Förlorar mina barn..
Vet inte vad jag ska säga längre, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, vet inte hur jag ska reagera. Jag börjar fundera på om det är någon som inte vill att jag ska ha barn eller något. Kanske är det någon som straffar mig för hur jag levde innan, att förlora mina barn är min botgöring..
Jag blev gravid 2006, min första graviditet och allt gick bra. I maj 2007 fick jag en helt underbar pojke som kom lite för tidigt efter ett kejsarsnitt. Jag fick havandeskapsförgiftning. I oktober samma år gick han bort i PDS. Fanns inget jag kunde göra, det är jag medveten om. Men saknaden han lämnade efter sig var fruktansvärd...
Sen blev jag gravid i sommar, jag var överlycklig. Äntligen skulle jag bli mamma igen, dock slutade det i missfall i vecka 5. Jag blev ledsen såklart men jag tänkte att det var vanligt att få missfall. Jag sörjde ett tag och sen hoppade jag upp på hästen igen. Ett väldigt dåligt uttryck men en bra beskrivning av det jag gjorde.
Blev gravid igen i november, blev jätteglad igen.. Tänkte att det kanske skulle stanna kvar denna gången. Jag började blöda några dagar innan julafton, lite brunt och Barnmorskan sade att det inte var någon fara. Men på julafton började jag blöda färskt blod.. Och nu har jag gjort det i en veckas tid. Har inte haft ont eller nåt alls.. Läkarna trodde jag hade utomkvedshavandeskap, men nu misstänker dom ett helt vanligt hederligt missfall..
Jag är så trött på allt.. Känns som om jag blir straffad, även om jag vet att jag bara har otroligt mycket otur. Undrar när det ska vända.. Varför förlorar jag bara mina barn?? Jag vet ockå att man knappt kan kalla det för barn när man får missfall så tidigt, men för mig känns det så.. Jag är trött på att bli gravid, och förlora det..
Det blev ett destruktivt inlägg, men jag behöver få skriva av mig lite..