BF september 2011

Haha... Nu känns det som att jag liksom smitit in olovandes i fel forum igen. Det lär ta sin tid innan det här sjunker in tror jag.

Jag ramlar nu in från "svårt-att-bli-gravid"-delen av forumet och är gravid i vecka 5 efter embryodonation (ja det är vad det låter, jag har fått embryon från ett par som hade över efter att de gjort IVF). Så... efter 4 års kamp för det här plusset känns det som att jag luras, eller att någon kommer säga att de skojade och ta pinnen ifrån mig. Men om vi nu bortser från den kanske minimala risken att grannen skulle rusa in och kräva av mig alla positiva graviditetstest, får jag vara med här med er? Jag har tydligen BF 110924.

Tyvärr har jag lite dålig erfarenhet av försvinnande plus (tidiga missfall) men just nu verkar testen i alla fall rätt starka. Imorgon är det dags för första blodprovet för att kolla exakt hcg-nivå. Egentligen borde jag inte kissat på pinnar alls, men man är ju nyfiken...

En annan fråga, som kan verka lite korkad. Vad är det man ska göra när man blir gravid? Jag vet sorgligt mycket om gyn men absolut ingenting om hur man normalt gör när man upptäcker att man är gravid. Det är jag som ska ringa mvc va? Jag menar, de kan ju inte veta att just jag är gravid just nu... Och kan jag ringa vilken som helst eller tillhör jag någon? Och sedan, är det mvc som remitterar till specialistmödravården om det behövs? Jag tror att jag hört att jag nästan automatiskt ska dit för att jag gjort äggdonation...

Ja, ni hör ju... det där med att vara gravid har jag ingen aning om. Hur man kan försöka bli det är jag numera expert på istället (bortsett från det traditionella viset då). Himmel... jag trodde de skojjade när de efter 4 år fortfarande hävdade att man skulle bli gravid av att ligga i en gynstol. Jag tror det är en hundvalp därinne. Helt klart. (Ja, jag skojjar... men jag är faktiskt och på riktigt ganska omtumlad)

Jag har liksom ingen uppfattning om vad det är jag ska göra på barnmorskemottagningen... Men att det förmodligen inte kan vara lika intensivt som de sista fyra årens gyn:ande. Jag har ju gjort 17 cyklers behandlingar med 1-3 VUL per cykel så det känns lite märkligt att inte få titta mer på livmodern när den verkligen börjar bli mer intressant än slemhinnans tjocklek.

Nåja, jag ska iväg till en helprivat mottagning och göra blodprov 1 imorgon (ska kvanta beta-hcg för att få veta om allt verkar normalt i alla fall). Jag har väl vant mig vid att liksom inte höra ihop med sjukvården så att det är privat och kostar (går inte på högkostnad) är inte så stor grej ändå. Jag hoppas bara innerligt att jag får okej värden. Måste jag så kan jag säkert åka till min danska klinik och göra lite fler ultra om jag skulle vilja.

Däremot försökte jag skicka en intresseanmälan till BMG idag (känns helskumt att surfa efter barnmorskemottagning) och upptäckte till min förvåning raden om du gjort äggdonation skall du vända dig till specialistmödravården på Sahlgrenska. Hoppsan... Är man högrisk automatiskt när man gjort äd månne? Får väl ringa dem senare, men jag tror jag väntar tills jag fått veta mina HCG-värden. Positivt är kanske att jag får titta på bebis/arna (satte in två så det vore väl bra att kolla rätt tidigt hur många om någon jag har därinne) lite mer än på vanliga bm. Antar jag... Fast jag hoppas allt verkar så jättenormalt att de skickar tillbaka mig till normal-bm då....

Nää... Jag är också ensam. Fast väldigt självvalt eller vad man ska säga, har gjort en massa fertilitetsbehandlingar som singel.

Jo, det är första barnet. Hoppas jag. För jag har liksom inte fattat att jag plussat. Möjligen kan det ligga en hundvalp därinne. Eller vara någon som skojar. Men att vara ensam oroar mig inte särskilt just nu, det kanske kommer... möjligen om det visar sig att det är två. Men det var ju också ett val jag gjorde - att sätta in två embryon.Du klarar det galant själv om du måste, men visst läste jag senare i tråden att det började komma på rätt köl igen? Det är nog så att ett graviditetsbesked alltid är omtumlande - vare sig man är man eller kvinna. Till och med när man som jag tokkämpat för det i 4 år kommer den hysteriska "åh, gud... vad har jag gjort???" ibland smygande.

Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig, men kanske är det mer riskfullt med barn man inte är genetiskt släkt med... Men jag pratade med barnmorskan på provtagningen idag, och hon trodde egentligen inte att det skulle vara något annorlunda för mig. Och tyckte inte att det var så häpet att höra av sig till mvc om jag inte ville, utan jag kunde gott avvakta till v7-8 när jag (förhoppningsvis) börjat fatta det bättre.

Nä, du drömde inte. Jag har gjort embryodonation. Jag har fått två embryon som ett annat par bestämt sig för att ge bort efter att de fått det/de barn de ville ha mha IVF. De hade alltså dem kvar nedfrysta och fick frågan om de ville att någon annan skulle få dem eller om de skulle förstöras, och valde att ge bort dem. Vilket jag är så grymt tacksam för såklart. ED är inte tillåtet i Sverige, här får man använda sig av antingen donerade spermier eller donerade ägg - dock inte båda samtidigt. Embryodonation kan alltså inte göras här, även om det skulle finnas par som ville ge bort frysta embryon som de inte ska använda. Sedan är jag singel, så jag har inte behandlats alls härhemma, men det är en annan historia. ED har jag gjort i Polen.

Nä, inte än i alla fall. Jag känner mig lite skum ibland, som "lätt i huvudet" vilket får mig att tänka att jag kanske har lite lågt blodtryck. Annars är det bara en helt överväldigande sömninghet som skiljer sig mot normaltillståndet. Och att jag pinkar positivt då. Och det kollar jag fortfarande ett par gånger om dagen

Det är onekligen väldigt spännande att äntligen få vara just gravid. Overkligt. Fast jag vet inte hur stark jag varit, egentligen. Hade någon gett mig alternativet "Ställ dig där i hörnet och sluta andas" så hade jag kanske tagit det när jag var mitt uppe i det. Men det alternativet fanns inte. Jag hade inget annat val än att fortsätta - med eller utan barn. Att sluta existera var inte möjligt så i brist på alternativ fortsatte jag att försöka hitta nya sätt.

Och de andra föräldrarna är helt klart fantastiska (min första tanke när jag såg plusset var faktiskt: DET skulle de veta om!)

Och kunnande - ni skulle ha sett mitt ynkliga ansikte hos bm imorse. Ehm... Vad gör man nu? Alltså vad gör man när man är gravid? Jag hade inte ens tänkt på det innan. Att man skulle vara gravid också och inte bara bli det.

Jag är 31 (vilket jag blev samma dag jag plussade - 2011 är så långt ett fantastiskt år med omslag på nyårsdagen, lyckat FET vid årets första nymåne och plus på min födelsedag). I ÄD/ED-sammanhang inte så gammal - men klart äldre än jag trodde jag skulle vara när jag började försöka som 27-åring.

Tur att jag är lite normal i alla fall i min fullständiga handfallenhet. När ska du göra första ul?

Usch så oroligt... Visst vet man att det kan vara helt normalt, bara en lite förvirrad kropp med sköra slemhinnor. Det är inte dags för mens idag om det varit "normal" cykel. Jag fick någon form av hysteriskt anfall v. 3+6 när jag fick liiiite blod i flytningen. Kört igen. Plus ska försvinna igen. Jag har ju ingen annan erfarenhet så enligt mig VAR det vad som skulle hända. Och som inte hände. Det blev aldrig mer än så. Och när jag tänkte efter så var det ju när mensen skulle ha kommit om jag inte varit gravid (och inte tog en massa hormoner som ändå förhindrade det). BM idag förvarnade mig om att det kunde hända igen nästa gång det är dags för mens om det vill sig illa. Utan att det är något.

Du har mina tummar i alla fall!

Jag var i en relation till dess jag var 26 år, och det blev alltmer skriande uppenbart att vi inte riktigt hade samma mål. Han ville helt enkelt inte bli förälder. Och jag fick väl en liknande kris, fast mer relaterad till att jag var klar med utbildningen och var ute på arbetsmarknaden och det liksom kändes som att nuuuuu var det bra. Det var rätt många vändor, men jag kom fram till att familj var viktigare en relationen. Och jag var väl samtidigt inte riktigt beredd att hitta någon ny. Senare kände jag att jag blev allt för fokuserad och jag ville inte riskera att söka efter "pappa-potential" utan att jag ville träffa någon för sin egen skull. Och så kom beslutet om att försöka själv, och hoppas hitta partner "för sin egen skull" så småningom.

Jag har någon försiktig förhoppning att få till ett tidigt VUL hos den gyn som hittills skannat mig inför behandlingarna, så att jag kan få veta om det verkligen finns någon därinne den här gången (och om det är två i så fall...). Vänta till v 12 tror jag inte jag klarar... då reser jag nog tillbaka till min första danska klinik och betalar för några scanningar där (man kan säkert gå privat i Sverige också, men jag var där 2007-2009 och vill nästan få visa att det gått vägen... plus att de gör 3D)