarn? Eller ointresserade är kanske lite hårt sagt, men det är inte så att det ber om att få träffa barnen. Jag måste verkligen böna och be för att de skall passa barnen, och då gäller att vi har ett "giltigt" skäl, alltså något viktigt att göra. Det gör mig så ledsen att de inte själva ber om att få träffa barnen för att DE har behov av det, eller längtar efter dem. Jag tror att de mest tycker att barnen är jobbiga. Orkar inte ta upp detta med dem. Jag blir så avundsjuk när jag ser kompisars föräldrar som verkligen tycker att det är roligt att umgås med sina barnbarn och ber om att få träffa dem.
    Jag tycker också att det är viktigt att bygga upp relationen medan barnen är små, men det verkar inte mina föräldrar fatta. En annan sida av det är ju förstås att vi därmed aldrig har någon egen tid eller någon avlastning, men det är inte det som gör mig ledsen utan det faktum att mina föräldrar inte är intresserade av att göra något ihop med våra barn, utan endast kan tänka sig att till nöds passa dem några timmar för att "hjälpa" oss.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-19 22:43
    Om jag ska förtydliga mig: mina föräldrar ber aldrig om att träffa mina barn av eget intresse. De vill inte göra något ihop med barnen, och kan endast tänka sig att passa dem om jag verkligen tjatar.

  • Svar på tråden Mina föräldrar vill inte passa mina barn!
  • Hallåhej
    mamita64 skrev 2010-12-20 15:39:47 följande:
    Tja nu är ju mina förädrar födda på början / mitten av 30-talet, men de lämnade då aldrig bort oss

    De jobbade heltid sen när jag själv fick barn och gjorde så till min äldsta var 14-15 år. Lägg till hus, trädgård och eventuella fritidsintressen så blir det inga mängder tid över.

    Så blir det för mej med.
    Heltidsjobb, hus trädgård, och dessutom reumatiker.
    jag kommer att finnas det jag orkar med, men jag vägrar att tas för given eller att folk blir sura om jag inte har tid, ork ellr lust att ta hand om barnbarn
    Okej men jag funderade rent generellt. Lade inga egentliga värderingar i det.

    Sedan är det skillnad på att inte kunna och att inte vilja.
  • astro

    Tråkigt men oengagerade mor- och farföräldrar förstås men man kan inte tvinga någon att bry sig och tekniskt sett har de ju inget ansvar. Skaffa annan barnvakt om du behöver.

    I vårt fall bodde vi hundra mil från närmaste släkting när första kullen var liten. Dessutom ansåg ingen av oss att någondera paret (mina eller hans föräldrar) dög som barnpassning utan någon av oss där (min mamma har en tendens att gå ifrån brinnande cigaretter, t ex, hans mamma tycker att stormhatt är en lämplig bukettväxt inom räckhåll för småbarn - ni ser ...).

    säger som mamita64 att hela egentidsbegreppet är ganska nytt, det var en total nymodighet på 90-talet när mina ungar kom.

    Men framför allt, man kan inte tvinga släktingar att bry sig. Hellre då skaffa vänner som bryr sig på allvar, än släktingar som bryr sig "för att man ska". 


  • Alessia
    SigridA skrev 2010-12-20 14:04:34 följande:
    Men hon skriver ju klart och tydligt att det inte hanlar om avlastningen, utan om att hon är ledsen för att hennes föräldrar inte är intresserade av sina barnbarn alls. Den sorgen förstår jag verkligen!

    Sen förstår jag verkligen inte vad du menar att viljan att ha egen tid avsade man sig i samma stund som barnet är fött? Får man inte ha några som helst intressen, inget behov av att få vila upp sig, ingenting sånt bara för att man fått barn? Jag slutar inte vara JAG bara för att jag också är mamma.
    Nej, du slutar inte vara DU för att du blir mamma, men prioreiteringarna blir klart annorlunda det som är DU får oftast ligga i träda tills barnen klarar sig någorlunda på egen hand. Det är  i mina ögon an
    svarslöst och omoget att tro att man ska kunna leva nästan som förut med "egen tid", behov av att vila upp sig och egna intressen om allt detta innebär att man måste dra in mer eller mindre villiga föräldrar eller släktingar i barn tillsynen.  Skaffa BARNFLICKA eller använd RUT-avdraget till barntillsyn om du vill ut på egna aktiviteter eller ligga och dra dig på en strand.
  • Milla C

    Även här fanns morföräldrar som var ganska ointresserade av sitt tredje barnbarn (min första son), men gärna tog hand om de två äldre barnbarnen (mina systrar har en dotter var). T ex bad jag mina föräldrar att komma hit när sonen var nästan tre månader och min man skulle vara bortrest i flera dagar. Jag ringde och frågade om de kunde komma på måndagen eller tisdagen - eftersom jag mådde ganska dåligt och behövde något att "hänga upp" tiden esam på. Men se det kunde de inte - för ett av de andra barnbarnen skulle komma till dem på torsdag kväll och sova över ! De var både pensionärer (gått i förtid). Men min svärmor tog semester på onsdagen för att komma och vara med oss .
    Nu är min mamma död sedan tre år, och min pappa träffar mina barn på födelsedagar och jul - och i år inte ens det då alla i min familj valde att inte komma på älsta sonens födelsedagskalas .


    Mamma till världens finaste pojkar; Gabriel -06 och Lucas -09
  • Anonym (förvånad)
    Anonym (Likgiltig släkt) skrev 2010-12-20 14:02:54 följande:
    Hej,

    Jag förstår din frustration, jag känner samma sak för min syster, som träffar sina syskonbarn väldigt sällan. Hon bor visserligen i ett annat land, hör av sig till jul och födelsedagar, men visar annars inget intresse för att bygga upp en relation till barnen, som är 6 och 10 år. Hon tror möjligen att det funkar automatiskt? Vet inte, hon har inga egna barn och är måttligt intresserad.

    Det är väldigt tråkigt, eftersom vi varken har far- eller morföräldrar kvar i livet. Min syster förstår helt enkelt inte hur mycket hon skulle kunna betyda för barnen, tror jag. Kanske är det även så med dina föräldrar: de kanske inte inser hur viktiga de är för sina barnbarn, hur mycket barnbarnen uppskattar dem. (Intresset från barnens sida kommer dock att försvinna om de får liten respons.)

    Sorgen över att mina föräldrar aldrig fick träffa sina barnbarn är bland det tyngsta i mitt liv. Vi är glada och lyckliga över väldigt mycket, inte minst att vi är friska, men det är ändå en stor sorg som dyker upp ibland. Till jul, till exempel.

    Hoppas dina föräldrar kommer till insikt. De kan säkert ändra sig om du förklarar för dem. Skriv ett brev - det är ibland lättare än att prata, och du blir inte avbruten då du skriver.

    Och varför skulle din syster, som dessutom bor i ett annat land, ha  intresse av dina barn?  Dina barn är inte hennes och hon har tydligen inte varit intresserad nog av familj och  barn för att skaffa egna (min slutsats). Precis som så m,ånga i denna tråd tycker du visst att dina barn är en gåva till släkten och bör behandlas med tacksamhet.
    Jag är inte ett skit intresserad av mina brorsbarn, riktiga snorungar faktiskt, och det har jag meddelat brorsan. Han har faktiskt tagit det på rätt sätt och sa att det ordnar sig nog när de kommit upp i åldrarna. De fem och sex nu.

     
  • Milla C

    Glömde ju skriva att min pappa inte passat någon av våra pojkar en enda gång ("Jag vet inte hur man gör") medan han flera gånger haft min storasysters dotter boende över natten (det är fem års skillnad i ålder), samt passat min tvillingsysters dotter flera gånger när hon behövde det (sex år äldre än min älsta).


    Mamma till världens finaste pojkar; Gabriel -06 och Lucas -09
  • Anonym

    Min mormor (och morfar) var rätt ointresserade när deras äldrsta son fick barn i 20-årsåldern. De beklagade sig när de fick ställa upp som barnvakt och min mamma som bodde hemma då (var 9 år när hon blev faster) hörde detta och tog sådant intryck att när vi föddes bad hon aldrig mormor att sitta barnvakt.

    Mormor var barnvakt en gång per år under min uppväxt och det var för att då ville hon att vi skulle komma och hälsa på, men det var först när vi blev vuxna som hon talade med oss på riktigt...hon är helt enkelt inte en barnmänniska även om hon är snäll och godhjärtad. Så här i vuxen ålder är jag glad att mormor och morfar levt länge så att jag fått lära känna dem ordentligt. Som barn tog jag ingen direkt skada av att mormor och morfar inte var "barnmänniskor", jag tyckte om dem ändå. De hade en närmare relation med mina kusiner som bodde närmare dem och det var heller inget som jag egentligen mådde dåligt av. Man accepterar ganska mycket som barn och jag var lyckligt ovetande om att mormor inte var så förtjust i barn- mamma berättade det först när vi blivit vuxna.

  • mamita64
    Anonym (Likgiltig släkt) skrev 2010-12-20 14:02:54 följande:
    Hej,

    Jag förstår din frustration, jag känner samma sak för min syster, som träffar sina syskonbarn väldigt sällan. Hon bor visserligen i ett annat land, hör av sig till jul och födelsedagar, men visar annars inget intresse för att bygga upp en relation till barnen, som är 6 och 10 år. Hon tror möjligen att det funkar automatiskt? Vet inte, hon har inga egna barn och är måttligt intresserad.

    Det är väldigt tråkigt, eftersom vi varken har far- eller morföräldrar kvar i livet. Min syster förstår helt enkelt inte hur mycket hon skulle kunna betyda för barnen, tror jag. Kanske är det även så med dina föräldrar: de kanske inte inser hur viktiga de är för sina barnbarn, hur mycket barnbarnen uppskattar dem. (Intresset från barnens sida kommer dock att försvinna om de får liten respons.)

    Jag förstår allt detta med att bygga upp en relation osv, men hur menar du att din syster ska kunna göra detta från ett annat land.
    Hon kanske inte ens är speciellt intresserad av barn alls?

    Jag har en bra relation med mina brorsbarn, vi kan prata om allt, speciellt den ene av dem är det så med. men inte hade jag nån relation till dem när de var små inte.
    Dels hade jag egna ungar att ta hand om, dels bodde de trettio mil härifrån och jag har inte bil, dels var de faktiskt så jobbiga i sitt sätt att jag inte orkade med dem nån längre stund.
    Men när de kom i tonåren så blev det lättare att ha en relation med dem, nu kan vi skicka sms, prata på chatter och liknande. Saker som inte ens fanns i var mans hem när barnen var små
  • Anonym (farmor)
    Anonym (tråkigt) skrev 2010-12-20 14:26:27 följande:
    Hur ofta träffar du dina barnbarn på initiativ från dig själv? Då utan att vara barnvakt. Alltså träffas, umgås, inte avlastning för föräldrar.
    En gång i veckan ( lördag eller söndag) då jag jobbar m - f 8-17, träffar dem på egen intiativ, har kul med dem men ingen förväntar sig av mig att vara barnvakt utan jag är bara en vanlig farmor till mina barnbarn.
Svar på tråden Mina föräldrar vill inte passa mina barn!