Varför inte donera lite ägg?!

Inte psykolog tror jag, men kurator. (I Finland är psykolog ett måste.)
I Sverige besöker man naturligtvis kuratorn tillsammans med sin partner.

Man måste för övrigt träffa både läkare och kurator även som spermadonator.

Ersättning till donatorn

Donatorn får en fast schablonersättning för sina omkostnader för resa och förlorad arbetsinkomst i samband med donationen. 

var va jag hittade

ts: jag kommer inte donera ägg, väldigt enkelt val för mig. jag vill alltid vara helt fri att skaffa fler barn (fördel om man redan fött sina vilket indikerar risk för mig) och jag skulle alltid känna mig osäker av det. Jag gillar inte sjukhus och sprutor så det går helt bort. 

Timersättningen beror ju på hur snabb man är.
Är man färdig på 1min så har man ju 24 000kr/timme skattefritt

Det kan det visst göra om man har otur.
Det är en många mediciner och sprutor tjejerna ska ta.
Hormoner är inte alls helt ofarligt att stoppa i sig.

Donera ägg? Nä fy ush!!
Aldrig.

Kan donera en njure till nån jag känner som annars dör kan jag göra. Men ägg och blod och sånt håller jag för mig själv.
Har nog av sjukhus som det är.

Sen vill jag ha mina barn hos MIG.

Samma tanke..  Great minds..thinks alike 

När min bästa vännina och hennes man inte kunde få barn dök frågan upp för mig. Jag anmälde mig för donation men ratades efetrsom ett av mina fyra barn har aspergers syndrom. Alla i min släkt inklusive mig själv är fullt frisk och jag var under 30 år och akademiker. Och, det är alldeles för ont om donatorer. Jag trodde att det alltid var att köpa grisen i säcken för alla när man får barn men vid donation vill ingen ha ägg från en som jag. Det kändes lite hemskt faktiskt eftersom nästan alla människor bär på alla möjliga defekter som man inte vet om och som kan ligga latent tills man träffar "rätt" i kombination. Man vet ju aldrig vad spermiebäraren har i sina gener. De ratar tom sådana som lider av helt ofarliga åkommor som psoriasis osv..

Sä det räcker alltså inte att vara unga och frisk och ha en skock fina barn om någon av dessa eller någon annan i släkten har någon "defekt". Tänk på det.

Hej!
Har inte läst hela tråden, bara TS.
Jag har haft tankarna på ägg-donation av och till ända sedan jag fick min son för snart 3,5 år sedan. Men jag är kluven, jag är en riktig tänkare och samtidigt som jag verkligen brinner för att hjälpa andra människor så har jag tänkt en del på att ägget faktiskt helt genetiskt är MITT, dvs att kromosomer och gener från mig kommer finnas i ett levande barn som inte är mitt, fast rent genetiskt är det. Förstår någon?
Om jag kommer över skräcken att jag ska få ångest utav den vetskapen kommer jag självklart överväga tanken på donation närmre.

Jag hade nog inte sett det som mina barn om jag "bara" donerat ägget, däremot att lämna ifrån sig ett barn som man burit genom graviditeten och förlossning hade jag nog inte klarat även om inte ägget var från mig. Där skulle jag definitivt känna att det var mitt barn jag lämnade bort när man burit på det i 9 månader!

Hade det varit lika enkelt som att vara blodgivare (vilket jag är) så hade jag inte tvekat men det är väl tyvärr lite större ingrepp att donera ägg än att lämna blod och som andra skrivit hade det nog krävts att man tog ledigt från jobb osv för att kunna genomgå hela proceduren så det är inte så lätt rent praktiskt och ekonomiskt även om jag inte har något emot tanken att göra det.

Min storasyster och hennes man kämpade i 2 år innan de fick veta att mannen inte hade en endaste levande spermie. De gick vidare med insemination av donatorsperma. Hon blev gravid på första försöket och lillan är i dag 2 år. Infertkliniken försökte välja en donator som liknade pappan till utseendet och i dag kan tycka att lillan är mer lik syrrans man än syrran... ;)
Vad jag vill komma fram till är att detta har fått mig att inse ett och annat...
Bla att den genetiska kopplingen inte avgör om man är föräldrar eller ej.
Vi trodde att det skulle bli något knas i anknytningen mellan pappan och lilltjejen, men icket, de har varit ler och långhalm sedan dag 1.
Denna lilla tjej är sååå efterlängtad och älskad att jag antar att de flesta barn som kommer till i donations-sammanhang är det. Föräldrarna har kämpat länge, genomgått diverse behandlingar, vet oftast, efter mycket funderingar vad de vill (barnen är dvs noga genomtänkte)

Min systerdotter har allt hon kan tänkas behöva i två närvarande underbara föräldrar och de har beslutat att naturligt prata om att hon kom till med hjälp av "doktorn" och en okänd hjälpsam man, redan från när hon är liten. Så att det inte blir en stor "grej" senare...

Vidare anser jag att det känns lättare då mamman som ev skulle ta emot mitt ägg blir "biologisk" mamma å jag bara genetisk. Dessutom är ju barnet till hälften från pappan. Det är ju lixom inte mitt och MIN mans gemensamma barn.
Jag ger en liten, liten cell från mig. En cell som med en annan mammas kropp och kärlek + hennes mans spermie och kärlek kommer att få en dröm uppfylld. Den totala lyckan jag kan hjälpa ett annat par motiverar mig till att donera mina äggceller...

Och grejen med att ett barn i framtiden skulle kontakta mig skrämmer mig inte. Jag tror eventuellt att de, av ren nyfikenhet, vill se hur man ser ut å så, men inte så mycket mer... Jag tror inte ens att alla framtida barn som kommit till genom donation ens alls kommer att intressera sig för att kontakta den som står för hälften av sitt genetiska ursprung.

Ja ja, vi får se hur det blir... jag är gravid nu med mitt 3:e barn och jag ska ta ett klart beslut när jag ammat denna färdigt. Min syster vill oxå donera framöver, som ett slags hjärtligt tack, för lillan hon fått med hjälp av en främmande mans små celler... (jag gillar uttrycket celler, för det är vad det är!!!)