Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag väljer att säga att min dotter blev överlämnad, snarare än bortlämnad. Jag kan ibland tro att små ord kan ha stor betydelse. Får man hör att man blivit BORTlämnad under uppväxten, sätter det självklart ett visst spår. Säger jag att min dotter blev ÖVERlämnad till barnhemmet så kan det göra skillnad. Bara jagvet historien bakom hur min dotter hittades, och jag kommer VERKLIGEN förklara för min dotter att så som hennes biologiska släkt gjorde gör man av KÄRLEK! De ville att hon skulle få ett bra hem! Det är en rätt otrolig historia, men den är bara min dotters! det är så fint mitt i all misär att göra som de gjorde. Och dessutom måste du förstå att är man ex outbildad och fattig kanske man är rädd att bli arresterad eller liknande om man ger sig tillkänna. De kanske inte vet det vi vet! Det handlar i många fall om människor på landsbygden som kanske inte ens kan läsa eller skriva. Försök tänka ur ett större perspektiv.

Jag svarar att jag är adopterad varje gång någon frågar var jag är ifrån, sen får de själva bestämma vilken tillhörighet de anser att jag har, i typ 98% av fallen så anser folk att jag är svensk.
Jag tänker inte mycket på att folk ser mig som invandrare om de bara ser mig på gatan, det som möjligen stör mig är att somliga faktiskt trots att det är snart 2011 verkar ta illa upp av att jag är gift med en svensk man! DET tycker jag är jävligt, vad andra ev tänker utan att säga om de ser mig har jag liksom inte energi att tänka på.

Som jag skrev tidigare så upplever jag att de flesta som har fördomar om mig handlar/pratar utifrån okunskap, och det tycker jag inte är svårt alls att bemöta, det är de som inte kan släppa fördomarna som blir ett problem men dessa är i sådan minoritet att jag klarar av att hantera just dem. Jag har ofta fått frågan om jag pratar svenska/engelska eller de som helt enkelt bara utgått ifrån att jag inte pratar svenska och därför börjat prata med mig på engelska, men helt ärligt så stör det mig inte så mycket för när jag svarar på klockren svenska så brukar det vara för dem situationen blir väldigt pinsam

Jag har mobbats hela min uppväxt, fått höra att jag ska resa hem till aporna i afrika, att jag borde sluta smeta in mig i bajs osv osv, visst har det varit jobbigt men jag bestämde mig som väldigt väldigt ung att inte låta NÅGON bryta ner mig, varken elaka barn i skolan, mina adoptivföräldrar (jag utsattes för både fysisk och psykisk misshandel under uppväxten) eller någon i omgivningen, det var helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig.

För mig skulle det inte bli ett dugg bättre i statussynpunkt om jag flyttade tillbaka till Colombia, jag kommer från bergen vilket syns på mitt utseende och att vara därifrån räknas som lågklass och folk skulle se ner på mig i vilket fall....

Javisst, men har man inte någon info egentligen blir ju allt spekulationer, precis som dina tankar att du lämnades bort för att din mamma inte tyckte om dig!

Jag tänker inte speciellt mycket alls på mina bioföräldrar längre, tänkte på det en del i tonåren dock och kom väll fram till att iom att jag blev omhändertagen, satt i fosterhem i ett helt år utan att det kunde fixas något passande hem till mig i landet och sedan adopterades så tja...då fanns det nog rätt väl avvägda skäl till att jag inte skulle vara med min mamma. Exakt vad dessa kan ha varit vill jag inte ens veta just för att Colombia trots allt är ett land med så mycket fattigdom och föräldralösa barn att det skall till rätt extrema saker för att man skall omhändertas så som jag gjorde... Det kan vara allt från att min mamma blev mördad till att jag utsattes för grova övergrepp.
Att min pappa står som okänd gör att det mest troliga är att det antingen handlade om en våldtäkt.

Som jag skrev i inlägget ovan så har jag absolut utsatts för min det av rasism och rasistisk mobbing, men som jag sett det så skulle ju mina idioter till mobbare vinna om jag beslutade mig för att flytta pga dem eller på annat sätt "ge upp" (typ ta livet av mig eller så) och det nöjet vill jag inte ge dem!
Att jag vet att jag hör hemma här beror ju på att detta är det enda hem jag kommer ihåg och känner till! Min man är ifrån detta land, mina barn är födda här, den familj jag kallar min bor här osv. så för mig är det självklart att det är här jag hör hemma och den som försöker påstå annat ger jag svar på tal till direkt.

Men snälla du... jag tycker att det är hemskt att läsa om hur dåligt du mår, och hur elaka andra varit mot dig under din uppväxt! Men du måste sluta dra sådana här slutsatser om människor. Det finns många elaka och okunniga människor i världen, javisst. Men jag kan garantera dig att en majoritet av befolkningen INTE tycker att du inte är svensk, eller lika mycket värd som en svensk eller vad det nu kan vara. Det är nästan så att jag blir lite förolämpad av dina uttalanden, som att du verkligen tror att alla omkring dig tycker att du är mindre värd? Så är det helt enkelt inte.

Jag har inte blivit lycklig bara av tur, det har krävts arbete, jag har pratat pratat och pratat ännu mer om allt jag varit med om för att kunna lägga det bakom mig och inse att även om jag stött på idioter så tänker faktiskt inte alla som dem!
Det jag fått jobba mycket med är ju att VÅGA tro på att det faktiskt finns dem som ser mig som mig och inget annat, för det gör det! Jag tror du kan lyckas med det också, men det är svårt att fixa på egen hand utan du behöver prata med någon om det hela på ett annat sätt. För även om folk frågar ibland (du vet de där typiska frågorna "ska du resa hem" "har du varit hemma" "vad vet du om dina bioföräldrar" etc etc etc) så är det faktiskt sällan de egentligen frågar för att de tycker att man inte hör hemma här, de frågar av nyfikenhet och ren välvilja. Tyvärr så tar det ett tag att se det och att inte tänka direkt att de frågar för att vara elaka när så många tidigare har frågat just för att de har elaka tankar som grund...

Men du hör ju hemma här. Du är ju lika svensk som jag. Det är klart att du inte kan ge dig iväg till adoptionslandet, det är ju ett helt främmande land. Vad ska du där att göra? Säkert kul att semestra i, eller att arbeta som volontär eller något i nått år, men emigrera?

Helt otroligt att du blivit så illa behandlad av människorna omkring dig! Vilka idioter! En av mina kamrater när jag växte upp var adopterad från Korea. Jag vet att när vi var tonåringar så hade hon lite problem när hon sommarjobbade på äldreboende: att de gamla gaggiga hela tiden frågade var hon kom ifrån och berömde henne för att hon talade svenska! Vi tyckte de var så knäppa, men så kan det vara att bli gammal, man hänger inte med.

Så jag har mest trott att det var gamla människor som inte fattat det här med adoption.

Men du är svensk och ska stanna här. Eller flytta utomlands för att det lockar dig. Men inte för att du inte hör hemma här, för det gör du. Men bo inte kvar i den där staden som du växte upp i. Flytta till en större stad som Malmö, Stockholm eller Göteborg. Kanske du vänder hemåt igen sen när du får barn en dag, men man måste inte stanna i sin uppväxtstad när nu uppväxten har varit smärtsam. Du har dina rötter där du sätter dina fötter.

En fråga bara, var i landet är du uppvuxen? Tycker att du är så oerhört hård mot dig själv. Varför skulle det vara skämmigt att tala om känslor? Vem tycker det på 2000-talet? Nej, jag håller med Martina1 - flytta till någon av Sveriges storstäder om du inte trivs. Välj hur du vill leva, skapa ditt eget liv och din framtid. Den enda som kan förändra hur du har det är du - se det som en möjlighet!! Det finns många som mår dåligt och har haft det tufft, oavsett om man är adopterad eller inte, men man kan göra något åt det om man vill, jag lovar!

Visst har jag stött på mobbning, visst har folk sagt saker som man blivit ledsen över. Men jag har kanske varit starkt och gått vidare. 
Jag vet att det skulle vara svårare att växa upp i mitt ursprungslandet, för jag skulle ses som en oäkting. Jag skulle inte vara accepterad och min biologiska mor skulle blivit utfryst från familjen. Hon kanske skulle råka ut för dödstraff om hon behöll mig. Så Nej jag är glad att jag bor i Sverige.
jag är inte andra klassens medborgare och kommer aldrig känna mig det!!!  

Jag kommer själv ifrån norrland, förstår precis vad du menar. Jag flyttade när jag var 20, trivdes inte med det lilla inskränkta samhället även om det självklart finns många trevliga människor också. Rek dig att göra likadant. Testa Stockholm eller Göteborg, tror att du kommer att kunna skapa dig ett mkt bättre liv där bland människor som inte tycker att det är någon grej överhuvudtaget att du är adopterad ifrån Korea. Jag tror på dig, du fixar det här. Vi är många norrlänningar som startat om och skapat oss ett jättebra liv i "fjollträsk"

Nej, varför skulle ni vara andra klassens medborgare? Man är medborgare, punkt.

Jag känner några adopterade och de känner sig hemma i Sverige. De känner inget band med sitt födelseland, deras föräldrar är här.