• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197766 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197766

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:03
    #3

    Jag vet inte riktigt...jag är djupt olycklig idag i alla fall och har alltid varit det. Det är inte mina adoptivföräldrars fel, de har alltid behandlat mig med kärlek som deras egna barn men det har varit andra som alltid behandlat mig dåligt, jag växte upp i ett mindre samhälle med stor rasism så jag var hatad från dag 1.

    Sedan fick jag för mig att söka mina rötter och trodde att jag skulle bli lyckligare över det, men istället visade det sig att jag slängdes i en papperskorg av min egen mamma. Detta påverkade mig ännu mer negativt och nu är jag i en djup depression. Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Frågorna är många och svaren är få.

    Med detta vill jag visa att även fast ni adoptivföräldrar behandlar era barn med kärlek så kanske inte alla andra där ni bor gör det...

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:22
    #7
    Queenie70 skrev 2010-12-31 13:14:22 följande:
    Du får nog skilja på vad DU känner och upplever och vad ALLA ANDRA adopterade känner. Givetvis är det sämre förutsättningar och adopterade barns särskilda behov måste ju uppmärksammas och hanteras, men att påstå att det ÄR på ett visst sätt när man är adopterad är lite förmätet. DINA känslor och upplevelser är DINA och det kan ingen ta ifrån dig. Men att därifrån dra slutsatsen att det är likadant eller ens ungefär likadant för alla andra är fel.

    VAd tror du det skulle innebära i praktiken om man förbjud ¨sådana adoptioner tänker du? Har du nån tanke ¨på vad alternativet för de barn som skulle ha adopterats bort istället skulle bli?
    Saken är att jag haft kontakt med många andra adopterade från Afrika och Asien och nästan alla har haft liknande känslor, undersökningar visar ju en enorm depression och självhat hos de adopterade, det är inte på grund av föräldrarna utan för att det är otroligt jobbigt att veta att man var oönskad av sina egna föräldrar och att man aldrig heller accepteras som svensk fullt ut för man kan inte ändra sitt utseende. Jag kommer alltid se ut som en asiat och därmed kommer jag dömas att vara en asiat och kallas guling och risätare som jag kallats hela mitt liv.

    Sedan finns det säkert en del adopterade som aldrig haft något problem alls men det finns så många som har problem.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:34
    #10
    GrodanHopp skrev 2010-12-31 13:25:39 följande:
    Min moster kom hit som 4åring o har alltså vissa minnen kvar från barnhemmet. Jag frågade henne om hon ville åka tillbaka till indien o få reda på mer från hennes förflutna. Hon svarade nej, mina föräldrar bor här. Jag är svensk.
    Inget trauma där inte,, trotts hennes höga ålder när hon kom hit. O alla barn som adopteras skulle nog leva ett liv i misär om dom inte fick komma till en annan familj.
    Alla har säkert inte behandlats med hat här i Sverige. Jag har aldrig tillåtits få känna mig svensk eftersom de övriga barnen kallade mig guling, ching chong varje dag, jag påmindes hela tiden om att jag var annorlunda och det sätter sina spår.

    Så idag känner jag mig inte hemma någonstans, i Sverige ses jag som en guling och i Korea ses jag inte som en korean då jag inte kan koreanska och den koreanska kulturen...så är det helt enkelt.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:37
    #11
    Namaste72 skrev 2010-12-31 13:26:01 följande:
    TS: Får jag fråga hur du skulle vilja lösa problemet med att barn övergivs av sina föräldrar? Att föräldrarna dör och inga släktingar kan ta hand om barnet? Att barn förd utom äktenskapet

    HUR, exakt HUR, ska dessa barn tas omhand, ges kärlek, mat, mediciner, operationer osv?
    Det är en svår fråga och något man måste undersöka närmare, det jag kan säga är att adoption inom det egna landet borde vara prio ett. Det finns säkert en del välstående familjer som skulle vara intresserade av att adoptera en fattig landsmans barn.

    Internationella adoptioner ger ofta en identitetskris eftersom man ser helt annorlunda ut från de övriga...tyvärr har ajg och många andra adopterade endast fått kärlek från våra adoptivföräldrar medan andra skrikit att vi inte hör hemma i landet och att vi bara är gulingar occh värdelösa och sådant glömmer man inte.

    Världen är tyvärr inte redo idag för adoptioner, den mänskliga idiotin och rasismen är för stor, alla dömer enbart efter utseende, ser man ut som en asiat är man alltid en asiat.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 13:52
    #14

    Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt.

    Men det största problemet för mig nu är att jag vet att min egna mamma brydde sig så lite om mig att hon slängde mig i en soptunna. Man undrar ju varför jag överhuvudtaget existerar när jag bara var ett misstag och behandlades som skräp redan som bebis.

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 14:03
    #16

    Amy1983:

    Jag överdrev en del med att alla adopterade kommer ha åsykologiska problem men jag är övertygad att de allra flesta har genomgått en identitetskris på grund av det hela och varit olyckliga och är olyckliga. Undersökningar visar detta i rätt hög grad.

    Alla har inte haft den turen att bli accepterade av alla som du kanske blivit. Du verkar heller inte vara en grubblare och det är nog bättre, vi som grubblat grubblar mycket i att vi var oönskade av våra egna föräldrar och det visade sig vara sant för mig då jag senare kom underfund med att min egen mamma dumpade mig i en papperskorg. Hon såg mig som skräp således.

    Hur känner du av det faktumet att vi kan leva i Sverige hela livet men ingen kommer på allvar se oss som svenskar ändå? När de ser på mig kommer de alltid barase mig som en kines, de kommer kanske inte ens tro att jag kan svenska och att jag är en turist eller någonting. Det är väldigt påfrestande enligt mig att ses som någon form av främling bara för att jag ser annorlunda ut. Man hör inte hemma någonstans, jag hör inte hemma i Sverige men inte heller i Korea där jag föddes, jag är en främling överallt.

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 14:52
    #21
    Queenie70 skrev 2010-12-31 14:26:48 följande:
    Får jag fråga hur din relation med dina svenska föräldrar ser ut, och hur du ser på att de adopterade dig?
    Relationen till mina svenska föräldrar är bra, jag har aldrig varit emot dem, mina problem är från mig själv och mitt eget inre och känslan av att aldrig accepterats i det här samhället.

    Jag ser väl tvådelat på det hela, jag vet att de bara ville mitt bästa och de har gjort mycket för mig men tyvärr har jag stora psykologiska problem som har med adoptionen att göra som gjort att jag varit olycklig så länge jag kan minnas.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 15:02
    #22
    +1
    Amy1983:

    Det gläder mig att du kan klara av det hela, och det gläder mig verkligen att du är lycklig med din familj och att du har lyckats.

    Jag kan tyvärr inte ta lätt på det, för mig känns det så mycket i hjärtat varje gång jag får höra någon prata engelska med mig och fråga om jag är kines och liknande, jag känner ingen glädje alls i livet utan är djupt olycklig.

    Jag tänker så här; Ska jag leva hela livet i ett land där jag alltid kommer ses som en utlänning? Om jag lever i Sverige tills jag dör som en gammal man kommer folk fortfarande  tro att jag är en kinesisk gubbe som inte kan ett ord svenska när de ser på mig, det är alldeles för mycket för att jag ska klara av det, jag blir galen bara av tanken.

    Det lutar mer och mer åt att jag flyttar tillbaka ''hem'' i framitiden, jag klarar helt enkelt inte av att leva i Sverige längre, jag har lärt mig att utseendet betyder allting för de flesta.

    Jag vet att man egentligen ska se det positiva i allting som du gör, men det har gått för långt för att jag ska kunna göra det, jag känner bara negativa tankar dagligen...identitetskrisen är total för mig, jag ser ju hur jag ser ut, jag kommer aldrig kunna vara svensk hur mycket jag än försöker. Jag är ju alltid en sneögd guling enligt folket här och då är det enda rätta att jag flyttar tillbaka till där jag egentligen kommer från, jag kan inte leva i en illussion där jag går runt och tror på allvar att jag är svensk.

    Jag kan anpassa mig på sikt att bli korean på grund av att jag ser ut som dem, men jag kan aldrig bli svensk för jag kan aldrig ändra på mitt utseende, vilket är det viktiga har jag märkt.

    Men jag önskar dig all lycka och det gläder mig att inte alla adopterade mår som jag, du har ett bra liv och familj...för mig är det för sent.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 15:39
    #25
    Amy1983 skrev 2010-12-31 15:29:06 följande:
    Jag förstår inte varför det är så hemskt att nån pratar engelska med dig? Om du nu varit blond och blåögd hade du ändå lika gärna kunnat vara finsk, norsk, tysk, dansk, osv. Och varför är det så viktigt att vara just svensk. När folk frågar om du är kines, varför är det så hemskt att svara "nej jag är korean". Eller bara svara "nej, jag är svensk". Det finns många svenskar som inte ser "typiskt" svenska ut och som också blir tvivlade på i samhället.

    Varför bry sig så mycket om vad alla andra tycker? Det har jag aldrig förstått, oavsett om personen är svensk, utländsk, adopterad eller biologisk. Varför ska man låta andra styra sitt liv. Som du säger så kommer du ju även i Korea att bli sedd som utlänning för där kan du inte språket. Så även om utseendet är "rätt" är språket fel. Och så är det ju för många.
    En svensk som råkar ha bruna ögon och mörkt hår blir tagen för t.ex. bosnier eller alban eller liknande bara för att h*n ser ut så. Men om personen i fråga skulle åka till detta jugoslaviska land skulle de ändå inte bli accepterade för de kan inte språket. I slutändan tror jag inte det finns någon som blir 100% accepterad överallt. Alla har vi nåt "fel". Ingen är perfekt
    Själva innebörden av att folk pratar engelska med oss är ju för att de SER att vi inte är svenskar, det är en bekräftelse på att man inte är en del av Sverige och att man aldrig kommer bli en del av Sverige.

    Varför det är jobbigt för mig att bli kallad kines? Kan det kanske vara för att jag inte vet ett skit om något av de länderna? Jag kan ingenting alls om Korea, Japan eller Kina, det enda land jag kan någonting om är Sverige. Jag är ju svensk i sättet men utseendet är alltför avvikande för att jag någonsin ska bli sedd som det.

    Du verkar inbilla dig själv att vår situation liknar svenskar som har bruna ögon, det är enorm skillnad i detta. Vi ser helt annorlunda ut från dem.

    Nej, det enda rätta är att flytta tillbaka, vet inte hur många gånger jag hört från folk att jag borde resa hem och odla ris i Kina och då är det väl det enda rätta, aldrig att jag kommer leva resten  av mitt liv som någon utlänning i Sverige.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.