Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Nog tycker jag man blir itutad en massa negativa risker när man ska adoptera. Men jag tycker ändå att det handlar väldigt mycket om att så klart älska barnet som sitt eget, vara öppen för alla barnets frågor och funderingar om ursprung, samt att faktiskt förmedla en positiv syn på livet. Du skulle ju kunna jobba på att ändra dina tankar om att "bara vara skräp värd och att det inte var medningen att du skulle födas", till ett positivt perspektiv istället, såsom: Det är fantastiskt att jag finns trots omständigehterna, tänk vilken otrolig tur jag haft, det var meningen att jag skulle bli funnen. Och vad min biologiska mor känner (vilket du inte vet du kanske har ett stort värde i hennes liv och hon kanske alltid hoppas att du lever och mr bra) är faktiskt ointressant, även OM hon nu skulle se dig som skräp (vilket jag inte tror) för hon är ändå bara en människa av alla på hela jorden så varför ska hennes ev negativa tankar göra ditt liv surt, hon födde dig ju". ha som ett ppositivt mantra: Jag lever! Det var medningen! Jag hade tur! och jag ska göra det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar och se framåt! Tänk som en idrottsstjärna.
Och jag tycker inte man kan komma och säga att det är lätt för mig att säga som inte är adopterad. Alla har vi ju våra sorger i livet och det gäller hela tiden att kämpa med sig själv att se tillvaron positivt. Att lära sig att se livet från den ljusa sidan och se möjligheterna. Det känns som du hamnat i en negativ spiral.

Mer om papperskorgen. Jag är övertygad om att hon valde den med omsorg för att du skulle överleva. Och om man lämnar sitt barn är det för att man känner sig tvungen på ett eller annat sätt, eller att man har någon form av födseldepresion så att man inte kan tänka klart. Då är det ju inte den frisk mammans fel, det är därför det är lindrigare straff vid barnadråp än vid mord-för att kvinnan själv faktiskt också är ett offer och inte antas göra det i sina fulla sinnens närvaro. Hon gjorde inte abort och hon dödade sig inte direkt-Alltså hon ville att du skulle överleva. Och nu, fokusera på alla som älskar dig, även om de inte fött dig.

Min reflektion är att såklart vore det bäst om alla levde med sina biologiska föräldrat som var drogfria och bra föräldrar på alla vis, med en bra omgivning och mat för dagen. Nu är det inte så tyvärr, och helt orealistiskt att det någonsin kan bli så. Thats life! Starten för många, många barn är att deras biologiska föräldrar av olika orsaker känner sig helt tvugna att lämna bort barnet. Jag är övertygade om att de mår dåligt över detta och aldrig glömmer det! Men när läget nu är så, vad gör man? Jag tycker att adoptionerna 2014 i många länder/orgnisationer kommit långt och att det går så juste till som det bara går. Barnen får en andra chans! Mitt råd är att försöka se möjligheter, att gräva ner sig i sådant man inte kan ändra, som redan skett är tyvärr, även om det känns hårt, lönlöst, man kan inte ändra historien. Sörj och filosofera, men försök sedan se framåt och ta tillvara det liv du fått. Många tankar som adopterade vuxna som är negativa till sin adoption har är "lyxtankar" i ljuset av att de har mat för dagen, ett hem, etc. Den som inte har det har inte tid och ork att tänka på annat. Jag tror många, många lätt skulle byta liv med de som blivit adopterade och fått en familj. Sedan är det ju fruktansvärt om det inte gått rätt till, eller om nya familjen inte är bra, men dte är fortfarande inget man kan ändra på, dvs inget att ödsla energi på.