BF september 2011

Har gått från 5 minuter till 7.. Känns som ett dåligt tecken :-/
Kom uuuut nu bebis!!!!

Hur skulle ni ha gjort?!
Ringde precis till förlossningen för att jag blöder så mycket. Värkarna slutade o kom tillbaka med dubbel styrka var 10:e minut. Hon tyckte jag skulle komma in.
Jag vill helst vara hemma så länge som möjligt..

Som sagt, hur skulle ni ha gjort? Har typ en timme till förlossningen.

Jag åker nu! Tack snälla för råden!
Idag SKA jag snusa bebis

Jag är på förlossningen o väntar på att se vad som hänt sen sist.
Vid 11 var tappen utplånad o öppen 3 cm.
Jag profylaxandas o kämpar på
Skönt att jag följer med er från FL, alltså inte tillräckligt ont än

Efter 26 timmars mardrömsförlossning blev det ett akutsnitt 03.20.
Nu är hon här vår älskade Alice 4180 g o 54 cm lång!

Hej på er!

Nu är vi hemma igen, skööönt!
Stort grattis till alla nya bebisar som kommit och som är på väg
Usch vad jag lider med er som gått över så länge, kan inte vara psykiskt lätt att bara gå och vänta och vänta.
Vår Alice kom i onsdags på BF+4 och det tyckte jag var sjukt jobbigt att vänta på bara dom dagarna

Jag skrev ju förut att min förlossning var en mardrömsförlossning, tänkte att jag skulle sammanfatta den här.
Det började med att min BM gjorde en hinnsvepning i måndags, på natten vid 01 vaknar jag av att det molar ORDENTLIGT i magen. Jag går upp och tar två alvedon och värmer mitt vetebälte. Hjälper inte ett skit. Försöker sova men det går inte för att det gör så ont. Väcker mannen och säger att det är dax men att han kan sova en stund till eftersom jag vill vara hemma så länge det går.
Ringer till förlossningen och får prata med ett riktigt surkart som "minsann inte kunde berätta för mig när jag skulle åka in", nähä tänker jag, då får jag väl stanna hemma tills jag inte fixar det längre.
Andas genom värkarna, det funkar bra, värkarna kommer var tionde minut och håller i sig 45 sekunder.
MEN vid 05 tiden så la allting av, då höll jag på att bryta ihop och tänkte att "Näää, inte en gång till att det bara lägger av".
Jag lägger mig och sover men vaknar vid 07 av en värk som känns som ett knivhugg. Sen satte det fart "på riktigt".
Ringde förlossningen igen då jag blödde mycket, blodigt och slemmigt, som mens ungefär. Hon sa att jag skulle äta frukost i lugn och ro och sen åka in.

På förlossningen visar det sig att jag är öppen 3 cm och tappen är utplånad, hon säger att vi ska gå och äta lunch och ta en promenad och sen komma tillbaka. Vi går och äter thaimat som var STARK!!!! Tar en promenad och helt plötsligt under promenaden märker vi att jag knappt hinner avsluta en värk förrän nästa kommer. Då går vi tillbaka för en koll, nu var jag öppen 6 cm, tjoho det här går ju toppen. Öppen från 3-6 cm på tre timmar, det tyckte jag var bra.
Jag fortsätter andas genom värkarna och det funkar fint, lägger mig i ett bad. Allting bara flyter och det känns ROLIGT att föda barn. Jag ville ju få en naturlig och fin förlossning den här gången då förra var en ren katastrof.
Helt plötsligt händer nånting, jag får värk på värk. Andningen räcker inte till. Jag ber att få lustgas. Den fungerar bra.
Timmarna går, INGENTING HÄNDER! Jag är fortfarande öppen 6 cm och nu börjar det bli jobbigt. Jag har ont som in i helvete och ingenting hjälper, det känns tröstlöst att det inte öppnar sig.
När det stått stilla i 6 timmar ber jag att på EDA, när den är lagd blir det lugnt igen. Men jag öppnar mig fortfarande inte.
Efter 8 timmar gör det så ont att jag ligger och gråter, kvider och skriker i lustgasmasken. Jag får en påfyllnadsdos men det hjälper inte, efter en timme är jag öppen 9 cm då börjar det jobbiga.
Jag vill krysta helt plötsligt och det får jag förstås inte. Dom upptäcker att hon ligger i vidöppen bjudning OCH på sniskan.
Dom vill ge det några timmar till för att se om hon kan snurra i rätt läge. Timmarna går och det enda som händer är att det trycker på så sjukt mycket och jag får inte krysta. Jag gråter, skriker och tycker livet är pest.
Barnmorskan (surkartet jag pratade med första natten)  och en läkarstudent är med också som ska undersöka och känna eftersom det är lite speciellt hur hon låg.
I mitt förlossningsbrev stod det klart och tydligt att jag har jättejobbigt med gynundersökningar och behöver god förberedelsetid innan dom undersöker. Det togs ingen hänsyn till det alls, jag hade så ont så jag inte kunde prata och Mathias lyssnade dom inte på trots att han påpekade det flera gånger.
När Mathias till slut säger att NU ÄR DET NOG hon orkar inte mer, ni får plocka ut ungen. Då ville dom ändå ge det en timme till för att se vad som skulle kunna hända.
Efter den timmen hade jag haft värkar i 24 timmar men hade lyckats öppna mig 10 cm men inte kom hon ut för det
Då bestämdes det att jag inte skulle behöva kämpa mer och att det skulle bli snitt.
Dock fick jag ligga två timmar till innan snittet blev av, det tog superlång tid innan mina värkar mattades av efter att jag fått medicin för att stanna av det hela.
Snittet kändes som en befrielse förutom att dom grötat runt så mycket i mitt underliv att jag bara låg och skakade som en besatt i flera timmar efteråt för att jag var i nån slags chock.
Oturligt nog råkade som göra en rispa på livmoderhalsen som gjorde att jag förlorade 1650 ml blod och var tvungen att få blod, så det blev jättedumt där med

Ja, jag känner mig verkligen snuvad på den här förlossningen som skulle bli min revansch från förra. Det blev en underbar liten dotter trots allt men både jag och Mathias vet faktiskt inte om det kommer bli fler barn efter den här upplevelsen och OM det skulle bli det så kommer vi att kräva ett planerat snitt för jag vågar inte utsätta mig för en vaginal förlossning igen, tyvärr.

Här är hon vårat lilla underverk:
Alice född 14/9-2011 kl 03:20
4180 g och 52 cm lång

USCH vad jag lider med er!!!! Varje dag känns typ som en veckas graviditet. Man går verkligen bara o väntar o känner efter minsta tecken
Snart har ni era bebisar, jag lovar! Kämpa på, snart har ni också sömnlösa nätter, ömma bröstvårtor o såklart världens sötaste lilla bebis

Lawendel o sockerslav: Hur har ni bearbetat era förlossningar? Jag har behövt prata ganska mycket om det, dels med min BM o dels med berörda läkare på förlossningen osv. Jag har verkligen behövt få det förklarat varför det blev som det blev o nu börjar det kännas bättre när jag fått förklaringar (o ursäkter) till varför man agerat som dom gjorde.
Det som gör det hela hanterbart är att jag kommer få planerat snitt om vi vill ha fler barn annars får jag panik av att tänka på att gå igenom samma sak en tredje gång

Dior: min förlossning startade på natten efter hinnsvepning nr 2. Då var tappen mjuk o ca 3 cm lång o öppen 1,5 cm.
Håller tummarna för alla som inte fått än!
Heja bebisarna!

Mumia: men jösses amalia! Vilken förlossning du fick och det va ingen liten kille :-O
Skönt att allting gick så bra o "lätt" ändå. Nu får du njuta av underverket

Molly o TessaG: Heja heja!!!! Nu är det bebisar på gång

TessaG: Fast vet du, till mig sa dom att man inte skulle stirra sig blind på hur täta värkarna var utan hur starka dom var. Dom gör säkert mycket mer nytta än du tror!
Lycka till! Idag får du träffa din bebis

Misslilja: Gud vad hon är söt!