Hjälp från er som förlorat barn?

Beklagar sorgen för dig och din syster samt övriga i familjen! Jag fick missfall i vecka 22, 7 november och min sorg är oerhört stor. Kan bara tänka mig hur det är att förlora ett barn när man gått hela vägen ut, livet är så orättvist! jag skriver i en blogg http://milagoss.blogg.se, där skriver jag det som jag känner för stunden. Jag tycker absolut att alla nära familjemedlemmar bör åka till din syster och se hennes bäbis, för att lättare förstå och då vet din syster att ni förstår bättre också. För mig gick allt så fort, och vi lämnade våran dotter alldeless för fort och jag känner att det hade varit bättre om vi stannat kvar och sagt hejdå, jag hade även tyckt om om mina nära och kära hade kommit. Se till att ta många foton, och få hand- och fotavtryck så din syster får något att kunna titta på i efterhand. Jag tog aldrig några foton och fick inga hand eller fotavtryck, jag har ingenting förutom mina minnen, jag önskar så att jag fått lite bilder att få sörja till!

Så ladda upp med kamera och kanske någon nalle, och åk till din syster så fort hennes änglabäbis fötts!

Hej! Jag beklagar sorgen för dig o din syster,vad hon behöver nu är mycket stöd o hjälp.
Jag förlorade min son i v 38+2 nu i jan,så snart har det gått ett år sen.

Jag fick så mycket smärtlindring jag ville på förlossningen då dom inte behövde ta härnsynt till hur bebisen mådde,jag hade min syster o sambo med på förlossningen o nästa dag  kom både min o min sambos familj o tittade på våran son Arvid.
Vi hade honom hos o några timmar efter förlossningen o sen dagen efter tills vi lämnade sjukhuset.

Ta så mycket minnen som möjligt,massor kort,jag önskar att vi hade tagit mera men det tänkte man inte på just då. Så glöm inte kameran.
Sen så kommer hon behöva mycket stöd,jag ville prata så mycket jag orkade om Arvid,förlossningen o allt.
Beroende på hur mycket hon vill prata så klart,men lyssna på allt hon säger o jag älskar att få prata om min son med dom som vill prata.
O det viktigaste Hon blir mamma,även att det blir en liten ängel o sambon blir pappa.

Ställ upp o hjälp till med allt du kan,tipsa henne om änglarummet,det har hjälpt mig väldigt mycket med sorgen.
Nu kanske det vart rörigt,men det är så mycket man vill säga.
Ta hand om din syster nu det kommer hon behöva.
Kramar till er båda...

Tack för era svar, alla tips är välkomna. En sak undrar jag, är det vanligt att man hamnar i nån slags chock efter ett sånt här besked? Pratade med syrran förut och hon lät så samlad, inte alls vad jag förväntade mig. Hon pratade tom om att hon ville åka hem istället för att vara kvar på sjukhuset. Men, borde de inte sätta igång förlossningen så snart som möjligt?

Hej! så ledsen för er skull. och för din syster. Så hemskt att även ni måste genomleva det helvete det är att inte få behålla sin bebis på jorden. Jag miste alice i magen i v36 2009. sen fick vi avbryta en ny graviditet i v19 pga spruckna fosterhinnor, då föddes en liten mio.

Jag håller med om det de andra har sagt om kamera o att försöka få hand och fotavtryck. se om ni kan få behålla orginalgrejerna så att ni kan göra fler avtryck sedan. vi har avtryck i både gips och i bläck. vi har mått och vikt. vi har massa foton, men vi har inget foto av oss tillsammans med alice. det saknar jag jättemycket. likaså att jag saknar att jag inte höll i henne ännu mer.

vi födde alice en tisdagkväll. på onsdagen kom våra föräldrar o alla grät o höll i alice. på fredagen lämnade vi henne på sjukhuset och åkte hem. det var bland det värsta jag gjort. sen kom nya fruktansvärt jobbiga saker. som att planera minnesstund/begravnin, hitta gravplats osv.

Jag har svårt att prata med vissa om allt som hänt. medan jag kan prata jättebra med andra. beror på hur jag tolkar den personen. kan inte förklara det.

Din syster är mamma, du är moster. men ni är det till någon som är i himlen. Jag tillhör de som kallar mig änglamamma. men säger oxå att mina barn är i himlen. Medan det finns de som aldrig skulle kunna säga att de är änglamamma. Det är upp till var och en att känna vad som känns bäst. Min syster skulle aldrig kalla sig för änglamoster. för henne finns det inte att vi är föräldrar. Vi har varit med om nåt jobbigt men nu ska man ha gått vidare. Men så funkar det inte. Sorgen finns alltid där och kommer alltid att göra.

Kom ihåg datum. första veckan, första månaden. månadsdagarna första året. årsdagarna sen. Ge ett kort för att visa att även du minns då. Det är oerhört skönt att veta att man inte är ensam om att minnas.

Tipsa henne om änglaforumet här på fl. Kolla upp spädbarnsfonden o se om ni har nån verksamhet i närheten där ni bor. Vi hade aldrig mått så pass bra som vi gör idag utan dessa. I vissa städer finns andra föreningar men de kan jag inget om.
Du eller din syster får gärna mejla med mig om det skulle kännas bra.

kramar till er alla

alla reagerar olika. men chock är nog en ganska självklar del. min man var nog samlad så länge han behövde prata med folk, medan jag inte kunde det alls. jag levde som i en dimma i flera månader o minns inte alls allt som hände den sommaren.

det är olika i olika landsting hur förlossningen ska starta. vi fick komma in tidigt på morgonen, men sen började inget förän vid lunch. bara lite undersökningar på fm. o lite sånt. o träffade kuratorn. sen fick jag dropp som hjälpte till att öppna o sen smärtstillande.
att åka hem natten innan kan vara ett sätt att landa i allt det hemska. o bara få va själva. de flesta föder vaginalt för kroppens skull. för ett kejsarsnitt ger ett synligt ärr som kan bli mer smärtsamt att ha för alltid.

Beklagar så er enorma förlust!
Jag kan berätta hur vi upplevde saker när vår Melker somnade in i min mage, 6 dagar före bf.
Vi åkte in till förlossingen på lördagkvällen för jag inte kände några rörelser, fick bekräftat att han var död men fick stanna kvar på förlossningen över natten. på söndag morgon kom värkarna igång av sig själv (annars hade jag blivit igångsatt den dagen) fick genomgå en vanlig vaginlaförlossning men fick så myclet smärtlindring det gick, det gjorde att för att hjälpa mig och underlätta för mig. När han var född fick jag honom hos mig, precis som vanligt fast han blundade, var stilla och allt var tyst.
Hade honom hos oss hela dagen, de mätte, vägde precis som vanligt. Klädde honom i egna kläder, tog MASSA kort, handavtryck, klippte hårlock, salmade så många minnen vi bara kunde! På eftermiddagen kom våra barn, mina föräldrar och min syster med man in och hälsade på honom, höll honom och tog kort även de. Tog även kort på mig, min man, våra andra bar och Melker, en familjebild.
Hade honom hos oss även på måndagen, men när de kom och hämtade honom för obducering så åkte vi hem. Jättejobbigt att lämna honom och säga farväl!
Väl hemma fick vi mycket hjälp, folk kom med middagar till oss, vilket var jätteskönt. Vi hade varken ork eller lust att bry oss om mat men var ju ändå tvungna att äta.
I början var det många som hörde av sig, ville hjälpa, men efter ett tag la det sig, då var det extra skönt med de som fanns kvar.
Hjälp till så mycket du kan, begravningen tex är tex extremt jobbig, man kan behöva hjälp med att välja dikt till dödsannonsen, sånger till begravningen, följ med och kolla på gravplats alternativ osv.
Kom sen även ihåg barnet. Födelsedag, första året även månadsdagen. Prata om barnet ofta, nämn det vid namn och var inte rädd. Man vill att folk skall komma ihåg ens barn, vare sig det lever eller inte.
Hon är säkert i chock nu, men sorgen kommer komma ifatt henne, förr eller senare. Alla sörjer så olika, det finns inget rätt eller fel i sorg.Låt det ta den tid det gör, hon får ta det i sin takt.
Det är bra om hon får prata med någon, kurator tex.
Tipsa henne även om detta änglaforum, var en stor hjälp för mig!
Bra att du finns där för henne, hon behöver dig nu!
Kram!

Hej,
är så ledsen för att din syster råkat ut för samma som så många av oss här på änglarum. Vi förlorade vår lille pojke Max i v41 +5 i slutet av januari i år.
Man är i en sådan oerhörd chock efter beskedet att man kanske inte alltid tänker klart även om det verkar så. Be henne packa ner kläder som hennes bebis kan få på sig. När jag kom hem efter beskedet slängde jag ut alla bebiskläder ur väskan men lade tillbaka dem i sista stund. Det är jag så glad för när vi tittar på korten, han är så fin i sina kläder.
Max var vårt första barn så vi hade ingen erfarenhet om vad man kan göra efter förlossningen, men en mamma i vår spädbarnsfondgrupp som hade barn sedan tidigare hade koll när hennes barn hade dött.
Att man kan få upp barnet på bröstet direkt om man vill, att de skriver på tavlan födelsetid och namn, att man kan behålla sitt barn hos sig hela det första dygnet om man vill och klarar det. Det är sådan information jag hade velat haft direkt efter att Max  föddes för vi var är så chockade och visste inte riktigt vad vad vi ville.
Ta så många kort som möjligt de första timmarna då bebisen tyvärr förändras ganska snabbt. Vi har ett underbart kort på Max som är taget bara 20 min efter han föddes och det ser ut som han sover.

Även efter att man har åkt hem efter förlossningen kan man komma så många gånger man vill och hälsa på sitt barn. Vi åkte tillbaka dagen efter att vi kommit hem och det var det bästa vi gjort.  Det viktigaste rådet är väl att man ångrar ingenting man gjort utan bara det man inte gjorde. En snäll sköterska tog kort på oss tillsammans med Max så vi har fina familjebilder.

Många kramar och tankar till din syster

Har pratat med henne igen nu, nu är de hemma över natten men ska tillbaks imorgon bitti för igångsättning. Informerar de på sjukhusen om att anhöriga får komma och titta på bebisen och hålla den, eller är det något som förväntas komma på föräldrarnas iniativ? Min spontana tanke är att det kanske inte är det första man tänker på att "Åh, nu ska jag ringa mamma/syrran/brorsan så de får komma och hälsa på", eller så kanske det är just så man tänker?

Jag har massa frågor som ni märker, allt känns konstigt och fel och så ledsamt. Jag vill bara göra allt jag kan för att underlätta för dem.

Jag har förresten tagit ledigt från jobbet imorgon så att jag kan finnas till hands om de vill, antar att morgondagen blir en av de tyngsta i deras liv :(

vi trodde inte att vi fick ta emot besök. men bm sa att vi kunde få besök när vi ville. innan förlossningen eller direkt efter. vi valde att ta allt dagen efter.
men säg till din syster att du gärna vill komma o träffa bebisen. så kan de nog fråga på förlossningen ifall det finns några hinder. men det brukar det inte göra i såna lägen.
att du säger till din syster att du vill komma är nog värdefullt för henne. hade nån av våra syskon sagt det så hade vi blivit jättetacksamma även om man är ledsen.