Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag är med adopterad med en massa adoptionsskador. Om du vill kan du inboxa mig =)

Jag hoppas du kommer finna lycka snart Ts. Tänk såhär! En förälder är mer än gener. En förälder är personer som man har sitt förtroende för. Det är dom personerna som man har blivit uppfostrade av som ÄR ens förälder.
Dina adoptivföräldrar ÄR DINA FÖRÄLDRAR! Inga andra. Det är DOM som har uppfostrat dig. En förälder är inte bara gener. Min biologiskapappa ser inte jag som en pappa för han har skitit i mig i så många år. Han har bara mina gener. Inget mer än så.

Var glad att dina adoptivföräldrar vill ha dig. Du är önskade av dom.
Dom har antagligen kämpat för barn, men så gick det inte. Men sen så fick dom ett efterlängtat barn som dom har kämpat för. DIG. Dom kanske har kämpat för barn och så fick dom dig. Dom måste ju ha blivit lyckliga. "Äntligen fick vi ett barn som vi kämpat för".

Nä, alla vuxna adopterade håller inte med om att de haft det bättre av att adopteras, men å andra sidan upplever iaf jag att de som är av den åsikten har blivit för insnöade i vad som varit fel här i Sverige och målar upp sitt hemland i ett rosa skimmer där de skulle få kärlek, uppmärksamhet och omvårdnad även om de så växte upp på gatan. När saker känns jävligt är det ju lätt att fastna i en dröm om hur saker "borde" eller "kunde" vara. Det gäller alla oavsett bakgrund. Man vill drömma sig bort till ett liv där allt är guld och gröna skogar och för en del adopterade blir den drömmen att tro att man fått det bättre bara man inte adopterats.

Ja, och det är inget unikt för adopterade som haft det svårt, ALLA gör så när saker är jobbiga eller man varit med om hemska saker, det är så vi människor fungerar, går det inte att fly fysiskt så försöker vi iaf göra det mentalt.
Det enda som hjälper i dessa lägen är att prata om det hela, få hjälp och träna sig i att förska se livet från en annan sida! Mycket kan man ändra själv via sin egen inställning, men det krävs att man bestämmer sig och vågar satsa för sin egen skull!

Ja jag förstår hur du menar. De flesta klipp som kommer på TV eller dyl här i Sverige dock som har med Colombia att göra har med gerrillakrig och dyl att göra så jag är rätt glad att slippa den biten

Tack för att du delar med dig TS. Som mamma till tre adopterade barn är det jättenyttigt att höra hur du har upplevt din uppväxt och hur du tänker. Jag tror inte att dagens utbildning för adoptivföräldrar hade hjälpt dig speciellt mycket eftersom ingen adoptvförälder i världen troligen kan göra ett dugg för att minska känslan av att din biologiska mamma valde att lämna bort dig. Någon skrev att de inte kallade det bortlämnad utan överlämnad och det är ju bra om barnet i fråga blivit just överlämnat till barnhemmet. Men för många adopterade ser verkligheten inte alls ut så och har man blivit lagd i en soptunna är man ju inte direkt "överlämnad"...

Jag har tre barn från Kina och har forskat mycket i hur barnen överges där. Det är förbjudet att överge sitt barn så det är ingen som promenerar in på ett barnhem och säger "snälla, jag kan inte ta hand om mitt barn, här, snälla kan ni försöka se till att han/hon får ett bättre liv med någon annan. " Barnen från Kina lämnas på olika sätt (så klart, varje barns situation är unik), ibland insvept i en filt med ett lapp om när de är födda, ibland liggande vid vägen eller, som du säger, i en soptunna. Vad jag insett efter en hel dels forskade är att det inte alltid är MAMMAN som gör detta. Ibland vill mamman ha kvar sitt barn trots att hon inte får (i Kina får man på de flesta ställen bara ha ett barn, fler barn medför straff av olika slag och det händer att barnen helt enkelt tas från familjen av myndigheter) genom att tex inte registera födseln och hålla barnet hemma från skola och dyl men en äldre släkting kanske anser att det inte går och tar barnet och lämnar det någonstans. Din biologiska mamma kanske var sjuk? Kanske till och med dog och en släkting fick panik eftersom han/hon inte visste vad hon skulle göra. Kanske (troligen?) föddes du utanför äktenskapet och den biologiska pappan (eller en släkting till honom) var rädd om familjens anseende. Det kan till och med vara så att din biologiska mamma faktiskt la dig någonstans där hon hoppades du skulle vara trygg och bli hittad snabbt men att någon annan som hittade dig fick panik, inte ville bli inblandad och la dig i papperskorgen. Det finns verkligen en miljon olika scenarion som kan vara det rätta och det kan inte veta att din biologiska mamma inte brydde sig om dig och slängde bort dig som skräp. Tro mig, jag förstår din känsla, jag har själv ett barn (yngre än dig) som funderat mycket på sitt övergivande och detaljerna kring det men jag säger som andra här att jag hoppas du kan söka hjälp och inte låta det här förstöra livet för dig. Du är så ung och har förmågan att göra vad du vill med ditt liv - faktiskt. Om det sen blir i Sverige, Korea eller Ryssland är det bara du som kan avgöra.

Jag vet ju inte alls vad din relation till dina föräldrar här i Sverige är men min filosofi är att jag kan kanske inte göra något för att mina barn inte ska må dåligt av sina adoptioner/övergivanden men jag och min man gör allt  vi kan för att få dem att förstå att vad de än känner så kan de prata med oss om det. VAD SOM HELST. Vi vet att de har en historia innan de träffade oss, att det finns andra föräldrar någonstans långt där borta och hade situationen varit omvänd hade jag ju inte velat att mitt barns föräldrar skulle förringa betydelsen av mig som satte barnet till världen.  Kan du inte prova prata med dina föräldrar om det här? Säg vad du sagt här, att de är toppen, att du älskar dem men att du ändå har alla de här känslorna och behöver deras stöd och hjälp.
Fortsätt prata, ventilera och bearbeta, jag tror det är enda sättet för dig.

Slutligen; ingen annan kan bestämma vad du är, svensk, koreansk eller vad som helst. Det är du som bestämmer det. Om du ser dig som svensk är du svensk. Eller som mitt äldsta barn säger; Ja mest är jag nog svensk men på sommaren är jag spansk och så är jag lite kinesisk ibland också, i alla fall när vi går på kinarestaurang.

Detta lät direkt nedlåtande. Jag inbillar mig ingenting. Jag frågade dig om VARFÖR det är så viktigt att vara som alla andra? Har aldrig förstått mig på folk som tvunget vill smälta in i den stora massan.Man vill väl inte bara vara en anonym prick? Man vill väl bli sedd för den unika människan man är?

Jag är också adopterad från Korea och kam ärligt säga att jag inte varit med om något du beskriver. Jag känner inte att jag är lever i Sverige som "acepterad" utan som jämnlik.
Du har rätt i att utseende är viktigt men också det man utstrålar som person. Själv har jag inge problem med mitt utseende, jag har inget behov av att se ut som alla andra. Om jag får komentarer om hur jag ser ut är det bara possitiva.

Vart bor du? (har inte lusläst hela tråden) Kan tänka mig att storstäder kan vara "lättare" än mindre orter. Man blir ju lättare en i mängden då.

Förstår inte riktigt var du växt upp ?  Med ditt resonemang bör man ju också undvika att skaffa en partner med mörkare hudfärg eller annorlunda ögonform. Dvs det bästa är att alla är rasrena. Jag tror dina problem är personliga och om du växt upp i Korea skulle du känna dig lika utanför och känslig.

Om man ska gå på TS linje så är det bättre att de övergivna barnen lever på barnhem än i ett kärleksfullt hem med föräldrar. 

Min pappa är adopterad och han ser sin mamma som mamma och pappa som pappa, han hade en lycklig uppväxt och har aldrig velat forska i sina rötter trots att hans biologiska mamma vid ett tillfälle sökte upp honom och ville ha kontakt, men för honom var hon en främling, han har redan en mamma.

 

TS, jag undrar om du har några syskon?

Hej ts!

Du skriver att du har svårt att beskriva dina känslor och att tala om dem men jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och dessutom respektfullt, trots att du för närvarande mår så dåligt.
Du har startat en tråd som på nolltid blivit en av dem mest intressanta på länge här på FL - tack för det!

Det låter som du - eller dina föräldrar - inte kunnat prata med varandra som ni hade behövt. Jag antar att du gör och har gjort som de flesta av oss, du skyddar dem från dina känslor. Bra att du släpper fram dem här i stället!

Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en psykolog eller liknande så att du får hjälp att bena upp i dina känslor. Att tänka positivt är väl bra och förstås målet med terapi. Men först behöver du nog ta dig genom den smärta du bär på. Just nu verkar du befinna dig i en akut kris sedan du fick informationen om dina bakgrund i Korea. Kanske hade du förhoppning om att hitta en mamma eller pappa som skulle göra dig hel, nu fick du information som blev svår att bära (fast även jag vill understryka att det nästan är omöjligt att dra några säkra slutsatser kring det faktum att du hittats i en skräpkorg. Hur vet man ens att det är riktiga uppgifter?).

Tro 17 att du mår dåligt! Men tänk på att du är ung och du verkar vara en känslig och intelligent människa som har mycket att hoppas på och se fram emot!