• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    M1982 skrev 2010-12-31 15:38:37 följande:
    Jag är själv adopterad från Asien och känner inte alls igen det du beskriver. Jag har också ett tre vänner som är adopterade och inga av dessa har några sådana tankar som du skriver om. Själv känner jag mig lyckligt lottad över att jag fick komma hit. Mitt liv hade inte sett ut så som det gör idag om jag inte hade blivit adopterad. Jag har aldrig lidit av att jag ser annorlunda ut. Det jag vill komma med inlägget är att jag självklart är medveten om att många adopterade känner som du men att det är långt ifrån alla. Sedan tycker jag givetvis att det är jättetråkigt att alla inte känner som jag.
    För mig räcker det inte med att vara ''accepterad'', hur orkar ni med tanken att leva i Sverige där ni kommer ses som utlänningar i hela livet? Har du aldrig kallats sneöga, risätare eller guling? Har ingen sagt till dig att du borde resa hem till ditt eget land? Har du inte tröttnat på att folk pratar engelska med dig för att de tror att du är någon turist?

    Jag är inte ett dugg glad över att bo i ett land som någon jävla exotisk främling man kan garva och förlöjliga, ''haha, kolla på den sneögda kinesjäveln, åk tillbaka till Kina med dig''...

    Utseendet är det viktiga, ni måste vara starka som inte bryr er om att vi konstant får skit för allt möjligt.
  • Saturos
    ninagirrl skrev 2010-12-31 15:44:25 följande:
    Hej,

    Jag är själv adopterad ifrån Asien och jag känner inte igen mig. Jag kom till Sverige när jag var 4 veckor. 
    Men du har alltså aldrig kallats sneöga, guling, risätare, risplockare och all möjlig skit? Du har inte fått hat och rasism mot dig? Hur ser du på att våra egna föräldrar övergav oss?

    Hur ser du på att ses som en utlänning och kallas kines fast vi inte kan ett ord kinesiska och inte ens kommer från Kina? Jag fattar inte hur ni klarar av denna hatiska mobbning utan att bry er ni kanske accepterat att vårt öde är att vara andra klassens medborgare som enbart existerar för att bli skrattade åt av folket här.
  • Saturos
    Protea skrev 2010-12-31 15:52:50 följande:
    Saturos - Nu antar jag att du adopterats fran Sydkorea. Jag jobbar pa en skola i London i ett omrade som har den nast storsta koranska befolkningen utanfor Korea efter Los Angeles. Jag har jobbat med koreanska barn och den kulturen i over 10 ar. Det ar en valdigt traditionell kultur, strikt och religos. Din mamma kanske inte hade nagot annat val. Jag vet att det later fel det jag skriver - vill inte trampa dig pa tarna. Sa bli inte arg och sarad over det jag skriver for det ar inte alls min mening. Jag ar dalig pa att formulera mig.  Det gor ont i mig att lasa att du utsatts for elaka attityder. 
    Jag vet ingenting om Korea eller deras kultur. Förr sade jag alltid att jag var svensk när folk frågade mig vad jag var men alla garvade åt mig och sa att gulingar aldrig kan vara svenskar så nu säger jag bara at jag är korean när folk frågar, det är bara att acceptera att jag inte är svensk och aldrig kommer bli sedd som en svensk, jag får väl bli en korean istället.
  • Saturos
    en glad skrev 2010-12-31 16:10:15 följande:
    TS - bra och modigt att du skriver här. Det är viktigt, för alla i adoptionsvärlden (och även utanför), att formulera och ta ställning till det du skriver.

    Men - det uppstår två problem;
    * andra adopterade som känner sig oroliga för att du vill föra även deras talan och
    * (blivande?) adoptivföräldrar som inte vill tro att oändligt med kärlek räcker för att man skall bli "riktig förälder" och skydda sitt barn för alla de känslor och erfarenheter du ger uttryck för! 

    Min erfarenhet är att adoptivföräldrar är livrädda för att inte bli bekräftade som "riktiga" föräldrar och förstås då särskilt av sitt adopterade barn - och precis det ifrågasätter du ..... känsligt, kanske tom överkänsligt, blir det ...  
    Tro mig, finns inget jag hellre vill än att ha mina adoptivföräldrar som de riktiga föräldrarna. Men när jag växte upp så gjorde alla de andra barnen narr av oss och sade att de inte var mina föräldrar och då fastnar det i huvudet tillslut, jag tvingades erkänna och acceptera att de inte var mina riktiga föräldrar på grund av att andra barn påpekade det för mig ständigt.

    Barn kan verkligen vara riktigt elaka mot andra....så många mentala problem jag har är omöjliga att räkna med, att sedan inse att mina riktiga föräldrar kastade mig i en papperskorg blev kulmen på det hela och nu är jag inget annat än en identitetslös person  som inte har någon plats någonstans här i världen.
  • Saturos
    Fru U skrev 2010-12-31 17:21:34 följande:
    Jag frågar igen: hur gammal var du när du kom hit ts? Och hur gammal är du nu?

    Jag förringar inte dina upplevelser, de är dina och de har du all rätt till! Och du har rätt att känna precis som du gör.
    Jag är 20 år och kom till Sverige när jag var några månader gammal.
  • Saturos
    annbom skrev 2010-12-31 17:25:05 följande:
    Jsg tycker att du borde söka hjälp av en psykolog. Du är så fokuserad på dig, eller det som kan vara negativt för dig, att du ser inte vad som finns runt dig. Visst du kanske inte var önskad av dina biologiska föräldrar, men däremot av dina adoptivföräldrar. Sedan kan barn retas för vad som helst och det spelar ingen roll vart man kommer ifrån. Lappjävel säger man till någon från norrland som flyttat söderut och dum 08 till alla sörlängingar som flyttar norrut. Det finns ALLTID något att retas för om man vill. Sedan har jag svårt att förstå att du skulle vara så exotisk hä i Sverige. Det finns massor med barn som är adopterade från Asien och de flesta ser de som är adopterade som vilken svensk som helst. Dessutom har en som är adopterad blivit "försvenskad" i sitt utseende också i och med att mimik, kroppsspråk och klädstil så man ser oftast vilka som är svenskar trots asiatiskt utseende.

    En liten fråga bara. Tror du på fullast alvar att du skulle vara lyckligare om du inte var adopterad av dina föräldrar?
    Det kanske stämmer in på vissa ställen i Sverige men där jag bor och växt upp är jag den enda icke vita i stort sett så här ser ingen mig som svensk alls utan jag kallas för ching chong.

    Men om man är ärlig så kan ingen asiat någonsin bli sedd som svensk på allvar, för vi ser inte ut som svenskar gör, det är helt enkelt så människor fungerar, de som är annorlunda har inget värde.

    Jag tror att jag varit lyckligare utan att bli adopterad, detta är inget mot mina adoptivföräldrar för de har behandlat mig bra men alla andra har behandlat mig som skit hela livet, bättre då att jag ruttnade i Korea för då hade jag inte tappat min riktiga identitet för att bli någon låtsas svensk som ändå aldrig kan bli en riktig svensk. Det är en illussion helt enkelt.

    Varför ska man bo i Sverige och leva ett liv som en utlänning när man kan komma till sitt hemland och äntligen bli en del av landet? Kultur och beteende spelar ingen roll det enda viktiga för folk är hur man ser ut, dessvärre.
  • Saturos
    villsågärna38 skrev 2010-12-31 17:25:14 följande:
    Blir jätteledsen när jag läser ditt inlägg. Det låter som att du lider av djup depression och identitetskris. Jag hoppas att du får hjälp att komma vidare i livet och berabeta allt det som är jobbigt. Har du någon du kan tala med, någon terapeut eller liknande? Skickar en stor tröstkram till dig

    Jag mår dåligt konstant. Ända sedan jag gjorde resan till mitt hemland och fick veta att jag slängdes i en soppkorg av min mamma har jag mått skit, jag ville träffa min mamma och istället visade det sig att ingen har någon aning vem det är och att hon slängde bort mig. Efter den händelsen så försvann den lilla glädje jag hade kvar.


    Jag söker efter där jag hör hemma, är det i Sverige där jag bott nästan hela livet eller i Asien där jag föddes? Jag känner mig inte hemma någonstans och nu känns det bara som att det är ett sjukt misstag att jag existerar, min egen mamma hade inget förutom avsky mot mig och slängde bort mig, detta kommer jag aldrig glömma.

  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 18:26:11 följande:
    Fast det där håller jag verkligen inte med om!
    Jag är förvisso inte asiat men jag ser absolut inte svensk ut, och nog sjutton ser de flesta mig som svensk så fort de börjat prata med mig och de inser att jag är adopterad!
    Jag tror du behöver prata med någon professionell, för just nu ser du allt i nattsvart och fokuserar enbart på det negativa. Dessutom kan jag tyvärr nästan lova dig att även om du flyttar tillbaka till Korea så kommer de inte se dig fullt ut som korean eftersom du inte kan språket, kulturen eller är uppvuxen där med de kontakter som man får då osv.
    Men förr i tiden så sade jag alltid att jag var svensk men jag upplevde inte att folk tog det på allvar så nu säger jag till som frågar att jag är korean.

    Jag finner så lite positivt med mitt liv bara när jag tänker efter hur allt ligger till, hur klarar du av tanken att bo i Sverige om du kommer ses som en utlänning av alla som ser dig på gatan? Tänk om jag lever i Sverige hela livet och så kommer folk fortfarande tro att jag inte kan svenska när jag är en gammal gubbe, det är så förnedrande.

    Men det värsta är den här elakheten och brist på respekt man ständigt möts med, när jag gick i skolan så mobbade alla andra barn mig och kallade mig för alla möjliga fula ord...jag pallar inte mer helt enkelt.

    I Korea delar jag utseende med folk och det är det viktiga har det visat sig, personlighet är oviktigt tydligen.
  • Saturos
    Plutteli skrev 2010-12-31 18:29:29 följande:
    Läste du inlägget om psykologin som kan ligga bakom en sådan handling? Att det inte alls måste ha med avsky att göra utan att det helt enkelt bara kan vara så att din biomamma gjorde som hon gjorde av KÄRLEK, för att hon ville att du snabbt skulle bli hittad och få hjälp och ett bättre liv än hon kunde ge dig!

    Personligen vet jag inte ett skit om min bakgrund egentligen, min farsa står som "okänd" på mitt födelseintyg, min mamma är bara ett namn och jag omhändertogs av de sociala i Colombia (med tanke på att det är ett land med över en miljon gatubarn bara i Bogota så vill jag knappt tänka på vad min mamma kan ha gjort som föranledde att jag omhändertogs...) varav jag inte kan få ut minsta info om henne ens om jag ville. Identitetskrisen sitter ju i dig och det är bara du som kan finna en lösning på det genom att helt enkelt bestämma dig för vem du vill vara och inget annat! Låt dig inte definieras utifrån andra utan utifrån dig själv!
    Jag läste det men det är mest spekulationer, det kan lika gärna vara så att min pappa var en våldtäksman eller något och att min mamma tvingades föda mig för att det är skamligt med abort där och så lämnade hon mig för att hon kanske inte vill veta av mig, det finns alla möjliga teorier man kan spekulera i.

    Hur tänker du angående din bioföräldrar? Jag själv har problem med att det var ett misstag att man ens föddes eftersom mina riktiga föräldrar vill ha mig, hur ser du på det med dina bioföräldrar?

    Har du aldrig haft någon kris med identiteten? Har du aldrig blivit rasistiskt mobbad? Hur vet du att du hör hemma i Sverige och inte där du föddes?
  • Saturos
    Chimamanda skrev 2010-12-31 18:36:28 följande:
    TS, vill bara lägga till att det är djupt tragiskt att dina föräldrar måste lämna bort dig som barn, det är tragiskt varje gång det sker. Men du måste tänka så som andra redan har skrivit, att detta skedde pga tvång och olyckliga omständigheter. Ingen mamma VILL i hjärtat lämna bort ett barn, men ibland tvingas man. Och det handlar inte om att man inte tycker om barnet, utan om att man är fattig eller utstött.

    Att du hittades i en papperskorg handlade säkert om att det var ett förhållandevis säkert ställe att placera dig, istället för på gatan där du kunde råka illa ut med trafik etc... Det kan lika gärna ha varit en skyddsåtgärd. Och sedan blev du ju räddad! Du fick en andra chans på sätt och vis.

    Jo men jag kommer helt enkelt inte ifrån tanken att det var ett misstag att jag ens föddes...varför existerar jag? Varför lever jag? Var håller jag hemma egentligen? Var är min mamma och pappa och varför övergav de mig? Dessa saker tänker jag på varje dag...


    Jag är pessimistisk av naturen på grund av mitt miserabla liv så jag tänker alltid det värsta om allting, jag är en väldigt olycklig person och allt dåligt med adoptioner finns inom mig, känslan av att vara utstött, främling, annorlunda, oönskad finns i  mig hela tiden.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.